En gay karaktär räcker inte för att göra Disney woke
Disneyland lanserades som ”den lyckligaste platsen på jorden”. Hit var alla välkomna, så länge man inte specificerar vilka ”alla” är eller bör vara, skriver Caroline Hainer apropå Disneys vaga ställningstagande för hbtqi-personers rättigheter.
Jag älskar Disneyland, jag har varit där ett tjugotal gånger. Hade jag bott kvar i Kalifornien hade jag åkt dit en gång i veckan, minst. Walt Disneys vision om att skapa en ”magisk plats” för hela familjen är sannerligen lyckad. Verkligheten har nämligen ingenting med Disneyland att göra. Hit får inga ambulanser köra in, alltså har ingen officiellt dött i parken. Till exempel. Här regerar drömmen och fantasin.
Det är därför en till synes självklar sak – att ställa sig bakom hbtqi-personers rättigheter – plötsligt blivit något av en knivig fråga för Disney. För så fort man låter verkligheten sippra in i det magiska kungadömet så försvinner magin.
Disneyland öppnade i Anaheim i Kalifornien 1955, mitt i efterkrigstidens optimistiska babyboom. Parken lanserades som ”den lyckligaste platsen på jorden”, inte bara för barnen utan också föräldrarna. Längs huvudgatan ”Main Street” äter man glass, lyssnar på barbershopkvartetter och får kramar av Disneykaraktärer. Här kunde barnen få det finast tänkbara – en lycklig barndom. Här kunde alla känna sig välkomna, vilket är möjligt så länge man inte specificerar vilka ”alla” är eller bör vara.
Inte förrän 2017 skrev Disney in sin första öppet homosexuella karaktär i spelversionen av ”Skönheten och Odjuret”. Men det enda som vittnar om karaktären Lefous homosexualitet är en dans i en sekund med en annan man. Filmen ”The Eternals” (2021) var däremot ett större ställningstagande. I superhjältefilmen finns Phastos, en gay man och hans make. ”Lightyear”, som hade premiär 15 juni, visar en kyss mellan två kvinnor. Men räcker det?
Disney tycker det. Många av deras filmer handlar om att inte passa in – för att i slutändan bli accepterad för den man är. Som ”Skönheten och odjuret”, ”Den lilla sjöjungfrun” och ”Ringaren i Notre Dame”. Utanförskapet hos en missförstådd varelse som andra ser som ett monster kan anammas av många – hbtqi-personer likväl som rabiata homofober och konservativa lagstiftare.
Utifrån detta kan man förstå varför Disney initialt undvek att ta ställning i frågan om den kontroversiella ”Don’t say gay”-lagen, som bland annat förbjuder skolor att ens beröra könsidentitet och sexuell läggning för barn yngre än årskurs tre. Men efter att Disneys vd Bob Chapek visat sig ha donerat pengar till beivrarna för att sedan, efter påtryckningar, uttryckt sig vagt negativt kring den, krävde hbtqi-anställda och sympatisörer genom protester ett tydligare och starkare avståndstagande, vilket de också fick. Med påföljden att Floridas konservativa guvernör Ron DeSantis påstod att ”woke Disney” förlorat ”all auktoritet på moralområdet” och började riva upp en 55 år gammal lag som ger Disney World skattelättnader och rätt att bestämma över sina anställda, oberoende av lokala lagar.
Disney har passivt stött hbtqi-personers rättigheter genom att inkludera samkönade partners i samboförsäkringen, införa könsneutrala toaletter på Disneyland och designa nya, mindre könsspecifika kläder åt personalen i parken.
Dock var samkönad dans förbjuden i Disney World fram till 1984 och senast 2021 stämde en högt uppsatt anställd företaget för sexuell diskriminering. Och förresten, när Disney inkluderade samkönade partners i försäkringen 1995 hade alla större filmstudios redan gjort det, förutom konservativa Fox och MGM.
Den aktuella passiva hållningen är alltså begriplig. För genom att inte explicit ta ställning tillåts alla som kan betala strax under tusenlappen i inträde känna sig välkomna in i en utopi där alla kommer överens. Där ingenting dåligt händer, det finns till och med lagar som förbjuder det. För, som Disneys vd Bob Chapek naivt, pengastint men inte helt osant uttryckte det under företagets senaste möte med aktieägarna: ”När någon går ned för Main Street […] lägger de olikheterna åt sidan och ser den gemensamma tron – på Disneys magi, hopp, drömmar och fantasi”.
"Här kunde alla känna sig välkomna, vilket är möjligt så länge man inte specificerar vilka ’alla’ är eller bör vara.