Sarahs lag
Del 2 av 42.
Sarah besöker sin mormor för att söka tröst efter beskedet att hon ska lånas ut från sin arbetsplats i Stockholm till tingsrätten i fjällkommunen Nordmyr. ”Men lilla älsklingen. Du kan inte flytta till Norrland, du kan bara inte det. Lämna mig inte”, säger mormor.
Mormor stryker min arm och lutar sig mot mig, strax snyftar hon. ”Det är bara två år, det går flyg. Jag kommer hem ibland och du kan besöka mig.” ”Men jag vill att du stannar i Stockholm, jag behöver dig vid min dödsbädd”, hulkar hon och jag kan inte låta bli att le.
Jag viskar för sakens skull några tröstande ord och klappar hennes gråa lockar, för jag känner min älskade mormor och vet att hon kommer att vandra ut ur dödsskuggans dal inom tre, två, ett.
”Okej, det var ett sista försök. Gör som du vill”, säger hon och ler, men ser genast sorgsen ut igen och den här gången är det på riktigt. ”Vi har överlevt värre. Jag kanske tycker att du borde hoppa av, men det är ditt liv och du ska leva det som du vill. Ånger vill du inte dras med – fråga mig, jag vet.”
”Vad ångrar du?”
Mormor reser sig och sjasar ner Winston III. Hon sätter sig i fåtöljen med armarna och benen i kors.
”Ingenting. Nu pratar vi inte om mig. Vad ville du?” ”Inför flytten till Uppsala, när jag skulle plugga, sa du att allt skulle ordna sig. Minns du?”
”Som när du inte ville börja högstadiet”, säger mormor och ser ut att drömma sig bort. ”Du var rädd att inte passa in, som om det är det värsta som kan hända? Det kanske det är i den åldern. Du behövde i alla fall höra mig säga att allt skulle gå bra.”
”Jag behöver det nu också”, säger jag.
Mormor hade kokat te och lyssnat outtröttligt medan jag lättat mitt hjärta, hon hade försäkrat mig om att jag innan min trettonde födelsedag skulle ha fått nya kompisar att bjuda till firandet.
”Jag har fortfarande nedsatt hörsel, som ni skrattade på partyt.” Hon skrockar åt minnet.
”Nordmyr kommer att älska dig precis som du är, även om du envisas med att alltid känna dig utanför.”
”Det återstår att se.”
Mormor sveper med blicken över min svarta kostym och den mörkblå blusen. ”Vet du, du skulle kunna köpa roligare kläder. Något rosa kanske? Det skulle åtminstone inte skada. Vill du ha ett glas vin innan du ska träffa Laura? Och så måste du hjälpa mig med ett problem, jag är anklagad för att vara en bedragerska.”
2 Mormor sträcker fram
sin Ipad och knackar på skärmen med pekfingret. ”Det är pannkakan, den har kastat ut mig. Jag fick ett mejl där det stod att jag har skapat för många konton, de tror att jag ska begå brott. Har du hört något så vansinnigt?”
”Stopp i galoppen. Först och främst: Vad är pannkakan?”
”En dejtingsajt, vet du ingenting?” Mormor läppjar på vinet och ser ut som om hon har vunnit Nobelpriset i litteratur.
Jag tar paddan av henne, appen heter HappyPancake, vilket förklarar saken. Det som däremot saknar förklaring är varför mormor startar nya konton hela tiden.
”Ge hit den”, säger hon och rycker tillbaka sin kära ägodel. ”Jag ska logga in, hur loggar jag in?”
”Vad har du för användarnamn och lösenord?”
Hon knappar hårt på skärmen. ”Jag vet att jag skriver rätt lösenord, men ändå går det inte.”
”Fast det gör du inte, i så fall skulle du komma in på sidan.” Hon blänger på mig och försöker igen.
”Har du skapat en ny användare varje gång du glömt lösenordet?” frågar jag försiktigt.
”Ja, jag måste ju det”, svarar hon.
Jag påminner mig om att hon är sjuttiotre år och gör det bra som dejtar på nätet, föreslår därför att hon ska mejla kundtjänst och be dem radera alla hennes användare så att hon får börja om på nytt.
