Den sista adventskalendern

En roman av Jenny Fagerlund

Del 22 av 35.

Charlie och hunden Jojje har blivit bra kompisar och Petra tänker att de kan ta hand om den tills ägarna hittas. Men om de inte hör av sig? Kan de verkligen ta sig an en hund mitt i allt det nya? Jo, de ska behålla honom om de får möjlighet, han är redan en del av familjen. Vid frukosten vänder sig Petra till Charlie. Jag vet att du inte ville flytta hit, men jag får ändå känslan av att du trivs ganska bra?” ”Det betyder väl inte att jag vill stanna!” Petra tog ett steg närmare Charlie. ”Det vet jag, och så småningom kanske vi kan flytta tillbaka. Men marknaden i Stockholm är hopplös för den som inte har möjlighet att köpa en lägenhet och att hoppa runt på olika andrahandskontrakt är inte ett alternativ. Särskilt inte eftersom jag inte har något jobb i Stockholm.” ”Fast om du kämpat mer för salongen hade du haft ett jobb!” Charlie knöt händerna. ”Och då hade vi haft råd med en lägenhet.” ”Det är inte riktigt så enkelt. Vi hade ändå blivit av med lägenheten och jag kunde inte fortsätta arbeta när din mamma …” ”Så det är mammas fel att du gick i konkurs?” Charlie höjde rösten. ”Det sa jag inte. Men jag var så fokuserad på att hon skulle ha det bra, och hon hade inte lång tid kvar.” Hon hade gjort allt för Alice och trots att hon visste att systern låg för döden hade hon ändå hoppats att läkarna skulle ha fel och att någon skulle komma på ett sätt att göra Alice frisk. ”Jag saknar också din mamma”, sa Petra lågt. ”Hon var min bästa vän och jag …” ”Övergav oss för att flytta till London.” Charlie tittade trotsigt på Petra. ”Du struntade i oss i flera år.” ”Så var det inte alls.” ”Du kom ju inte ens hem när jag eller mamma fyllde år. Så viktiga var vi.” Det var sant att hon hade varit en dålig moster och syster ett tag. Men hon hade tänkt tillbringa mer tid med familjen i framtiden, efter att hon skapat karriären hon drömt om. ”Jag är ledsen att jag inte träffade er oftare”, sa hon och försökte fånga systerdotterns blick. ”Men när jag flyttade hem …” ”Var jag tio! Du brydde dig inte om mig på flera år. Varför skulle du göra det nu?” ”Du är min familj.” ”Jag hörde dig prata med mamma om mig.” Charlie blängde på Petra som svalde hårt. ”Vad hörde du?” ”Det spelar ingen roll”, svarade Charlie och vände sig bort. ”Det gör det visst.” ”Du sa att du inte ville vara min mamma!” Petra såg förskräckt på systerdottern medan hon famlade efter ett svar. Hon mindes allt från kvällen Charlie refererade till. Alice hade blivit sämre och båda två visste att hon inte hade långt kvar. När systern velat prata om Charlies framtid hade Petra försök byta samtalsämne men Alice hade envisats. Där och då hade Petra berättat hur rädd hon var, att hon inte visste hur hon skulle lyckas axla systerns roll och vara en bra förälder. Men Alice hade pressat fram ett leende och sagt att hon bara behövde vara sig själv och finnas där för Charlie. ”Familjer kan se ut på olika sätt”, hade hon viskat. ”Du och Charlie kommer hitta ett sätt att bli en familj på, utan mig.” Det var då Petra sagt att hon inte kunde bli en ny mamma till Charlie. ”Du misstolkade mig”, sa Petra till slut. ”Jag var rädd eftersom jag inte visste hur jag skulle ta hand om dig. Din mamma lät mig förstå att vi skulle klara det, tillsammans.” Hon la en hand på Charlies arm, livrädd att flickan skulle skaka bort den men Charlie stod stilla och tittade avvaktande på henne. ”Du är jätteviktig för mig”, fortsatte Petra. ”Jag vet att jag var frånvarande under många år, och jag ångrar att vi inte träffades mer. Men jag är här nu. Jag kommer aldrig kunna ersätta din mamma och jag vill inte ersätta Alice. Men jag skulle bli förkrossad om vi inte fick vara tillsammans.” Hon drog Charlie intill sig och för första gången på länge slog Charlie armarna runt Petra och kramade henne hårt. ”Jag vill vara med dig också”, viskade hon. ”Jag var bara så rädd att du inte ville ha mig.”

