Den sista adventskalendern

En roman av Jenny Fagerlund

Del 23 av 35.

När Petra kommer in i växthuset ser hon Nick stå och jobba tillsammans med Holger och Charlie. Nick förklarar att han tänker stanna i trakten ett tag, och säger att de ju inte ens har börjat med hemsidan än. ”Jag förstår att du kom hit eftersom vi är vänner, men du behöver inte känna att du måste stanna. Jag och Charlie har det bra och klarar oss fint”, svarar Petra. Nick!” Charlies rop fick dem att stelna till. ”Visst åker du skridskor med oss idag?” ”Jag vet inte”, svarade Nick och såg på Petra. ”Jo, det måste du.” Charlie kom närmare. ”Det stod i adventskalendern.” ”Lilly blev förälskad på skridskobanan …” Petra hejdade sig. Hon ville inte prata romantik med Nick. ”Vet du om det finns en skridskobana i närheten?” frågade hon Holger som kom strax efter Charlie. ”Det var länge sedan vi hade en isbana här”, svarade han. ”Den närmaste finns i Ängelholm.” ”Då får vi åka dit”, sa Petra och gav Nick ett snabbt ögonkast. ”Jag måste bara kolla med Viveka om hon har några skridskor att låna ut.”

Viveka tittade upp från lådan hon packade upp när Petra rusade in i julbutiken. Samtalet med Nick hade inte alls blivit vad hon tänkt sig och nu ångrade hon att hon hade avslöjat honom. Det hade varit så mycket enklare att låtsas som att allt var bra. Fast hon förstod inte Nicks reaktion. Varför hävdade att han inte visste vad hon pratade om? ”Hallå där!” Vivekas röst fick Petra att tvinga bort funderingarna på Nick. ”Stör jag?” ”Inte alls.” Viveka pekade på en kartong. ”Du kanske kan hjälpa mig med den där?” ”Absolut.” Petra lyfte upp lådan i famnen. ”Jag och Charlie funderar på att åka skridskor i eftermiddag. Har du några som vi kan låna?” ”Hm, jag tror tyvärr att jag har slängt dem. Men jag kan se efter under lunchen.” ”Tack, det vore jättesnällt.” Petra hängde upp en glasängel på en av krokarna på väggen. ”De här är underbara”, sa hon och beundrade den skira figuren. ”Lilly brukade alltid ge skyddsänglar till mig och Berit i julklapp. Hon gjorde dem själv och jag har en hel samling.” ”Vilken fin tradition.” Petra tänkte på Charlie. Borde hon göra något liknande för systerdottern? Efter deras senaste samtal hade hon insett att Charlie behövde känna sig trygg och hon ville visa henne att hon inte tänkte släppa taget om deras relation. Inte som jag gjorde när Charlie var liten, tänkte hon. Jag stannade inte ens när mamma och pappa gick bort. I stället skyndade jag mig tillbaka till London direkt efter begravningen och lät Alice ta hand om bouppteckningen. Hon suckade för sig själv och plockade upp fler skyddsänglar. ”Det där var en tung suck”, sa Viveka och rättade till några tomtar. ”Jag funderade bara på min och Charlies relation.” ”Vill du prata om det?” Petra tvekade innan hon bestämde sig för att berätta vad hon tänkte på. ”Charlie tycker att jag svek dem när jag flyttade till London.” ”Vad tycker du själv?” ”Att hon har rätt…” ”För att du följde din dröm?” ”För att jag struntade i min familj. Jag åkte nästan aldrig hem för att besöka dem och prioriterade hela tiden andra saker.” ”Du hade all rätt att tänka på dig själv och din egen utveckling”, sa Viveka. ”Om du levt din systers liv hade du förmodligen inte blivit lycklig. Hon gjorde sina vägval i livet. Du hade all rätt att göra dina.” Viveka sa samma sak som Holger sagt. Ändå visste Petra att det skulle ta tid att bearbeta känslan av att hon övergivit Alice och Charlie. ”Får jag fråga hur det kom sig att du ville bli frisör?” frågade Viveka. ”Egentligen var det inte alls min plan. Jag jobbade i receptionen på Björn Axén efter gymnasiet och det var först då jag förstod att jag ville arbeta med människor och hår.” ”Gick du en utbildning via dem?” ”Precis. Jag tänkte inte på något annat än hår, färgning och klippning i flera år.” Petra sneglade på den äldre kvinnan. ”Och du då, jag hörde att du har arbetat med scenkläder?” Vivekas ansikte blev mjukt. ”Jag var som du och satsade allt på mitt yrke. Flyttade till Stockholm och ägnade varje minut åt att skapa. Det var en fantastisk tid.” ”Saknar du det?” ”Ibland.” Viveka såg på Petra. ”Men jag gjorde ett val.” ”Fast ångrar du dig?” ”Allt har sin tid.” Viveka hämtade vattenkannan och gick fram till en av julgranarna. ”Blev du och Charlie sams efter ert gräl?” frågade hon. ”För första gången pratade vi ut ordentligt. Men även om vi har börjat närma oss varandra har jag ingen aning om hur jag ska kunna vara som Alice.” ”Måste du det?” ”Vad menar du?” Viveka satte sig på en bänk och visade att Petra skulle följa hennes exempel. ”Jag menar att det kanske inte är meningen att du ska ersätta din syster och bli som hon. Du är din egen person, och kanske är det så att du och Charlie behöver skapa en gemenskap baserat på de personer ni är.” ”Du har rätt.” Petra strök bort en hårslinga från ansiktet. ”Fast det är ändå svårt.” ”Jag vet, vem har sagt att livet ska vara enkelt.” Viveka tittade upp när Holger gick förbi utanför. Petra följde hennes blick. ”Holger berättade att hans fru arbetade här.” ”Det gjorde hon. Vi var ett bra team, vi tre.” ”Var Ester och Holger intresserade av varandra redan då?” Viveka såg med ens sorgsen ut. ”Inte på den tiden.” Hon reste sig upp. ”Nu får vi nog sätta igång med jobbet igen. Annars börjar vi snart gråta båda två, och så kan vi inte ha det.”

Kapitel 25

Petra hade inte sett till Nick sedan grälet på förmiddagen och hon intalade sig att det var skönt att han tydligen inte tänkte följa med och åka skridskor. Hon plockade ner en termos från ett av skåpen och fyllde en kastrull med mjölk. ”Vet du var O’boypaketet är?” frågade hon Charlie som var i full färd med att dra på sig långkalsonger. ”Det står ju där.” Charlie pekade på bänken. ”Måste jag ha verkligen ha långkalsonger?” ”Det börjar bli riktigt kallt nu, så ja.” Petra plockade fram en påse bullar som hon köpt när de varit i byn för att skaffa skridskor eftersom inget av paren som Viveka hade letat fram hade rätt storlek för Charlie. Det hade svidit i plånboken men hon tröstade sig med att Charlie säkert behövde skridskor när hon började skolan. Själv mindes hon att januaris och februaris gympalektioner ofta hade ägt rum på en isbana och att hon alltid använt Alices gamla skridskor. Det var det som var nackdelen med att vara yngst, Alice hade fått de nya sakerna som Petra sedan fick ärva. Fast ett par skridskor var ju bara ett par skridskor, så egentligen hade det inte spelat så stor roll. Värre hade det varit med vissa kläder då hon och Alice haft vitt skild smak. Kanske var det därför hon spenderat så mycket av sin inkomst på kläder? Inte så att det var det som fått salongen att gå i konkurs, men hon hade inte haft några besparingar att falla tillbaka på. ”Ska vi gå nu?” Charlie studsade upp från soffan och drog på sig täckbyxorna och ytterjackan. ”Klockan är nästan sju.” ”Värst vad du är angelägen om att komma iväg”, sa Petra och packade ner allt i en ryggsäck innan hon klädde på sig ytterkläderna. När de kom ut stannade hon upp. ”Wow, vad fint de har gjort det”, sa hon och betraktade marschallerna som låg utspridda som ett pärlband över gårdsplanen. ”Kom så ser vi vart de leder”, sa Charlie ivrigt. ”Ska vi inte åka direkt till Ängelholm? Det tar ett tag att ta sig dit och det är ganska sent.” ”Det är ju söndag imorgon. Snälla!” ”Jaja.” Petra gav med sig. ”Jag har förresten inte fått tag på Nick, så vi verkar bli ensamma ikväll”, fortsatte hon och hoppades att Charlie inte hörde hur konstlad hennes röst lät. ”Okej”, svarade systerdotter och fortsatte framåt som om hon inte riktigt lyssnade på vad Petra sa. De rundade växthusen och Petra stannade tvärt, mållös av synen som mötte dem. ”Jag …” Hon tystnade och betraktade isbanan framför sig. ”Visst är den fin. Jag fick inte säga något, men Holger och Nick spolade en massa vatten här redan i förrgår.” Petra tog ett steg närmare. Isbanan var otroligt välgjord, rund till formen och omgiven av belysning som hängde i träd och buskar. ”Den är helt fantastisk!” ”Jag hjälpte till att hänga upp ljusen”, förkunnande systerdottern stolt. ”Och jag såg till att de inte spolade hela åkern”, sa Viveka bakom dem. Petra snodde runt. ”Tänk att vi har en egen isbana”, sa hon innan hon rynkade pannan. ”Visste du vad det var i kalendern idag?” ”Jag har ganska bra koll. Och nu slipper ni trängas med alla andra i Ängelholm, även om det inte brukar vara särskilt fullt om jag ska vara ärlig.” ”Men om alla som har köpt kalendern har fått samma idé kanske det är extra mycket folk idag.” ”Det förstås.” Viveka vred på huvudet mot Nick och Holger som dök upp ur det omgivande mörkret. Så han kom ändå, tänkte Petra samtidigt som det fladdrade till i magen. När Nick kom närmare log hon försiktigt och gav honom en snabb kram. ”Tack för att du gjorde det här för oss.” Nick stelnade till innan han kramade henne lätt tillbaka. ”Vi måste prata om det som hände tidigare”, mumlade han. ”Sen.” Petra nickade och gav även Holger och Viveka en kram. ”Allt det här var Vivekas idé”, sa Charlie glatt. ”Nick var här när vi pratade om vad vi skulle göra och …” ”Vi satte igång direkt”, fyllde Nick i. ”Ska vi testa banan?” ”Äntligen!” Charlie rusade bort med sina skridskor till bänken som var lägligt placerad intill isbanan. ”Säg till om du behöver hjälp”, sa Petra. ”Knappast. Jag vet väl hur man knyter ett par skridskor.” ”Ska ni också åka?” frågade Petra Viveka och Holger. Viveka skakade på huvudet. ”Jag provade faktiskt tidigare idag men nu vill jag bara njuta av att se er ha roligt på isen.” ”Och jag har inte åkt skridskor sedan jag var grabb”, sa Holger och la ett par fårskinnsplädar som han haft med sig över två korgstolar. ”Jag och Viveka ska sitta här och dricka glögg.” ”Har ni glögg med er?” ”Och pepparkakor.” Viveka skruvade av locket på en termos. Petra tog emot en mugg och smuttade på den varma drycken. ”Ska du inte åka?” ropade Nick från isen där han och Charlie åkte runt i cirklar. ”Snart.” Petra dröjde kvar ett tag till hos Viveka och Holger innan hon snörade på sig skridskorna, klev ut på isen och tog några prövande skär. Hon hade inte åkt skridskor sedan hon gick i skolan – och kände sig nästan som Bambi på hal is – men snart fann hon sig och ökade farten. Petra svepte förbi Nick och Charlie. Hon hade glömt bort hur kul det här var. Vågade hon på sig att snurra? Prövande tog hon spjärn mot isen för att göra en piruett men nästan genast tappade hon balansen och ramlade med en duns på det hårda underlaget. ”Gick det bra?” Nick skyndade fram men hon viftade bort hans händer. ”Jag glömde bort att jag inte är fjorton längre”, mumlade hon och kravlade sig upp. Hon tog några skär till. Piruetterna fick vänta tills hon blev säkrare på fötterna, men snart vågade hon sig på att öka farten igen och njöt av ljudet av metall mot is. Åh, vad jag älskar det här, tänkte hon och struntade i att det värkte i vrister och fötter. Det var Alice som lärt henne att åka skridskor. Hon hade varit med i en konståkningsgrupp och även tävlat under några år. Petra tänkte tillbaka på hur hon kämpat med skridskoåkningen, allt för att systern skulle tycka att hon var duktig, men nu log hon och sträckte ut armarna. Vad var det för känsla som bubblade i kroppen? Det tog en stund innan hon insåg vad det var. Frihet. Hon kände sig fri. När Nick fångade in henne lät hon sig omslutas av hans armar och de snurrade runt i en mjuk piruett. Deras blickar möttes och han strök henne lätt över näsan. ”Du åker som en isprinsessa”, mumlade han. ”Det var Alice som var prinsessan. Jag var assistenten”, svarade Petra och skrattade. Nick drog på munnen innan han blev allvarlig igen. ”Vi måste prata om det som hände tidigare idag.” ”Kan vi inte bara strunta i det? Jag förstår dig verkligen och vi hade ju aldrig lovat varandra någonting.” ”Fast du har fel”, sa Nick. ”Men jag hörde dig prata med din kollega”, invände hon. ”Stannade du kvar till slutet?” ”Vad menar du?” Nick såg med ens otålig ut. ”Lyssnade du på hela vår konversation?”