Nietzsche hade fanimej fel om ljuset i mörkret
"
Denne medelålders man personifierar till en början företeelsen mansplaining.
På väg ut från Hagabion inser jag hur det ligger till.
”Ta hand om dig” säger min kompis när vi skiljs åt. Och det är inte bara hon, till och med när jag lämnar den mysiga butiken på Magasinsgatan får jag höra att jag ska ta hand om mig. Nej! vill jag skrika. Det skulle vara jävligt skönt om någon annan kunde ta hand om mig. Denna andra person kunde ringa och reda ut trasslet med mitt bredband eller prata med mitt fackförbund om varför de skickar mig en massa onödiga brev. Och tänk om här fanns en liten tomte som lade papper där de ska vara och inte i en hög på köksbänken. Denna alltiallo kunde också reda ut alla sladdar som trasslar ihop sig av sig själva och fixa praktiska förvaringssystem.
Jag tror mig inte vara ensam om detta. Överallt annonseras det om ”praktiska förvaringslösningar” och olika redskap som ”gör städningen till ett rent nöje” eller ännu hellre gör det åt en: En robotdammsugare eller varför inte en levande människa som sköter städningen. Och för egenföretagare presenteras tjänster som ”tar hand om allt det tråkiga” så att man kan ägna sig åt sin verksamhet. Genom dessa kampanjer löper som en röd tråd budskapet ”Låt oss ta hand om dig”. För kanske är det det vi innerst inne vill mest av allt: Att bli omhändertagna, slippa det tråkiga och bara ha det behagligt och kul. Som ganska små barn. Samtidigt vill vi inte avstå den vuxna förmånen att bestämma själva. Vi vill ha kakan och äta upp den helt enkelt.
Jag äter lunch på ”Latterian” i Antikhallarna och sitter intill två personer som diskuterar något som tycks ha att göra med deras jobb på universitetet. De pratar om Nietzsche. Eller: Han förklarar saker för henne. Denne medelålders man personifierar till en början företeelsen mansplaining. Sedan sker en förskjutning. Kvinnan framhåller lågmält sina synpunkter och så småningom begriper mannen att hon sannolikt är mer kunnig än han.
Han parerar ganska elegant och fäller kommentarer som ”Det där vet du mer om än jag”. De fortsätter med Spinoza och någon annan filosof som jag inte ens känner igen namnet på. Jag funderar över att även människor som jobbar med sånt måste tänka på förvaring och smutstvätt ibland. Eller? Jag kommer att tänka på intervjuer jag sett med överrumplade nobelpristagare i deras arbetsrum. Högar med papper och böcker i rasvinkel överallt. I kaoset frodas tydligen genialiteten.
Nobeltider är ju också adventstider och åter i min egen verklighet funderar jag på var jag ska köpa julbelysning till balkongen. Så banalt! Vad skulle Nietzsche tyckt om det? Hade han sagt att jag självklart skulle trotsa min avsmak för Nordstan och som en stoisk krigare knö mig fram genom massorna till Clas Olsson, eller skulle han ha hållit med mig om att det är mysigare att handla i den anrika butiken med den fantastiska skylten på Drottninggatan?
Trots att min kännedom om denne filosof är minimal, är jag säker på att han stöttar mig i mitt beslut att välja det senare alternativet. Fast mys var väl inte Nietzsches grej förstår jag då jag lägger lite wiki-kunskap till min ytliga kännedom om honom. Nej, man ska sträva uppåt, framåt och inte vara beroende av andras synpunkter eller av tradition och konvention.
Han skulle inte bara ha föraktat min faiblesse för julbelysning utan också sett mig som en vekling som behövde stöd i mina beslut.
Senare, när jag stiger ut på Hagabions trapp och tittar ut över min glittrande stad, tänker jag att Nietzsche hade fanimej fel: Stöd, kärlek och lite ljus i mörkret behöver vi alla. Säkert även den gode Friedrich. Undrar om han hade några kompisar?