Petra vred på julprydnaden som föreställde en ung kvinna med skridskor. Tyllkjolen skimrade i olika färger och kvinnans ansikte var så uttrycksfullt målat att hon nästan såg verklig ut. ”Den är jättefin”, sa Charlie. ”Får jag titta?” ”Vi kan ha den i julgranen.” Petra placerade figuren i Charlies hand. ”Vill du hänga upp den?” Hon betraktade systerdottern när hon valde en plats i granen. Morgonens känslostormar var som bortblåsta och hade ersatts av något annat. Något skört och ömtåligt som kunde gå i kras när som helst, men som också kunde stärkas och bli mer hållbart om de båda vårdade det här nya. Och det tänkte hon göra. Hon ville så gärna hitta tillbaka till gemenskapen de haft när Charlie var liten. ”Jag tänkte kolla med Viveka om jag kan vara ledig idag. Du och jag kanske kan hitta på något?” ”Vadå?” frågade Charlie. ”Jag vet inte. Vi kanske kan åka skridskor?” ”Fast vi har ju inga skridskor.” ”Vi kan fråga om Maja eller Viveka har några att låna ut. Du har ju trettioåtta i storlek så du kan ha vuxenskridskor.” ”Okej.” Charlie verkade inte helt övertygad men Petra var nöjd så länge systerdottern inte gick in på sitt rum och smällde igen dörren efter sig. ”Toppen.” Petra såg på klockan. ”Det är visst redan dags för frukost med de andra. Är du klar?” Charlie nickade och tillsammans gick de ner till kaféet där Holger, Berit och Viveka redan var samlade och pratade om dagens schema, vem som skulle göra vad och i vilken ordning. ”Har inte Maja kommit än?” frågade Petra. ”Hon är snuvig och stannar hemma idag”, svarade Viveka. ”Det har varit en hel del frånvaro den sista tiden”, sa Berit. ”Jag hoppas att hon kommer tillbaka snart.” ”Det gör hon säkert.” Viveka försåg sig med en macka. ”Ska jag försöka ringa in en vikarie för några dagar?” Berit rynkade pannan. ”Varför då?” ”För att ge dig avlastning. Du klarar inte riktigt…” ”Jag kommer inte ha några problem med att jobba ensam några dagar.” Berit sträckte på sig. ”Jag har väl aldrig misslyckats med att driva mitt eget kafé?” ”Nej, men …” ”Vill du ha kaffe, Petra?” Berit ignorerade Viveka och lyfte kaffekannan. ”Gärna.” Petra sträckte fram koppen. Hon ville inte lägga sig i Berits och Vivekas gräl även om hon också undrade hur det skulle gå för Berit på egen hand. Den äldre kvinnan kunde ju knappt röra sig utan sin käpp. Hon sneglade mot Charlie som försett sig med frukost och smitit iväg till sin favoritplats vid fönstret. De fick nog vänta med att åka skridskor till ikväll, att be om ledigt när Maja var sjuk kändes inte rätt. ”Så där ja.” Berit ställde ner kaffekannan och bredde ett tjockt lager smör på sin smörgås. ”Har du öppnat kalendern idag?” ”Det var en ballerina”, svarade Charlie snabbt. ”På skridskor.” ”Jaså?” ”Det stod att det var på isbanan det sa klick mellan dem”, sa Petra. ”Och att vänskapen blev till kärlek.” Berits blick mörknade. ”Var det allt? Inget om hur han …” ”Jag var med den kvällen”, avbröt Viveka. ”De hade bara ögon för varandra. Jag minns att jag tyckte att de var ett så vackert par. Han såg henne som ingen annan gjorde.” ”Det var det vär…” ”Men det var ju så, inte sant.” Viveka höjde på ena ögonbrynet. ”Ingen annan var intresserad av vad hon ville. Varken du eller jag. Han var det, och det kanske inte var så konstigt att de blev förälskade.” ”Jag lyssnade visst! Jag försökte förstå, men det var som att prata med en vägg!” Berit reste sig så abrupt från stolen att den vinglade till och föll till golvet. Innan någon hann säga något sträckte hon sig efter käppen och gick med rak rygg mot köket.

