Gittel ställde sig framför tåget – nu vill hon hjälpa andra
När gästerna hade lämnat festen cyklade Gittel Ullebo och ställde sig på tågrälsen. Hon vaknade nio dagar senare på sjukhus utan fot och arm men ändå med en känsla hon länge saknat – lusten att leva. I dag drivs hon av att hjälpa andra att inte hamna på samma svåra plats där hon själv en gång var.
Gittel Ullebo, 52, har inget minne av det framrusande tåg vid Hyltarp utanför Malmö i september förra året. Hon har heller inget minne av den fest som hon och sambon höll hemma i radhuset kvällen innan.
Enligt vännerna hade hon varit en glad och pigg värdinna. I skenet av vad som hände efteråt tror de att det var hennes sätt att säga farväl. För när sambon vaknade på söndagen var hon borta.
Gittel Ullebo ska då ha klivit upp i ottan, satt sig på cykeln, och trampat bort till järnvägsövergången i Hyltarp där hon blev påkörd av morgontåget mellan Malmö och Ystad.
Hon miste höger arm och fot vid kollisionen. Att olyckan klassas som ett självmordsförsök var något som Gittel först hade svårt att acceptera – men det har hon inte längre.
– Idag ser jag det med andra ögon. Jag cyklade ju inte ut dit för att titta på korna, så självklart var det frågan om det, säger hon.
Hon känner sig lyckligt lottad trots att hon blivit av med två kroppsdelar. Hon mår bra psykiskt, talar lugnt med ett driv och stor närvaro, och med en jordnära inställning till sitt fysiska handikapp.
– Förut var jag halv på insidan och hel på utsidan, nu är det tvärtom. Någon ville att jag skulle leva och jag känner en enorm tacksamhet, det hade kunnat sluta så mycket värre, säger hon.
Kollisionen ledde också till ett djupt köttsår på högra delen av rumpan där tarmen sprack så illa att den aldrig kommer att fungera igen. Gittel Ullebo lever sedan dess och för all framtid med en stomipåse på magen – som fått namnet Lilla My.
– Jag känner mig helt trygg med Lilla My, hon är en del av mig nu. Jag hade ju IBS förut, en krånglig mage, så det känns som en lättnad, säger hon.
Efter olyckan startade hon ett konto på Instagram för att dela med sig av framsteg och bakslag. Hon kallar sig för Gittel 2.0, som i en uppgraderad version av sig själv.
– Från början startade jag kontot för att mina barn skulle slippa besvara frågor från anhöriga, vänner och bekanta och sedan har det bara fortsatt. Jag får nya följare hela tiden så det känns jätteroligt, säger hon.
För fem år sedan var Gittel Ullebo som vilken högpresterande trebarnsmamma som helst. Hon och före detta maken var separerade sedan flera år och deras tre tonårssöner bodde tillsammans med henne och nya sambon i Svedala.
Sakta började yrkeslivet ta en allt större plats i tillvaron. För att hålla alla deadlines var hon på jobbet tidigt, före alla andra, och när inte det räckte jobbade hon över på kvällarna.
– Jag jobbade över för att kunna ta semester och jobbade över efter semestern för att hinna ikapp. Det var sjukt alltså, vi hade ett arbetsklimat som gick ut på att desto mer du jobbade desto duktigare var du. Jag trodde inte att jag var ersättningsbar för så fort jag var hemma en dag, så ringde de och frågade ”när kommer du?”
Men att berätta hur illa hon for av arbetet lät sig inte enkelt göras av den Gittel hon var då, styrd av höga krav på sig själv och självkritiska tankar.
– Jag arbetade mer än vad jag hade kapacitet för och om det hade varit idag hade jag inte haft några svårigheter med säga ifrån. Jag är viktigast i mitt liv och mina behov går först men då kände jag en enorm skam och skuld över att jag inte klarade av mitt jobb.
Beröm från kollegor och andra rann av henne som fett på teflon.
– Äh, tänkte jag, det säger de bara för att vara snälla.
Under våren 2018 kommer de första tecknen på att allt inte står rätt till hos Gittel Ullebo. Hon drabbas av yrsel, migrän och sömnstörningar och kunde sova tolv till fjorton timmar i sträck – eller inte alls. Allt oftare tvingas hon ställa in planerade aktiviteter med vänner och familj på grund av överväldigande trötthet.
Hon började gå på hälsokontroller men hade inga avvikande värden med undantag av ett ovanligt lågt blodtryck. I efterhand har hon fått förklarat för sig att blodtrycket ofta blir ännu lägre vid stress hos en som redan har lågt tryck, som hon. När läkare frågade om hon var stressad, kunde hon svara ”nej inte mer än alla andra.”
– Jag var helt slut och kände ju att någonting var allvarligt fel men förstod inte hur sjuk jag var eller hur sjuk jag var på väg att bli, säger hon.
