Midsommar är folkets nationaldag

Glad midsommar! Med de överraskande orden avslutade kungen sitt tv-sända tal från Skansen på nationaldagen. För en gångs skull var det nästan ingen som klandrade kungen. Alla förstod förväxlingen. För Sverige har i praktiken två nationaldagar. En officiell och en folklig. Så här års brukar det till och med ofta vara någon som föreslår att 6 juni ska avvecklas till förmån för midsommarafton. Men det vore nog fel, för det är två skilda former av nation som firas på de olika dagarna.

Sociologer och statsvetare har i vår tid lagt mycket möda på att beskriva och kategorisera nationalism. En grov uppdelning är den som görs mellan medborgerlig nationalism och kulturell nationalism.

Den första är den vi firar på nationaldagen. Det är nationalismen som växte fram kring nationalstaten och dess institutioner. Vi uppmärksammar våra grundlagar, våra fri- och rättigheter och välkomnar nya medborgare. Den liberala nationalismen bygger på idén om nationen som ett avtal mellan individer.

Midsommarafton är uttryck för något annat. Det är den nationalkänsla som den tyske 1700-talsfilosofen Johann Gottfrid Herder beskrev som ”opolitisk”. Kanske borde vi säga ”förpolitisk”, för den finns där innan nationalstaten. Det är en psykologisk känsla av sammanhang som springer ur ett gemensamt arv av språk, livsåskådning och sedvänjor. Rötter som vuxit fram då en grupp människor bott i ett område under hundratals – eller tusentals – år.

Den här underliggande, mystiska och folkliga betydelsen är mycket svårare att ringa in än nationalstaten och dess institutioner. Det är en nation utan tydlig gräns. Medlemskap kan varken delas ut eller förvägras någon. Det handlar om känslor av tillhörighet och igenkänning.

På midsommarafton, då firar svensken på ett sätt som är svårt att beskriva rationellt. Visst, man kan peka på majstången, ringdansen, sillen och på blommorna under kudden. Men det finns ingen riktig röd tråd. Det är en samling fragment av halvt glömda seder som traderas vidare.

Lokala uttryck finns överallt, och det skapas hela tiden nya midsommarseder. Traditionen är föränderlig och beständig på samma gång.

Den politiska makten har aldrig gillat midsommarfirandet. Eliten såg med misstänksamhet på att folket en natt per år bytte kynne och tycktes tillbe äldre gudar vars namn alla levande glömt: Luthers årliga nederlag.

På 1800-talet fick majstängerna gömmas när väckelsens präster en gång för alla skulle rensa socknarna på hedniska rester. Midsommarfirandet har bevarats bäst i de landskap där bönderna var som mest sturska mot centralmakten.

När Mona Sahlin berömt talade om midsommarafton som ”töntiga grejor” var hon bara den senaste i en lång tradition av makthavare som varit oförstående eller avogt inställda till den folkliga seden. Midsommar förblir något av en underifrånrörelse.

Töntigt eller ej. Även världens mest moderna folk behöver få slappna av en gång om året, och ta sig tid att se det magiska i sommarnattsljuset och det trolska i naturen.

Glad midsommar!

Även världens mest moderna folk behöver få slappna av en gång om året