Jag kan sakna våra bosnisk-svenska midsomrar med lamm och sill
Studentflaggor, middagsbjudningar, nationaldagsfiranden – allt kan bli föremål för poänglösa identitetslekar. Men då glömmer man alla de individuella och komplexa upplevelserna av att vara del av en kultur, skriver Sanjin Pejkovic som minns 90-talets bosnisk-svenska midsommarmiddagar.
Vi kom till Uddevalla som kvotflyktingar. Det var den 2: a augusti 1994. Vi mötte upp kommunens tjänsteman som tog hand om oss och hjälpte till med praktikaliteter.
Från krigets Bosnien till trygghetens Uddevalla på tre dagar. Det gällde bara att ta sig till Kroatien och Zagreb. Där väntade bussar som senare byttes mot en ordnad färja, ordnade tågresor och en buss som läckte vatten från AC:n. Jag vågade inte flytta på mig och vattnet fortsatte droppa på min svarta t-shirt. Det här kommer bli bra tänkte jag. Det blev också bra. Som i ett Eisesteinskt montage kunde man ena stunden befinna sig i ett pågående krig för att dagen efter vakna under fräscha lakan, i en tilldelad lägenhet på tionde våningen i ett område som heter Skogslyckan.
22 år efter ankomsten gravsatte jag min mamma Anelis aska i Uddevallas bruna jord. En bisarr upplevelse bland många andra bisarrt utomkroppsliga upplevelser som har med en nära persons bortgång att göra. Det var höst. Jag lade ner urnan. Allt var över innan det ens hann börja.
Aneli älskade Uddevalla och verkade frälst redan efter fem minuter. Havet, vädret. Men framför allt lugnet. Vissa skulle kalla det sömnigt. Inte hon. Efter att ha levt ett bullrigt liv i ett land hon visserligen älskade men tvingades bevittna slitas sönder uppskattade hon det lugna, långsamma livet. Tystnaden. En stor tyngd föll från hennes axlar, här var hon fri. Allt det jag hade svårt med under tillvänjningsperioden uppfattade hon som positivt. Jag var en tonåring som hade bråttom, hon hade redan upplevt så mycket. Jag uppfattade att jag kvävdes, av den bosniska diasporan, av det svenska ointresset. Men mamma brydde sig inte om omgivningen. SFI, praktik, Arbetsförmedlingens olika kurser och efter några år jobb på en konsthall!
Det blev en ömsesidig dans i en försiktig integrationsprocess för min mamma och konstnärerna hon jobbade med. Bosniskt kaffe och Lisas bullar. Burek och lingonsaft. Rakija och Lennarts potatissallad. Julutställningar, vårvernissage och en ständigt rökande Aneli under vars kommando den lilla konstföreningen blomstrade under en period, åtminstone så som jag minns det. Den enorma kannan som följde med oss från krigets Bosnien rykte av hett kaffe som skulle serveras till alla konstnärer varje dag.
Mamma tragglade sig igenom många föreningsmöten. Det var viktigt att organisera sig, gå samman, agera för ett mål och en mening. Jobba i det tysta. Först många år senare skulle jag inse hur viktig föreningsverksamheten är och hur ovedersägligt tragiskt det kommer att bli om det försvinner.
Det är ett otroligt fint Sverige. Människor som välkomnar skolklasser på besök, hjälper nyanlända med språkundervisning, firar nationaldagar. Ett Sverige som inte lockar rubriker, ett lunkande och fikande Sverige som andas tillförsikt och värme. Och det Sverige var min mamma tidigt en del av, till skillnad från mig.
Integrationen – vad det än betyder – består aldrig av en enkelresa. Det är ett mosaikbygge, en dialog som måste inbegripa två parter. Min mamma brydde sig inte mycket att sätta ord på processer men med sina handlingar bjöd hon in, överöste människor med en genuin generositet och mänsklig värme. Och bakelser. Och nymalet kaffe. Och mat.Och mer mat.
Sverige var också, redan 1994, ett mycket större och mer nyanserat samhälle än vad vi någonsin hade mött. Det handlade inte bara om att integreras i det svenska, det handlade om att ta del av det somaliska, chilenska och thailändska. Lära sig svordomar på nya språk, smaka ny mat, få chansen att spela på vietnamesiskt bröllop lika mycket som att lära sig äta sill. Man kunde bli eller förbli den man ville vara, utan större problem.
Det finns en påtaglig risk att sommartidsfirandet – efter studentflaggor, middagsbjudningar, nationaldagsfiranden – kan komma att bli föremål för poänglösa identitetslekar online. I kölvatten av Swedengate och andra återaktualiserade metamonologer som verkar sikta på lägst hängande frukt av identitetspolitikens förenklade dikotomier, glömmer man – åtminstone på sociala medier – alla de sprickor som utgör det komplexa, individuella. Till förmån för vad, en sammanhållen Sverigebild?
Vad jag saknar bosnisk-svenska midsommarmiddagar. Inga groddanser, ingen fylla vid bryggan. Kanske inte heller någon sill. Aneli lärde sig aldrig tycka om sill. Hon åt snarare lamm eller evapi på midsommarfester. Och rökte mycket. Blickade ut och var nöjd när vi alla hade samlats, familjen och arbetskamraterna. Vi var hennes Sverige och hon var vårt.