Trångt i den språkliga åsiktskorridoren
Runt nyår presenteras Språkrådets nyordslista med ett tjugotal ord som var nya och typiska för året som gick. De flesta orden blir kortlivade, men en del biter sig fast. Ett sådant är åsiktskorridor, som kom med i nyordlistan 2014.
Ordet introducerades i en bloggtext av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson, och han beskrev det så här: ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd.”
Jag frågade hur ordet kom till och fick följande svar: ”Ordet kom nog i ren skrivglädje utan att jag tänkte på det särskilt. Hade ingen aning när jag skrev ordet att det skulle få en sådan spridning, eller ens att det var ett nytt sammansatt ord.”
Alla har antagligen hittat på nya sammansatta ord, men de försvinner och glöms i talögonblicket. Ett fåtal ord, som åsiktskorridoren, får vingar eftersom de sätter namn på ett begrepp och en föreställning som redan etablerats i vår tankevärld. Vi förstod genast betydelsen och såg behovet av ordet.
I alla sammanhang där ordet används är det en trång korridor som avses. Ingen talar om ”en härligt öppen och vid åsiktskorridor”. Som regel exemplifieras begreppet med åsikter i sakfrågor som invandring, abort och jämställdhet.
"
Det är inget konstigt att språkliga värderingar förändras. Poängen är att vi måste kunna tala om förändringarna.
Men det finns också en språklig åsiktskorridor, alltså tankar om ord som får eller inte får användas. En del ska till och med förbjudas. Det tydligaste exemplet är n-ordet. Det finns ett par fall där akademiska lärare använt ordet neger för att illustrera hur språket och attityderna förändrats. När en grupp studenter sedan opponerat sig mot användningen, har ledningen gett studenterna rätt och läraren en reprimand.
Det mest häpnadsväckande exemplet rör Konstfack i Stockholm där en grupp studenter krävt att utställningshallen Vita havet ska byta namn. Adjektivet vita uppfattades av dem som rasistiskt och kränkande. En lärare opponerade sig och förklarade det självklara, nämligen att ordet inte har ett skvatt med raser att göra. Hon fick inte bara studenterna emot sig utan också en stor del av kollegerna.
Ords tabubeläggning förändras naturligtvis med åren. Svordomar har blivit mer tillåtna i offentliga sammanhang, medan ord för etniska grupper förses med allt strängare förhållningsregler.
I en bok jag skrev på 1980-talet använde jag frasen ”romani, zigenarnas traditionella språk”. Ingen reagerade då på den formuleringen. När jag gjorde en ny upplaga av boken 2000, ändrade jag naturligtvis till ”romani, romernas traditionella språk”. En rimlig formulering på 80-talet blev en omöjlighet tjugo år senare.
Det är inget konstigt att språkliga värderingar förändras. Poängen är att vi måste kunna tala om förändringarna. Att nämna och diskutera orden ska inte förbjudas. Däremot ska de inte användas om andra människor. Orden i sig är inte farliga, fördomarna kan däremot vara det.