Kapitel 24

Skratt och prat hördes från växthuset och som alltid när Petra klev in på sin nya arbetsplats var det som att axlarna sjönk nästan en decimeter. Att vara bland växterna och pyssla med dem var rogivande på samma sätt som när hon fixade med folks hår. Petra fortsatte in i det andra växthuset och stannade tvärt. ”Jag trodde du arbetade i Helsingborg?” utbrast hon. ”Det är lördag idag.” Nick lyfte spaden och avfyrade ett leende som fick det att ila till i magen. ”Holger berättade att Maja är sjuk.” ”Men…” ”Jag kom egentligen förbi för att fråga om du och Charlie ville hänga med på en utflykt, men i och med att ni har ont om folk och jag är ledig erbjöd jag min hjälp.” Petra försökte att inte visa hur förvånad hon var över att Nick ville arbeta med dem. Han var väl inte typen som rensade rabatter och tog hand om växter och blommor. Eller var han det? Den senaste tiden hade hon börjat undra hur väl hon egentligen kände honom. ”Stå inte här och slöa”, sa Holger. ”Jag har ett jobb till dig och Charlie.” Han nickade menande mot systerdottern som stod vid en arbetsbänk omgiven av olika sorters vita blommor, eukalyptus, röda bär och gröna blad. ”Vi ska göra färdigt de här”, sa Charlie och pekade på blomsterdekorationerna. ”Vira bindtråd runt kottarna och sätta dem i stickmassan.” ”Du låter som ett proffs”, sa Petra och gick närmare. ”Ska vi sälja dem här i butiken?” ”De är till hotellet. Viveka har förberett alltsammans och ert jobb är att dekorera med kottar och granris. Se till att täcka den gröna stickmassan på ett snyggt sätt.” Holger la ett knippe granris på bordet. ”Och ta bort barren längst ner på granriset innan ni börjar.” Han visade hur de skulle göra. ”Det blir jättefint.” Petra betraktade dekorationerna. ”Vad kul att hotellet har beställt allt det här.” ”De har haft en annan blomsterleverantör det senaste året men kontaktade plötsligt oss av någon anledning. Vi kommer göra deras bordsdekorationer året ut.” ”Det är ju fantastiskt.” ”Visst är det”, instämde Holger. ”Det här var precis vad vi behövde.” Petra och Charlie satte igång med kottarna och medan de pysslade lyssnade Petra förstrött på Nicks och Holgers diskussioner kring bevattningssystemet. ”Vill du verkligen inte vara ledig idag?” frågade hon Nick när han gjorde dem sällskap vid arbetsbänken. ”Det här är kul.” Nick virade tråd runt en av kottarna och betraktade nöjt sitt verk innan han gav allt till Charlie så att hon kunde sticka ner kotten i en av krukorna. ”Jag är dessutom klar med projektet i Helsingborg.” Petra försökte samla tankarna. Trots att hon hela tiden vetat om att han skulle lämna dem var det som att få en kalldusch. I samma stund ropade Holger att Charlie skulle komma med till det andra växthuset. ”Det var fint att vi fick möjlighet att träffas igen”, sa Petra när de var ensamma. ”Jag tänker stanna.” Petra blinkade till. ”Förlåt?” ”Jag tänkte vara kvar här ett tag. Vi har ju inte börjat med hemsidan än.” Petra la ifrån sig kottarna och bindtråden. ”Du kan inte göra så här”, sa hon med låg röst. ”Det fungerar inte.” ”Vad menar du?” frågade Nick och rynkade pannan. Petra tog ett djupt andetag. Hon hade egentligen inte tänkt berätta att hon hört honom prata med sin kollega, men nu gick det inte att dölja längre. ”Jag hörde hur du sa till din kollega att du inte var redo för en seriös relation och att du absolut inte kunde tänka dig att ha barn.” ”Vad …” ”Det är helt okej för mig, och jag visste var du stod när vi träffades”, avbröt Petra. ”Men jag förstår inte varför du envisas med att stanna här?” ”Vänta, kan vi backa några steg. Vad sa du att jag hade sagt?” frågade Nick med allvarlig röst. ”Sluta, jag tänker inte upprepa det.” Petra tittade bort. ”Jag förstår att du kom hit eftersom vi är vänner, men du behöver inte känna att du måste stanna. Jag och Charlie har det bra och klarar oss fint.” ”Petra! Titta på mig.” Nicks uppfordrande röst fick henne att vända sig om. ”Jag har aldrig sagt att jag inte är redo för en relation eller inte vill ha barn.” ”Ljug inte. Jag hörde er.” ”Men jag har inte sagt något sådant.” Nick drog handen genom håret. ”Om jag hade sagt så, varför skulle jag då besvära mig med att åka hit?” ”Jag har ingen aning, jag …” Petra tystnade. ”Jag …” Nick såg på henne med outgrundlig min. ”Jag fattar inte ens att du kunde tro en sådan sak om mig efter allt vi har gått igenom.”