Två böcker som berättar om SD:s mörka förflutna
Sverigedemokraterna bemöts bäst med kunskap – inte åsikter. Den slutsatsen drar GP:s kulturchef efter att ha läst ”Den avgörande striden” av Gellert Tamas och ”Segra eller dö” av David Baas, två nya böcker som båda behandlar Sverigedemokraternas mörka förflutna.
Att ignorera Sverigedemokraternas genomrasistiska förflutna har blivit något av en folksport. Partiledaren Jimmie Åkesson har spelat dum kring det så länge att det snart låter som att han själv tror på det han säger. Nytt för säsongen är att stora delar av borgerligheten också börjat tävla i grenen. Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna kanske inte rakt ut förnekar att deras nya samarbetspartner skulle vara ett parti som tillhört Hitlers släktträd. De pratar bara inte om det så mycket.
De tilltagande försöken att ignorera historien för att nå politisk makt leder till stora problem för kritikerna av partiet. De kvarvarande antirasister och prodemokrater som vill göra sin röst hörd gör det mot en allt större grupp som slagit dövörat till mot den indignation som gärna präglar partiets kritiker. För att hårdra det: allt färre bryr sig ett skvatt om någon kultursidesjeppe säger att Sverigedemokraterna är dummingar.
När jag samläser två nyutgivna böcker om Sverigedemokraternas historia: Gellert Tamas “Den avgörande striden” och David Baas “Segra eller dö” inser jag att viruset infekterat också mig. Jag har tröttnat på det snälla gnället. Det går inte att tjata bort nästan halva Sverige från valurnorna. Detta har vad det verkar bara en av författarna förstått.
Gellert Tamas, med sin 400 sidor tjocka bok, är ett exempel på det mer misslyckade motståndet mot Sverigedemokraterna. Hans ambition är att skildra hur Sverigedemokraterna inte alls är ett vanligt parti utan stammar ur rasistiska rötter, såväl som hur vår samtid normaliserats inför detta faktum.
En ansats i det närmaste identisk med David Baas i ”Segra eller dö”, alltså. Men böckerna är också mycket olika. Medan Baas står stadigt i sitt journalistiska uppdrag tappar Tamas ofta greppet om den i sin (i och för sig) rimliga ilska över sitt studieobjekt.
Det gör att det är lätt att avfärda Tamas som tendentiös. Visst, han har djupdykt i SD-kurirer och gamla partiprogram och kan peka på både rasism och likheter med hur dagens partiledning formulerar sig. Ja, han ger en gedigen historik över partiets ursprung. Och absolut – han påminner oss också om hur övriga partier och näringslivet gradvis börjat acceptera partiet.
Det kanske borde vara chockerande nyheter, men så känns det inte. Dels för att det i grunden inte är några nyheter, men kanske främst för att Tamas lägger så mycket tonvikt på att fördöma i stället för att förstå. Ilskan vibrerar genom sidorna när Tamas lyfter fram exempel på partiets uppenbara högerextrema lutning.
Resultatet blir inte så mycket en ögonöppnare som en sorts SD-kritikens greatest hits. Trots de många sidorna och ett ärligt försök når Tamas inte riktigt till några nya höjder. Den kronologiskt lite röriga boken känns ofta som en repris av kritiska essäer om svensk högerextremism man redan läst. Inte helt omöjligt – delar av boken är, det
erkänner Tamas själv, plockad från tidigare publiceringar.
Det duger i krig, men främst för de redan frälsta. ”Den avgörande striden” är så tydligt polemisk mot partiet att det är svårt att se att den ska omvända en enda person. En tjock lunta för den kategori läsare som vill konstatera att det verkligen är för jävligt allt samman.
Tur då att ”Segra eller dö” fyller på med ny, konkret kunskap och ett modernare tilltal. David Baas lyckas – med sitt mycket torrare anslag – nämligen betydligt bättre. Målet är som sagt snarlikt: att visa för läsarna att SD inte är ett parti som alla andra. Men Expressen-journalisten har lagt åtskilliga år av sitt arbetsliv på att avslöja Sverigedemokratiska partimedlemmars orimligt smutsiga byk. Det har gett honom en unik inblick i rörelsen.
Med kunskap som vapen skriver han den vitbok som Sverigedemokraterna av naturliga skäl aldrig kommer våga publicera – även om den är sann. I “Segra eller dö” använder han sin expertis och journalistiska yrkeskunskap för att på ett kortfattat, pedagogiskt vis visa exakt hur symbiotiskt sammankopplad Sverigedemokraternas historia är med den svenska fasciströrelsen.
Med läckta mejldokument från konversationer högt upp i partiledningen visar han hur rasideologin fortfarande frodas hela vägen in i partiets mitt. Med en lätt pensel skildrar han också den mer radikala extremhögermiljön – såväl som redogör för dess kopplingar till SD och den gemensamma ideologin de delar – och var den kommer från.
Mycket är för mig helt nya uppgifter. Framförallt har jag aldrig sett dem presenteras så här sammanhängande, kunnigt och kyligt.
Läsaren förstår utan pekpinnar ändå med all önskvärd tydlighet att vi har att göra med ett parti som vet precis vad det håller på med. Som följer en plan att maskera rasismen i en mer ofarlig kulturnationalism som ritades upp redan när organisationen Bevara Sverige Svenskt grundades under tidigt 1980-tal. En plan som fortfarande fungerar chockerande bra.
I det opinionsläge vi nu befinner oss i nu fungerar detta sätt betydligt bättre än ilska. Baas bok är nästan helt utan moralism, jag tycker mig till och med märka att han utvecklat en sorts sympati för de han bevakar. Det finns något rörande över skildringen av partiets hårda kärna av övertygade idealister som mot alla odds kämpar för att göra om Sverige till en helsvensk hembygdsgård.
Även Sverigedemokrater kan därför läsa den med behållning – men inte utan att också behöva acceptera insikten att de röstar på ett superrasistiskt parti. Samma sak gäller också partiets nya samarbetspartner och deras väljare. Tamas bok är lättare att ducka som en partsinlaga. Jag har svårt att se att det är lika lätt att smälta också Baas.
Risken finns förstås. I så fall är den riktigt stora frågan – som ingen av böckerna ens försöker besvara – om allt fler väljare med öppna ögon omfamnar rasismen – vad ska vi göra då?
"I det opinionsläge vi nu befinner oss i nu fungerar kunskap betydligt bättre än åsikter