Det här är en pompös text (och det behövs!)
Att vilja skriva är inte samma sak som att vilja bli författare. Alla vill skriva. Eller mer korrekt kanske: alla vill bli författare. Det är trots allt olika saker. Att skriva är ett långsamt och ensamt och tålamodsprövande arbete fullt av tvivel och ryggont och utan några som helst garantier.
Att vara författare är, åtminstone i drömmen, att kliva upp på scenen och ta emot ett prestigefullt pris, att ha en lång kö till signeringsbordet, att sitta i Babel och berätta om sin senaste roman medan Jessika Gedin ler sådär overkligt stort mot en.
Tro inte att jag skrattar åt den sortens drömmar. Jag har själv haft dem. Det finns alla möjliga drivkrafter man kan ha som författare, men ett par skopor äregirighet och fåfänga är nog oundvikligt.
Men hur började det? Innan den där äregirigheten satte in? Med läsning.
Fråga vilken etablerad eller aspirerande författare som helst. Du får nästan alltid varianter av samma svar. ”Jag var ett sånt där barn som läste mycket ...” ”I tonåren upptäckte jag Hesse/ Kerouac/Boye ...”
Jag tittar på mina egna utgivna böcker. Jag tycker de är bra. Ett hederligt dagsverke.
Men skulle någon säga att de har förändrat litteraturen? Att de kommer att bli eviga klassiker? Nej, sannerligen inte. Vad jag än drömde om som ung så har inte mina böcker sådana dimensioner.
"Du kan inte rädda mänskligheten men du kan sätta dig ner på golvet och leka med ett barn.
Jag är en författare i mängden.
Vilket är helt okej. Att spela i litteraturens korplag, att alls få vara med och leka, är stort nog.
Ändå finns det faktiskt en insats som jag kan göra för litteraturen, den stora, den med stort L. Och det är att fortsätta läsa.
Kanske är det en åldersfråga.
Eller mognadsfråga, som vi gamlingar föredrar att kalla det.
När jag var ung brann den där äregirigheten i bröstet och jag ville till varje pris lämna mitt bidrag till böckernas värld. Numera tänker jag mest på hur ömtålig och utsatt den världen är. Jag vill egentligen bara att den ska fortsätta att finnas.
Så att andra också kan få lämna sina avtryck.
Och det är alltså där som jag faktiskt kan göra en insats. Och du också.
Du kan inte rädda mänskligheten men du kan sätta dig ner på golvet och leka med ett barn.
Du kan inte förhindra artutdöendet men du kan plantera några växter som gynnar bin och insekter.
Och du kan inte rädda litteraturen men du kan läsa en enskild bok.
Det här blir en ganska pompös text, märker jag. Bra. Det behövs fler pompösa texter i svensk dagspress.
När du läser en bok som har funnits ett tag, kanske i decennier eller århundraden, då är det du, verkligen du, som för den boken vidare från dåtid till framtid. Det är som att vårda en gammal träbåt eller hålla en runsten fri från mossa.
Alla kan inte skriva som en mästare, men alla kan läsa en mästare. Det är ganska fantastiskt egentligen.
Så mitt råd inför julen blir: ta en dag och gå till biblioteket. Det är gratis att låna böcker där.
Gå förbi hyllan med böcker som är skrivna av kändisar.
Gå förbi hyllan med höstens succéförfattare.
Gå förbi allt som är ”brännande aktuellt” och ”har fingret mot tidens puls”.
Gå tills du ser något som får dig att tänka: ”Åh, den har jag alltid velat läsa.”
Låt sedan läsningen ta den tid det tar. Stressa inte. Lägg mobilen åt sidan. Ta hela jäkla året på dig om så behövs.
Du är tillbaka där det började. I läsandet. Du för arvet vidare.