Om skribenten

Love Christensen är doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Före Rysslands invasion av Ukraina har ett eventuellt Natomedlemskap knappt diskuterats i Sverige. Och samtidigt som Socialdemokraterna har prioriterat beslutsprocessen inom partiet har de visat en motvilja att delta i den offentliga debatten. Regeringens frånvaro tycks också ha haft hämmande effekt på medierapporteringen. I stället för att kontrastera och belysa partiernas argument för och emot ett Natomedlemskap har den politiska bevakningen framför allt bestått i att referera Socialdemokraternas interna beslutsprocess.

Mellan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna verkar det redan råda ett slags borgfred. Och snarare än en vilja att debattera och försvara beslutet verkar de flesta partierna velat förlägga det bortom partipolitiken.

Just partiernas konkurrens om väljarna är central för att de starkaste argumenten för och emot ett Natomedlemskap ska lyftas fram. En opinion som präglas av en ensidig debatt riskerar att bli godtycklig, ständigt präglad av den senaste händelseutvecklingen. Det är enkelt att föreställa sig att stödet för ett Natomedlemskap kraftigt hade minskat om Ryssland och Natoländerna blivit inbegripna i en väpnad konflikt till följd av invasionen.

Det rimmar illa med den långsiktighet partierna säger sig eftersträva för frågor som likt denna kastar långa skuggor in i framtiden. I den mån väljarna har lyckats upplysa sig i Natofrågan har de sig själva att tacka.