Sven-Erics akvareller – en guldgruva av välgörenhet
Vissa dagar vaknar Sven-Eric Svensson i ottan med nästa konstverk på näthinnan. Han gör en snabb skiss och somnar om. Hans akvareller säljer över förväntan och vartenda öre går till barn, födda med gomspalt.
Sedan ett par år tillbaka bor Sven-Eric Svensson och hans maka Käthy vägg i vägg i varsin lägenhet på Brogårdens äldreboende i Lindome, båda 86 år gamla.
Sven-Eric har precis hängt upp över 100 akvareller i A4-storlek i boendets stora sal. Motiven vimlar av fiskestugor och segelbåtar i Smögen, kärlekspar och pittoreska miljöer från Göteborg och Mölndal.
– Just nu använder jag mycket blått, grönt, gult och rött, det är färger som skapar värme och kontrast. Jag vill att mina målningar ska sätta igång ens fantasi, säger han.
Men att måla i akvarell har egentligen aldrig förr fallit honom i smaken. Han har målat tavlor i hela livet men då i olja. I parets tidigare tvåplansvilla hängde 150 oljemålningar på väggarna, varav ett 50-tal var målade av
Sven-Eric själv. I hans nuvarande bostad är väggarna också täckta av oljemålningar av olika storlek. Först efter en kurs i akvarell vid flytten till Brogården vaknade intresset för vattenfärgerna.
– Sedan dess har jag målat 400 akvareller i A4:a och 30 i A3 och det känns viktigt att ha något meningsfullt att göra. Jag kan måla mellan en och fem akvareller på en dag, berättar han.
Sedan två år går förtjänsten från försäljningen av tavlorna till stiftelsen Operation Smile, för att finansiera operationer av barn födda med läpp-, käk- och gomspalt världen över. Hittills har hans tavlor inbringat 15 000 kronor.
Makan Käthy är rullstolsburen, medan Sven-Eric tar sig runt med rullator och de är lika kära som när de gifte sig.
– Hon får hur många kyssar hon vill och om Käthy har det bra, så mår jag bra. Utan henne vid min sida hade jag inte kunnat leva det liv jag gjort men de sista två åren innan vi flyttade till Brogården lagade jag faktiskt all mat, berättar han.
Båda föddes 1936 och växte upp vid Redbergsplatsen i Göteborg. De lärde känna varandra redan som barn i Frälsningsarméns söndagsskola på Sankt Pauligatan, där Käthys pappa var både vaktmästare och frälsningssoldat. Som 18-åringar var de ett par och soldater i samma armé, men det sprack fyra år senare då den religiösa världsbilden inte längre stämde överens med deras.
– Ja, 1958 kom vårt stora uppvaknande. Det var ju inte så att allt var syndigt, som de sa var syndigt. Vi började få mer naturalistiska tankar om hur världen kom till men vi
fick med oss många bra värderingar, säger Sven-Eric.
Som 15-åring slutade han skolan och fick jobb i en blomsteraffär där han tidigare varit springpojke på helgerna. Ett arbete som varade till den dag, ett halvår senare, när han bestämde sig för att bli optiker.
– Inte för att jag själv behövde några glasögon på den tiden, men någonting skulle man ju bli liksom och vi kände en bekant som var optiker.
Yrkesbanan som optiker
fick dock ett snabbt slut efter att en överordnad på arbetsplatsen skällt ut honom för att ha gått ut genom fel utgång i samband med en leverans till Sahlgrenska. En händelse som väckte stor ilska hos hans morbror, en byggnadsarbetare som ”röstade rött”, som Sven-Eric uttrycket det. Resultatet blev att han lämnade sin tjänst hos optikern.
Att Sven-Eric skulle hamna i samma bransch som sin morbror, fast i en annan roll, anade de aldrig då. För efter att ha lagt optikerkarriären på hyllan började Sven-Eric på dåvarande televerket i Göteborg för att bygga linjeväljare, en liten manick som gjorde det möjligt för företag att välja mellan två linjer på telefonen, en intern och en extern.
Därefter gick han vidare till dåvarande Göteborgs hamnstyrelse för att arbeta med bygget av Lundbyhamnen. På kvällarna studerade han samtidigt för att ta verkmästarexamen och sedan fortsatte studierna vid GSTA, Göteborgs stads tekniska aftonskola och en dag var han färdig byggnadsingenjör.
1963 började han på Skånska cementgjuteriet, nuvarande Skanska, där han blev kvar i många år i olika roller, alltifrån ritare till arkitekt och guide.
– Jag var guide för över 20 000 besökare, både under bygget av Läppstiftet och efter invigningen 1989. Jag tyckte det var roligt att berätta om fastigheten på mitt vis, med lite humor, och det hände att jag fick uppskattande brev från besökare efteråt, säger han.
60 år fyllda
tog hans liv, 1996, en ny vändning när Skanska avvecklade den avdelning han tillhörde. Han och kollegorna fick var sin årslön när deras anställning avslutades. En av hans vänner tyckte att han skulle öppna firma som fotograf för att dokumentera byggnationer runt om i landet, från första spadtaget till inflyttning.
I sitt arkiv har han nu 200 dvd-kopior med bildspel från bland annat bygget av Hallandsåsen och Botniabanan.
– Jag har stått upp till hakan i lergropar och varit uppe i höga byggkranar. Men mitt huvudintresse var inte själva bygget, utan människorna som arbetade där.
Något du ångrar här i livet?
– Ja, att jag inte lärde mig mer engelska och att spela gitarr. Så gör det du orkar nu, så blir det gjort.
Några mer ord på vägen?
– Ja, kanske var det någon påve, eller någon anställd under påven, som sa tre levnadsregler som jag tror på. Det första är att man ska leva livet med stort sinne för humor, acceptera sig själv och att det inte alltid blir som man tänkt sig.
Nuförtiden går dagarna
åt till att måla akvareller där förtjänsten oavkortat går till välgörenhetsorganisationen som opererar barn födda med läpp-, käk- och gomspalt. Även om målningarna redan säljer bra så är Sven-Eric mån om att hans arbete ska vara av hög kvalité.
– Vissa av målningarna är lite för banala, tekniskt sett. Jag har utvecklats sedan jag började med akvarell och står inte inte riktigt för dem längre, säger han.