”Jag kan hjälpa dig, vilket användarnamn har du?”
”Coolkatt73”, säger hon. ”Men sedan kom jag inte in där och då skrev jag andra siffror efteråt. När jag valde 59 fick jag ännu fler skamliga förslag, en karl var inte ens fyrtio år fyllda – gift och allt. Han ville visa snoppen men då skrev jag att den kunde han behålla för sig själv”, säger mormor.
”Men vad är det för sida?” frågar jag, fast jag vet allt för väl hur det fungerar. ”Jag har sett så många snoppar i mina dagar, skrev jag tillbaka”, säger mormor och sittdansar i takt till fortsättningen: ”Långa, korta, tjocka, smala.” Jag stelnar. ”Tyst! Nu säger du inte ett ord till, hör du det?”
”Det var ett skämt”, muttrar hon.
”Inte ett ord vill jag höra, för i så fall får du reda ut det här själv.” Jag spänner ögonen i henne och sveper det sista av vinet innan jag författar mejlet till Pannkakans stackars kundservice.
”Det handlar alltså
om en tjänst presidenter emellan?” Laura ser oroligt på mig. ”Hon gav bort dig, fast allt var spikat? Du hade ju redan ett förordnande.”
Jag sippar på riojan. Toner av kanel och hallon sprider sig i munnen.
”Korrekt uppfattat”, säger jag och funderar kort. ”Men vet du, jag har en idé. Du är äventyrlig brukar du säga, vad kan vara mer äventyrligt än att åka till Nordmyr i två år? Jag ger dig min plats, i utbyte mot din vid Nacka tingsrätt.”
Laura tar upp telefonen och googlar. ”Invånarantal i Nourrtajiegge, samiska för Nordmyr – centralort i Nordmyr kommun – är åttatusen. Ungefär lika stort som ett kvarter här i Hornstull.” Hon ser på mig med uppspärrade ögon.
”Ska jag hoppa över sorgefasen där jag förhandlar?” frågar jag och får en handflata nära ansiktet.
”Glöm din dröm”, säger Laura. ”Dessutom är det kanske dags att du kliver ur komfortzonen?”
”Vad ska det betyda?”
”Ärligt talat?” Hon dricker av vinet medan hon granskar mig allvarligt. ”Att du behöver komma ifrån ditt hjärnspöke.” Jag vet vad hon menar, även om det tar emot att erkänna. Flykten från minnena har pågått länge nu. Dörren till restaurangen öppnas och en vindpust letar sig in. Där ute pågår flykten fortfarande.
”Det blir bra för dig att se något annat”, fortsätter Laura, ”träffa andra människor, kanske en kille med fyrhjuling som skjuter älgar. Norrland är fascinerande!”
”Ju mer jag tänker på det, desto bättre känns det faktiskt”, konstaterar jag och snurrar på glaset.
”Grattis, jag är på riktigt avundsjuk”, säger hon och jag kan inte avgöra om hon är allvarlig. ”Det kommer att bli kul. Tänk dig, förhandlingar om hembränning, jaktbrott och brott mot terrängkörningslagen. Jag ryser av upphetsning, gör inte du?”
Hon spricker upp i ett stort leende.
”Ha ha, jag borde ha fattat att du skojade”, säger jag och sköljer munnen med vatten. Den sorlande ljudmattan får sällskap av en dovt dunkande basgång och på håll får jag syn på servitören som erfaret balanserar våra tapas på en bricka. Han sätter ner tallrikarna på bordet.
Laura skrattar. ”För att inte tala om alla tysta norrlänningar du kommer att träffa. De suger väl bara in luft istället för att svara ’ja’ på frågor?
Jag undrar hur det låter när en norrlänning vittnar?” säger hon och spetsar en räka. Jag tar gaffeln för att hugga in på queso de cabra frito och patata con aioli när sms:et skär genom ridån av trivsamt sorl. Laura hör det också.
”Är det …?” Hon pekar på telefonen och jag nickar.
”De skulle på Wirströms och han ville kanske ses.” Getosten är sträv mot tungan och jag lyfter glaset. ”Men jag bryr mig inte.”
