Ny sommarutställning utforskar resandets historia
”På resande fot” är Nationalmuseums nya sommarutställning på Läckö slott. En plats som har tagit emot resande i tusen år. Ett passande tema, menar Boel Ulfsdotter, som dock saknar den mänskliga aspekten bland föremålen.
På resande fot: En spegling av människans önskan att möta nya platser Nationalmuseums utställning på Läckö Slott sommaren 2022
Visas fram till den 28 augusti 2022.
Kållandsö i Vänerns södra del har redan tagit emot resande i tusen år. Alltifrån pilgrimer på väg till Trondheim till adelsmän, resande diplomater och svenska kungligheter från 1500-talet och framåt. För de sistnämnda blev Läckö slott en viktig knutpunkt och är så än i dag för fritidsfirande turister. Det är därför inte så konstigt att Nationalmuseums sommarutställning i år handlar om just resande.
I syfte att visa det långa tidsspannet introduceras utställningen genom tre äldre kändisars resmål utmärkta på kartor, samt, på väggen, en rejält uppförstorad bild av SAS första serveringsbricka från 1959. Man kan inte bli annat än imponerad av att den Heliga Birgitta redan på 1400-talet tog sig så långt som till Jerusalem och Betlehem, eller att Bengt Bengtsson Oxenstierna under tidigt 1600-tal reste ända till Egypten, medan Gustav III nöjde sig med Italien. Oavsett vart man begav sig på den tiden var allt resande ett jätteprojekt – både fysiskt och rent praktiskt.
Just detta kommer till uttryck i form av en resesäng i järn från 1700-talet, en visserligen mobil men oerhört tung möbel som introducerats redan hundra år tidigare. Den är dessutom ett stort åbäke med sänghimmel som tillsammans med alla andra rese-effekter fraktades separat från de resande själva.
Men det var knappast alla som hade råd att resa. En reseräkning från Carl Gustaf Tessins räkenskaper visar att fruns resa från Åkerö (i Stockholmstrakten) till Läckö på 1760-talet krävde sex stånghästar för varje etapp till en sammanlagd kostnad som motsvarar drygt en halv årslön för en industriarbetare i dag. Det framgår inte hur lång tid resan tog, men det krävdes hela femton byten av hästar för att komma hela vägen till Läckö slott.
Långsamheten krävde att all möjlig utrustning togs med på resan, så som ett reseschatull för brevskrivning, samt flintlåspistoler att försvara sig med. Den utsökta franska frukostservisen från 1700-talets mitt visar att man inte förstod att avstå från att ”leva som vanligt”, utan förväntade sig att vara omgiven av samma komfort och stilideal som hemma. Till de mest intressanta utställda föremålen hör ett stort, så kallat vagnsur från samma tid. Förutom att visa timme, minut, veckodag och datum, var uret konstruerat så att det ”signalerade” klockslag även i mörker, samt kunde hängas upp inne i vagnen.
Många yrkeskategorier var således tidigt införstådda med behovet av speciella produkter för reseändamål vilket blir än mer uppenbart när vi i ett tvärt kast fram till modern tid står framför termosar, resestrykjärn, serveringsbrickor, bärbara datorer, mobiltelefoner och så vidare. Det står därmed klart att resandet i dag fått flera betydelser och omfattar så många fler – även om de inte nödvändigtvis rör sig om andra resmål än på 1400-talet.
Jag är naturligtvis medveten om årets utställningstema (”spår av resande i Nationalmuseums samlingar”), museets insamlingsområden, samt de praktiska begränsningar som råder för utställningarna på Läckö slott. Det hindrar dessvärre inte att det känns underligt att se en utställning om människors resande – utan att få se en enda resklädd person eller klädespersedlar ämnade för resande. Jag hade velat komma närmare människorna som reste. Det finns målningar av kända personer i resdräkt, de speciella ridkappor som användes finns bevarade, liksom de tidiga piloternas flyguniformer, och så vidare.
Frånvaron av sådana personliga spår blir speciellt kännbar när vi kommer fram till nordeuropéernas bildningsresor kring Medelhavet från 1700-talet och framåt. Det innebär för min del att fragmentet av en högerfot från en antik staty får något både fetischistiskt och kleptomaniskt över sig. Vem plockade med sig detta ”bevis” till sitt kuriosakabinett, varifrån och när? Jag hade gärna läst ett resebrev som berättade om besöket på platsen, eller en privat resehandbok med ägarens egna anteckningar i marginalen som ett sätt att ta del av en personlig upplevelse. Eller en 16mm amatörfilm från en campingsemester på 1950-talet.
Det närmaste vi kommer resenärernas personliga upplevelser av att resa är nu Johan Tobias Sergels ögonblicksskildring från en resa i Italien under sent 1700-tal i form av en hastigt utförd tuschteckning med titeln ”Resa med vagn” (uå).
Ett sätt för Nationalmuseum att både visa upp artefakterna som finns kvar efter de som varit på resande fot och deras etnografiska upplevelse av att resa hade naturligtvis varit att göra utställningen i samarbete med en kulturhistorisk institution som Nordiska museet.
"Man kan inte bli annat än imponerad av att den Heliga Birgitta redan på 1400-talet tog sig så långt som till Jerusalem och Betlehem