Viktig bok om den bortglömda svenska textilindustrin
Historikern Johannes Daun skriver om textilindustrins svenska historia i ”När man sydde kläder på fabrik”. Särskilt fokus ligger på Västkusten, där den varit stor. Viktigt att minnas att konfektionsindustrin under guldåren 1945-1980 utgjorde en av Sveriges basindustrier, menar Boel Ulfsdotter.
Johannes Daun
När man sydde kläder på fabrik: svensk konfektionsindustri cirka 1900-1980
Daidalos
Johannes Daun har skrivit en väl dokumenterad fackbok om svensk klädkonfektion som kommer att bli ett standardverk. Över drygt 350 sidor förmedlar han i ”När man sydde kläder på fabrik: svensk konfektionsindustri cirka 1900-1980” en noggrann genomgång över speciellt den västsvenska klädindustrins långa och på flera sätt obrutna historia.
Studiens formella ramar är den traditionellt akademiska, inklusive noggranna och dagsaktuella referenslistor, samtidigt som framställningen är språkligt lättillgänglig. Utifrån materialets mångdisciplinära natur hade jag dock gärna sett en ordlista som förklarade det otal specialtermer som förekommer som en försäkran om en bred läsekrets. Därtill hade jag gärna sett att författaren avslutade varje kapitel med att åtminstone i övergripande ordalag faktiskt besvara de spännande frågeställningar han inledningsvis ställer upp.
Dauns presentation av svensk tekoindustri bygger på en kombination av kronologiska och tematiska perspektiv. För att uppmuntra till läsning måste en så bred skildring styras upp och han gör det med hjälp av en alldeles utmärkt kapitelindelning. Det innebär bland annat att den nationella historieskrivningen fördjupas i form av detaljstudier av västsvenska konfektionsföretags utveckling över tid, med hänvisningar till hur samma typ av industrier var ordnade i städer som Köpenhamn, Paris, London och New York, men även i Stockholm.
"Dauns robusta studie har ett naturligt geografiskt fokus på Västsverige
För att ytterligare nyansera och bygga ut berättelsen skildrar Daun samtidigt svensk tekoindustris utveckling utifrån tematiska perspektiv som dess sociala och ekonomiska historia, konfektionsindustrins industriella uppbyggnad, dess yrkesgrupper och arbetsmoment, samt sortiment och försäljning. Härigenom blottläggs viktig och grundläggande detaljinformation som att konfektionsindustrin under guldåren 1945-1980 faktiskt utgjorde en av Sveriges basindustrier, samt att den framför allt erbjöd kvinnor en möjlighet till självförsörjning nära hemmet.
Förutom att Daun haft tillgång till sedvanliga dokument som företagens egna arkiv, imponeras jag speciellt av hans förmåga att berika studien med hjälp av mindre traditionell dokumentation. Tack vare sådan kreativitet har han kunnat gå bakvägen för att få fram ytterligare relevant information. Till de mest lyckade forskningsunderlagen hör användningen av Boråsmässans katalog 1949 för att få en ögonblicksbild av sortimentet som just då dominerade stadens konfektionsindustri. Liksom användningen av uppgifter ur 1960 års industristatistik för en diskussion om den kvinnliga arbetskraftens ledningsuppdrag i svenska konfektionsföretag.
Dauns robusta studiehare t t naturligt geografiskt fokus på Västsverige vartill han använder verksamheten vid Bröderna Magnus- sons konfektionsfabrik i Borås som en genomgående referenspunkt. De tär också i kontext u al i se ringen av dessa nedslag som bokens svaga
länk kommer i dagen och den grundar sig förmodligen i Dauns något bristfälliga kunskaper om dräkthistoria. Ett exempel: frånvaron av sammanhanget mellan herrgarderobens påverkan på dammodet från mitten av 1910-talet och hur detta yttrade sig i konfektionssydda kläder hindrar en fullödig diskussion om varför man inte började tillverka svenska damkläder på fabrik förrän på 1920-talet.
Genom att lika konsekvent desavouera ”mode” och likställa begreppet med ”konfektion”, uppstår till slut också en bristfällig analys av konfektionsindustrins grundläggande produktionsvillkor. Ett exempel: detta leder bland annat till en haltande diskussion om kvalitetsskillnaden mellan Algots masskonfektion jämfört med Bröderna Magnusson ateljéliknande produktion. Författaren vidgår egentligen aldrig att stordriften vid det förra (tidigt statligt ägda) företaget faktiskt resulterade i sämre kläder än i det lilla familjeföretaget som in i det sista höll fast vid den mest avancerade framställningsprocessen (så kallad helstyckssömnad) och effekterna av kraven på höga yrkeskunskaper som en sådan produktionsmodell ställer.
Daun föreslår slutligen tre huvudsakliga faktorer som ledde till den västsvenska tekoindustrins nedgång och fall: Internationell konkurrens i produktionsledet, frihandel i inköps-och distributions leden, allt förhöga svenska tillverkningskostnader( läs: löner, men inte sömmerskornas) och avsättningsmarknaden förändrades (läs: mindre klädaffärers nedläggning).
Detta är också bokens egentliga slutsats: svensk klädkonfektion har återgått till att återigen uppvärderade gamla hantverkstraditionerna och mindre produktionsenheter.