Relationen till väljarna handlar om ömsesidig respekt

ISVT-dokumentären Maktspelet får vi följa Nooshi Dadgostar och Jimmie Åkesson under valåret. Vi får se dem äta flottig lunchmat och konversera tvunget med medarbetare och konkurrerande partiledare. Det är mänskligt och därmed avförtrollande. Som tittare blir man varse att demokratin bärs upp av ofullkomliga individer av kött och blod.

Dokumentären ger en anledning för oss alla att tänka igenom vår grundinställning till politiker: Hur mycket förtroende för deras förmåga att hantera gemensamma angelägenheter är det rimligt att ha?

Frågan är viktig eftersom grundförtroendet styr våra reaktioner när politikerna gör något kontroversiellt. Om vi har förtroende, om vi tycker att politikerna har goda intentioner och är rimligt kompetenta, tolkar vi deras handlingar välvilligt. Om vi däremot saknar förtroende tolkar vi illvilligt och letar fel oavsett faktiska omständigheter; för den som saknar förtroende är politikerna dömda på förhand.

Som underlag för en uppdatering skall jag berätta om två insikter från forskningen. Den första ger en anledning att vara kritisk gentemot politiker. För att vara bra representanter behöver politikerna känna till vad medborgarna tycker i politiska frågor. Politikerna har ingen skyldighet att följa folkopinionen i ett givet läge, men för att den representativa relationen skall fungera behöver de alltså veta vad medborgarna tycker och tänker.

Problemet är att statsvetenskapliga studier finner att politikerna är ganska dåliga på att hålla koll på opinionen. Det har till exempel visat sig att politiker gärna önsketänker och tror att medborgarna tycker som de själva gör.

Senast rapporteras om politikernas brister i en fin liten bok av belgiska statsvetare. Statsvetarna visar bland annat att politikerna bara har något bättre kunskaper än väljarna i gemen om opinionsstödet för olika politiska förslag.

En intressant vinkel är att politikerna ombetts identifiera kollegor som de tror är särskilt bra på att vara i kontakt med folket. Det visar sig då att politikerna pekar ut de som är bra på att vinna opinionsstöd för sina egna ståndpunkter – alltså att övertyga och övertala – men alls inte är bättre än snittet på att känna till människors faktiska politiska uppfattningar.

Den andra insikten, den som motiverar en förtroendefull inställning, kommer från en studie där Jenny de Fine Licht och jag frågat 800 lokala politiker om deras tankar kring att fatta svåra beslut, det vill säga beslut där det bara finns dåliga alternativ och som politikerna vet kommer att vålla protester (tänk nedskärningar i välfärden, skolnedläggningar och lokalisering av oönskade verksamheter).

Politikerna vill gärna se de svåra men nödvändiga besluten som ett gemensamt åtagande för demokratin. Som valda representanter tar politikerna på sig ansvaret för besluten, men man känner frustration inför att många medborgare inte uppfyller sin del av avtalet att vara öppna och lyssna på sakargument. För att systemet skall fungera, menar politikerna fullt rimligt, krävs en ömsesidig respekt för att resurserna alltid är begränsade.

Ni ser, det finns argument för och emot en förtroendefull grundinställning. Det är inte enkelt men själv blir jag nog kvar i den förtroendefulla hörnan. Flottiga lunchlådor till trots.