När Gais kom till byn – en grönsvart midsommarsaga
Vad är väl en säsong i division ett? Den kan ju vara dötrist, långtråkig och alldeles, alldeles underbar. GP hängde på 700 gaisare till Ljungskile för att se hur hemskt det egentligen är att kastas ur elitfotbollen.
Kent Österberg är orolig. Han har inte köpt biljett på förhand och vill därför hoppa på motorcykeln så snart som möjligt. De knappa två kilometerna på slingrigt semesteridylliska småvägar till Skarsjövallen är fyllda av bilar på väg till samma ställe.
– Jag tror att Gais vinner. Förmodligen är Ljungskile den svåraste motståndaren för året. Det har varit massa andra lag som har legat däruppe, men det är inte förrän nu som vi fattar att det är Ljungskile som är utmanaren.
Han bär en grönsvart-randig Coventrytröja som han ”beställt på datorn” och har pigga, blå ögon. De plirar flitigt mot de Ljungskile-fans som högljutt sjunger ramsor inne på restaurang Bella Mare.
– Det är bara lidande att åka ur en serie. Nu finns bara en sak och det är att vi ska upp igen. I dag är det väldigt avgörande. Nu får vi en uppfattning om hur bra Gais är. Det är sanningens ögonblick.
Hur började det för dig? Ställ frågan till någon med grönsvart hjärta och du är garanterad en bra historia.
Kent Österberg minns dagen han blev fast.
– Den 30:e april 1950. Släkten var i stan. Det var fest på Vegagatan. På söndagen när gubbarna nyktrat till så tyckte de att vi skulle se på Gunnar. Det var Gunnar Johansson, från
Lilla Edet. Släkten kommer därifrån. Gunnar Johansson är den store sonen i Lilla Edet. Han blev proffs i Marseille sedan, men spelade i Gais då. Vi gick till Ullevi och det var Gais mot Malmö. Och Gais fick storstryk. Efter matchen frågade någon av gubbarna vad jag hejade på. Malmö sa jag, utan att förstå bättre. Då spände farsan ögonen i mig och sa: ”Dô, du är gaisare!”.
För ägaren till den andra motorcykeln som står parkerad på Vällebergsvägen var slumpen mer inblandad. Raimo Vårvik flinar brett under en yvig mustasch åt minnet.
– Det var bara två klubbar som hade fans som sjöng på den tiden jag började titta på fotboll. Det var Hammarby och Gais. Så jag och min kompis singlade slant om vilket lag vi skulle hålla på. Det blev Gais.
– Sedan dess har jag har varit gift och skild, gift och skild, men Gais har alltid varit kvar, säger han.
Han visar stolt upp det Gais-emblem han låtit fästa över skattemärket på motorcykelns registreringsskylt. Han är själv märkt med såväl årtal som andra motiv med grönsvart koppling på stora delar av överkroppen.
– Jag blir mer gaisare när det går dåligt. Jag släpper inte klubben för att det går dåligt. Det är att hålla på ett lag som vinner, men vi gaisare har inget enkelt liv.
Bakom honom, inne på Bella Mare, ringlar sig kön till baren lång.
– Det är kaos. Gaisarna skiljer sig från resten. De andra bara kör upp till planen, säger restaurangägaren Azad Turan i en andningspaus mellan beställningarna.
Familjen Cuklev har precis avslutat matchmåltiden och bröderna Anton, 12, och Robin, 18, ger den kanske bästa förklaringen på hur ett supporterskap till föreningen Gais påverkar en ung hjärna.
– Jag tror att precis som vanligt så kommer Gais tappa i början av matchen och innan de fattar att de måste hänga med så kommer det vara försent och Ljungskile kommer ha gjort mål. Det kommer bli tajt på slutet. Det är fifty-fifty om Gais får in en boll eller inte. Vad tror du, säger Robin till lillebrorsan på stolen bredvid sig.
– Jag tror tvärtom. Jag tror att vi kommer ha första halvleken, sedan när vi inser att vi är bättre än dem så kommer vi backa hem. Gais vinner inte i alla fall. Det blir 2–1 till dem, säger Anton.
Robin nickar.
– Jag brukar alltid förvänta mig det värsta så blir jag positivt överraskad. Man blir bara besviken annars.
Kanske är det just en säsong i gärdsgårdsfotbollens gränsland som behövs för att råda bot på den ingrodda pessimism man som grön
” Det var bara två klubbar som hade fans som sjöng på den tiden jag började titta på fotboll. Det var Hammarby och Gais. Så jag och min kompis singlade slant om vilket lag vi skulle hålla på. Det blev Gais. Raimo Vårvik
” Efter matchen frågade någon av gubbarna vad jag hejade på. Malmö sa jag, utan att förstå bättre. Då spände farsan ögonen i mig och sa: ’Dô, du är gaisare!’. Kent Österberg
Don´t you know, pump it up! Gais is going up! Don´t you know, pump it up! Gais is going up!
svart lärt sig leva med? Kanske är en midsommarkväll på Skarsjövallen ett elixir snarare än en illasmakande hostmedicin?