När sommaren kom var det så illa att hon vaknade kallsvettig på nätterna av mardrömmar om siffror och att hon blev jagad. Hennes fingrar domnade, hon glömde var hon hade parkerat bilen, hur en spis fungerade och hur man lagade mat.
I slutet av juni sjukskrevs hon för första gången i två veckor och skickades på remiss till en arbetsterapeut som bedömde hennes arbetsförmåga som helt nedsatt, men läkaren gjorde en annan bedömning. Efter tre veckors semester gick hon tillbaka på till jobbet på 50 procent, men det höll bara ett par veckor.
Sedan följde månader av vård inom psykiatrin där hon ordinerades antidepressivt läkemedel, ångestdämpade och lugnande preparat att användas vid behov. Nyårsafton 2020 blev det så många tabletter att hon fick åka akut till sjukhus, en händelse som klassades som hennes första självmordsförsök.
– Jag tog tabletterna för att kunna sova och tog tabletter för att kunna somna om. Jag vaknade ofta med samma starka ångest som när jag somnade. Jag ville bara bort, få tyst i huvudet och det är klart att jag tänkte många gånger att jag inte orkar mer, berättar Gittel Ullebo.
Efter åtta sjukhusinläggningar och 18 elchocksbehandlingar gick det ändå inte åt rätt håll, det hjälpte andra men inte henne. Hennes medpatienter, som fick samma behandling, kunde själva ta sig tillba
"
Någon ville att jag skulle leva och jag känner en enorm tacksamhet, det hade kunnat sluta så mycket värre. Gittel Ullebo
ka till avdelningen. Gittel fick köras i rullstol.
– Jag gick ju från att vara utmattad till svårt utmattad, till en depression, till en djup depression och in i en psykos. Det jag hade behövt, men aldrig fick, var samtalsterapi med en och samma terapeut under fler tillfällen än de tio gånger jag erbjöds. Men de resurserna fanns inte, säger hon.
Vid självmordsförsöket förra hösten förlorade hon visserligen en arm och en fot men det svåra traumat blev också räddningen för hennes psyke. I dag sätter hon värde på livet som aldrig förr och i november för ett år sedan tog hon sina första steg med ”Gunvor” – hennes guldfärgade benprotes.
– Efter bara tre dagar kunde jag gå utan stöd, det var magiskt och jag tänkte, det här ska jag fixa, säger hon.
Hon har bara lovord att säga om den vård och omsorg hon fick på sjukhuset där hon sakta, men säkert, blev bättre dag för dag tills alla sår var läkta och utan påverkan av psykofarmaka.
– Inom psykiatrin sa läkarna också att det skulle bli bättre om jag tog den eller den medicinen, eller gjorde det eller det, men så blev det aldrig. Här stämde det som läkarna sa och det kändes helt fantastiskt och för första gången på länge kunde jag också tänka klart.
Under sjukhusvistelsen och rehabiliteringen efter tågkollisionen blev Gittel avmedicinerad då behovet av starka smärtlindrande läkemedel var större än de ångestdämpande och lugnande preparat hon tidigare hade ordinerats av läkare.
Idag behöver hon ingen sådan medicin och behovet av psykologhjälp känns också överspelat.
Två av sönerna har flyttat hemifrån medan den yngste bor kvar.
– De är lika lyckliga över att jag lever som jag är och vi talar om för varandra att vi älskar varandra varje morgon. Mina dagar består av vila och kärlek. Jag gör bara sådant jag tycker är kul och som ger mig något.
Som att föreläsa om psykisk ohälsa, hur det är att leva med påse på magen och som amputerad.
– Att jag får dela med mig av mina upplevelser och det jag har gått igenom hoppas jag ska hjälpa någon, för då har jag liksom nått ett jättestort mål.
Bland åhörarna vid hennes första föreläsning på ett äldreboende i Svedala fanns hennes 80-åriga mamma.
– Min söta lilla mamma, hon behöver ju också förstå varför det hände, säger Gittel.
Gittel har hittat ett annat lugn och mår på många sätt bättre än hon någonsin gjort tidigare. Men visst finns det källor till frustration i Gittel 2.0:s nya vardag:
– Alltså, det där med att skala potatis, det har jag lagt ner. Vi köpte en riskokare istället. Men idag har jag slagit in julklappar, det gick även om det blev lite mycket tejp, säger hon och skrattar.
För en utomstående kan Gittels historia med lyckligt slut låta för bra för att vara sann men själv är hon övertygad om att hennes nya sinnestillstånd har kommit för att stanna.
– Jag känner en genuin tacksamhet ända in i själen och i djupet av mitt hjärta, så ja, det kommer det att göra. Jag är en annan Gittel nu, säger hon.