Ett leende leker i Lauras mungipa. ”Eller hur.”
Jag sveper vinet som är kvar i två stora klunkar. ”I kväll vill jag bara ha trevligt och umgås med min bästa vän. Lova att du kommer och hälsar på? Du är väl inte allergisk mot renar? Jag har hört att det är så man transporterar sig där uppe.”
Laura drar av Burberryscarfen och fläktar sig. ”Ingen stockholmare tror att det är så. Ingen tror att det går isbjörnar på gatorna.”
”Jag tror det.”
”Då är det dags att du lämnar området innanför tullarna. Självklart kommer jag på besök, det ska tydligen finnas ett visst överskott av karlar i Norrland.”
”Det hoppas jag, om utbudet av kvinnor är begränsat kanske jag har en chans”, säger jag och får en huvudskakning till svar.
”Eller så skaffar du dig lite självkänsla och slutar jaga uppenbara players.” Laura ser menande på mig. ”Det har du gjort så länge vi har känt varandra. Minns du den där killen, han med hästsvansen?”
Jag nickar. ”Det var väldigt god aioli det här”, säger jag. ”Och han med de omöjligt vita sneakersen?”
”Jaja, det räcker nu, point taken. Jag minns vartenda misslyckande, troligen betydligt bättre än du.”
”Christoffer är bara den senaste i raden av sådana killar.
Du är hur självsäker som helst i arbetet och sedan beter du dig tvärtom på fritiden.”
”Hårda ord, har inte alla en fasad på jobbet?” säger jag och petar med gaffeln i getosten.
Många har en professionell roll och en privat. Så var det även när jag arbetade på den affärsjuridiska byrån, dagtid var jag business i kostym och klackar och kvällstid, när jag inte jobbade över, osäker tonåring. En tradition jag verkar vara förtjust i, eftersom jag patetiskt nog har tagit med mig den in i trettioårsåldern.
”Men du har rätt”, erkänner jag.
”Klart att jag har. Kanske kan det norrländska lugnet ge dig ro att göra upp med allt som hänt? Vita häxans fribiljett till Norrland är sänd från ovan”, säger Laura. ”Hon har gett dig den perfekta chansen att gå vidare.”
”Om jag klarar av det”, säger jag fylld av motstridiga känslor.
”Ja, det är en annan femma.” Hon viftar åt en av servitörerna och håller upp vinglaset. ”Kan vi få påfyllning här?”
3 (december)
Väskan som ligger på sängen innehåller allt jag behöver de kommande två åren av mitt liv. Och en obegriplig sten. En kristall med positiva energier, enligt mormor.
I morgon ska jag lämna lägenheten på Hornsgatan och borda planet till Umeå. Min hittills längsta resa norrut är en urspårad fest på Norrlands nation i Uppsala där jag tog juristexamen. Samtidigt skaffade jag mig villfarelsen att jag skulle ta en onödig omväg via affärsjuridiken, istället för att direkt göra den för domarutbildningen obligatoriska notarietjänsten i tingsrätten.
Villfarelsen hade ingenting med festen att göra men kan ändå beskrivas som ett sju år långt rus och en baksmälla i form av knastertorr skatterätt på EU-nivå.
I efterhand är det uppenbart att det handlade om en flykt, eftersom brottmålen skrämde mig. Det som hela tiden hade varit syftet med juridikstudierna förpassades till en avskild vrå av mitt undermedvetna.
Jag hade varit full av både utbildning och inbillning när jag klev in på den ryktbara affärsjuridiska byrån för att påbörja resan mot det jag inbillade mig var syftet med min karriär: partnerskap. Det sista året som senior associate hade jag stångat huvudet mot meningslösheten i arbetet. Avtal i all ära, men jag kämpade allt mer med att se nyttan av att vara en kugge i ett maskineri där allt handlade om pengar, status och hierarkier. Det var inte därför jag blev jurist. Jag hade låtit mig dras med i prestigen, ett klent försök att glömma det jag varit med om och vart jag hade varit på väg ända sedan jag var liten.
Då är det dags att du lämnar området innanför tullarna. Självklart kommer jag på besök, det ska tydligen finnas ett visst överskott av karlar i Norrland.