Erfarenheterna från Gais tidigare sejourer i de lägre divisionerna går isär. Någon minns en förnedrande förlust mot Floda, någon ett möte med Torslanda så nära att det gick att cykla till bortamatchen. Det som alla tar upp klingar olycksbådande. Varje gång har det tagit två år innan de gått upp igen. Blir det annorlunda i år?
Det verkar onekligen så. För att vara Gais har säsongen puttrat på i oväntat stabil fart. Poängen har tagits. Någon form av lugn har lagt sig. Nu väntar matchen som definitivt ska staka ut riktningen.
Seriefinal mot Ljungskile på bortaplan. Vid vinst är avståndet Vargklämman-stort ner till jägarna från Bohuslän.
Det är, precis som vanligt den här säsongen, många som vill uppleva det på plats. Mängden tillresta gaisare har fått den lokala poliskåren att skicka fyra bilar till Skarsjövallen.
Utanför ena läktaren står polisbilarna parkerade i en rad. Solen reflekteras i Henrik Norgrens limegula väst strax innan matchstart.
– Det är dagen före midsommar. Vi tänker att några är på väg upp på firande och då är vi här ifall det blir överdrivet. Gais har många supportrar och skulle det bli någonting så är det bra att inte jag är här helt själv, säger han.
90 minuter senare kommer han få att göra. Dessförinnan har Gais gjort sin kanske bästa halvlek för året. Bollen trillas mellan spelare som ständigt byter positioner och chans på chans skapas. En halvtimme in står det 11–0 i avslut till gästerna från Göteborg. Stämningen på det hörn av ena läktaren som tillägnats Gais klack går att ta på.
När Ljungskiles tränare Erik
Lund efter tio minuter försöker ropa ut taktiska direktiv till sina spelare skriker han i onödan. Ingen hör någonting annat än klackens egenkomponerade variant av Danzels discodänga ”Pump it up!”.
Trots ett spelövertag så massivt att samme Lund kastar anteckningsblock och vattenflaskor omkring sig i frustration är det mållöst i paus. Det höjs på ögonbrynen på många håll på sittplatsläktaren när publiksiffran 2 328 presenteras av speakern. Omedelbart skanderar arenans grönsvarta hörn ”Bara gaisare”.
Gais övertag bedarrar samtidigt som solen letar sig ner över trätopparna och smeker publiken milt i ansiktet när andra halvleken går mot sin mittpunkt. I stället vaknar Ljungskile till. Anton Cuklevs profetia ser ut att gå i uppfyllelse. Endast en stenhård undannick av Alexander Norén stoppar hemmalaget från att gå upp i ledning.
I stället är det en annan nick som för matchen, och kanske hela Gais säsong, någon helt annanstans. När 180 centimeter Julius Lindbergs röda kalufs skarvar in 1–0 bakom kepsprydde Oliver Bergman i Ljungskiles mål går känslorna överstyr på läktaren. Ölfyllda magar trycker mot reklamstaketet ut mot planen. Vevande armar sätter fysiologiska krafter i rörelse. Snart ligger både staket och supportrar i en stor hög på innerplan.
Henrik Norgren och hans fyra bilar starka poliskår skyndar snabbt dit. Speakern ber torftigt supportrarna att respektera bestämmelserna om att ingen obehörig får beträda planen. Gais-fansen jublar. I glädjeruset gör Richard Friday 2–0 av bara farten. Nedanför klacken förstår en äldre dam inte vad som pågår.
– Är det mål igen? Ni måste skoja! utbrister hon till ingen speciell.
Matchklockan närmar sig slutsignal. Raimo Vårvik stämmer upp i en spontan soloramsa.
– Ljungskile håller inte för oss. De håller inte för Gais.
När domaren Kastriot Gerxhaliu blåser av vet glädjen inga gränser. Snart sjunger spelare ikapp med klacken. Emin Grozdanic och Alexander Norén förvandlas från mittbacksvirtuoser till capoduo och skriker sig hesa i den bohuslänska solnedgången. I långa bruna lockar och en någon storlek för stor grönsvart tröja skiner Anton Cuklev och pappa Nikola ikapp.
– Det här ändrar hur man ser på Gais. Pappas negativa grundsyn har smittat dem innan … men vi körde ju över dem, säger Nikola.
De går ut mot parkeringen. Ut i midsommaren. I bakgrunden ekar klackens segervissa sång.