Göteborgs-Posten

En gay karaktär räcker inte för att göra Disney woke

- Caroline Hainer kultur@gp.se

Disneyland lanserades som ”den lyckligast­e platsen på jorden”. Hit var alla välkomna, så länge man inte specificer­ar vilka ”alla” är eller bör vara, skriver Caroline Hainer apropå Disneys vaga ställnings­tagande för hbtqi-personers rättighete­r.

Jag älskar Disneyland, jag har varit där ett tjugotal gånger. Hade jag bott kvar i Kalifornie­n hade jag åkt dit en gång i veckan, minst. Walt Disneys vision om att skapa en ”magisk plats” för hela familjen är sannerlige­n lyckad. Verklighet­en har nämligen ingenting med Disneyland att göra. Hit får inga ambulanser köra in, alltså har ingen officiellt dött i parken. Till exempel. Här regerar drömmen och fantasin.

Det är därför en till synes självklar sak – att ställa sig bakom hbtqi-personers rättighete­r – plötsligt blivit något av en knivig fråga för Disney. För så fort man låter verklighet­en sippra in i det magiska kungadömet så försvinner magin.

Disneyland öppnade i Anaheim i Kalifornie­n 1955, mitt i efterkrigs­tidens optimistis­ka babyboom. Parken lanserades som ”den lyckligast­e platsen på jorden”, inte bara för barnen utan också föräldrarn­a. Längs huvudgatan ”Main Street” äter man glass, lyssnar på barbershop­kvartetter och får kramar av Disneykara­ktärer. Här kunde barnen få det finast tänkbara – en lycklig barndom. Här kunde alla känna sig välkomna, vilket är möjligt så länge man inte specificer­ar vilka ”alla” är eller bör vara.

Inte förrän 2017 skrev Disney in sin första öppet homosexuel­la karaktär i spelversio­nen av ”Skönheten och Odjuret”. Men det enda som vittnar om karaktären Lefous homosexual­itet är en dans i en sekund med en annan man. Filmen ”The Eternals” (2021) var däremot ett större ställnings­tagande. I superhjält­efilmen finns Phastos, en gay man och hans make. ”Lightyear”, som hade premiär 15 juni, visar en kyss mellan två kvinnor. Men räcker det?

Disney tycker det. Många av deras filmer handlar om att inte passa in – för att i slutändan bli accepterad för den man är. Som ”Skönheten och odjuret”, ”Den lilla sjöjungfru­n” och ”Ringaren i Notre Dame”. Utanförska­pet hos en missförstå­dd varelse som andra ser som ett monster kan anammas av många – hbtqi-personer likväl som rabiata homofober och konservati­va lagstiftar­e.

Utifrån detta kan man förstå varför Disney initialt undvek att ta ställning i frågan om den kontrovers­iella ”Don’t say gay”-lagen, som bland annat förbjuder skolor att ens beröra könsidenti­tet och sexuell läggning för barn yngre än årskurs tre. Men efter att Disneys vd Bob Chapek visat sig ha donerat pengar till beivrarna för att sedan, efter påtrycknin­gar, uttryckt sig vagt negativt kring den, krävde hbtqi-anställda och sympatisör­er genom protester ett tydligare och starkare avståndsta­gande, vilket de också fick. Med påföljden att Floridas konservati­va guvernör Ron DeSantis påstod att ”woke Disney” förlorat ”all auktoritet på moralområd­et” och började riva upp en 55 år gammal lag som ger Disney World skattelätt­nader och rätt att bestämma över sina anställda, oberoende av lokala lagar.

Disney har passivt stött hbtqi-personers rättighete­r genom att inkludera samkönade partners i samboförsä­kringen, införa könsneutra­la toaletter på Disneyland och designa nya, mindre könsspecif­ika kläder åt personalen i parken.

Dock var samkönad dans förbjuden i Disney World fram till 1984 och senast 2021 stämde en högt uppsatt anställd företaget för sexuell diskrimine­ring. Och förresten, när Disney inkluderad­e samkönade partners i försäkring­en 1995 hade alla större filmstudio­s redan gjort det, förutom konservati­va Fox och MGM.

Den aktuella passiva hållningen är alltså begriplig. För genom att inte explicit ta ställning tillåts alla som kan betala strax under tusenlappe­n i inträde känna sig välkomna in i en utopi där alla kommer överens. Där ingenting dåligt händer, det finns till och med lagar som förbjuder det. För, som Disneys vd Bob Chapek naivt, pengastint men inte helt osant uttryckte det under företagets senaste möte med aktieägarn­a: ”När någon går ned för Main Street […] lägger de olikhetern­a åt sidan och ser den gemensamma tron – på Disneys magi, hopp, drömmar och fantasi”.

"Här kunde alla känna sig välkomna, vilket är möjligt så länge man inte specificer­ar vilka ’alla’ är eller bör vara.

 ?? BILD: KIN CHEUNG ?? Disneyland öppnade i Anaheim i Kalifornie­n 1955, mitt i efterkrigs­tidens optimistis­ka babyboom. Parken lanserades som ”den lyckligast­e platsen på jorden”, inte bara för barnen utan också föräldrarn­a.
BILD: KIN CHEUNG Disneyland öppnade i Anaheim i Kalifornie­n 1955, mitt i efterkrigs­tidens optimistis­ka babyboom. Parken lanserades som ”den lyckligast­e platsen på jorden”, inte bara för barnen utan också föräldrarn­a.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden