Sanna Borell
Titta på min svans Opal
Nog kan man få en överdos av lyckliga slut och beskäftiga sammanfattningar i bilderböcker: ja, vi är alla bäst precis som vi är, och vi accepterar varandra och ser fördelar hos oss alla! Det kan bli programmatiskt, banalt och rent av förljuget.
Men ibland blir det bara bra. Ibland blir man bara glad. Så som under läsningen av Sanna Borells roliga, medryckande och informativa ”Titta på min svans!”. Här svingas vi mellan svansar av olika slag, via horn, klövar, öron och rumpor, alla med sin egenart och sina alldeles särskilt förtjusande egenskaper. Är det alltså en faktabok? Ja, på sätt och vis. Men samtidigt en saga, eftersom Borells träffsäkra tonfall gör det till just en sådan. På ett smidigt, inte överdrivet didaktiskt vis får vi veta många detaljer om många olika djur. Det förs en dialog mellan babianen som ostentativt putar med sin chockrosa rumpa och spindeln som fint antyder att med en spindelrumpa kan man faktiskt göra mer än en sak, man kan dessutom spinna nät. Replikerna växlar mellan att vänligt överträffa och stötta varandra i utrop som ”Ooohh!” och ”Imponerande!”.
Det är ett ganska enkelt bygge egentligen, med starka monokroma fondfärger mot vilka djuren kan svansa sig och flina glatt över sina tillgångar. Och när till slut ett djur utan de andras grundmurade självbelåtenhet dyker upp, den lilla musen, och de andra omedelbart fylkas runt den och smackar på med massor av komplimanger känns det inte alls som en överdos. Bara som gott humör och en bok att återvända till.