Rättsvidrigt att kollektivt bestraffa föräldrar som ofta har gjort allt de kan
Föräldraansvar är förvisso centralt för att vi ska kunna vända utvecklingen i våra brottsutsatta stadsdelar. Men bra föräldraskap piskas inte fram genom hot
Att, som Tidöpartierna nu föreslår, kunna vräka hela familjer för att en son begår brott i närområdet är inte bara en moraliskt förkastlig kollektiv bestraffning av ofta redan utsatta föräldrar och syskon, det är också djupt kontraproduktivt då försvårar både förebyggande och brottsbekämpande arbete, skriver Martin Marmgren (MP), områdespolis.
Många utsatta bostadsområden plågas av stor otrygghet på grund av grov kriminalitet. Bostäder används som brottsverktyg, och kriminellas negativa påverkan på lokalsamhället förstärks om de kan verka i det närområde där de har byggt upp inflytande och infrastruktur. Det är därför rimligt att skärpa möjligheterna att kunna säga upp kontrakt baserat på brottslighet lägenhetsinnehavaren utför eller medverkar till om det krävs för att tillgodose övriga boendes behov av en trygg boendemiljö. Därför tillsatte den förra regeringen en utredning med det syftet (Ju 2022:13).
Nu har Tidöpartierna kommit med ett tilläggsdirektiv till utredningen där det står:
”I beskrivningen av uppdraget anges att det som utgångspunkt inte är rimligt att hyresgästen ska vara ansvarig för ett brott som ett barn i familjen har begått i närområdet, med konsekvens att hela familjen ska tvingas flytta. Denna inriktning för uppdraget ska inte längre gälla.”
"
Att straffa de här familjerna, som redan kämpar med de svårigheter det innebär att ha en son på väg in i en livsfarlig gängmiljö, och där några också har förlorat barn till våldet, med att göra dem hemlösa är ett brutalt och fult slag i ansiktet
I presentationen av förslaget hänvisar justitieminister Strömmer, justitieutskottets ordförande Jomshof, med flera till att ”Tryggheten i samhället börjar och slutar med föräldraansvaret”. Strömmer har sedan lagt till ”Med dagens beslut tar vi ett viktigt steg för att tydliggöra föräldrars ansvar”.
Innebörden är alltså att de föräldrar som ”misslyckas” ska kunna vräkas, tillsammans med resten av de barn som är helt oskyldiga till ett syskons kriminalitet.
Jag har i yrket mött många av de föräldrar det här tilläggsdirektivet siktar in sig på. Den överväldigande majoriteten av dem vill inget hellre än att få ut de söner som har hamnat i kriminella miljöer därifrån. De flesta har också andra barn (ofta flickor) som studerar hårt och som det går bra för. De har gjort allt de kan, men de har inte haft verktyg att möta den starka dragningskraft kriminella miljöer kan utöva på unga pojkar i utanförskapsområden.
Att straffa de här familjerna, som redan kämpar med de svårigheter det innebär att ha en son på väg in i en livsfarlig gängmiljö, och där några också har förlorat barn till våldet, med att göra dem hemlösa är ett brutalt och fult slag i ansiktet. Det är också en kollektiv bestraffning som inte hör hemma i en rättsstat.
Den här sortens blåbrun signalpolitik är dessutom djupt kontraproduktiv. Föräldraansvar är förvisso centralt för att vi ska kunna vända utvecklingen i våra brottsutsatta stadsdelar. Men bra föräldraskap piskas inte fram genom hot. Nästan alla föräldrar vill sina barn väl, väldigt få önskar en kriminell karriär för en son. När samhället lyckas möta föräldrar i utsatthet med stöd och hjälp, genom förtroendebyggande tidiga insatser som hembesöksprogram och familjecentraler, med en stark och resurssatt förskola och skola som möter deras barns behov och med (när så krävs) konstruktiv samverkan med skola, socialtjänst och polis, så bryter vi de kriminella spiralerna.
Men förebyggande arbete kräver tillit mellan föräldrar och myndigheter, mellan boende och samhälle. Och förslaget om att vräka utsatta familjer faller in i ett mönster av blåbrun politik och retorik (visitationszoner, förnedringsstraff för 10-åringar, prat om att ”kuva” områden och ”återupprätta svensk dominans”, med mera) som misstänkliggör, hotar eller skambelägger människor i utanförskap snarare än att specifikt bekämpa kriminaliteten. Detta bryter ner den tillit vi har så stort behov av att bygga upp. Det förvårar inte bara förutsättningarna för det brottsförebyggande arbetet, utan även för brottsbekämpningen som också är beroende av förtroende och information från lokalsamhället.
Jag har själv flera gånger som polis varit med om att föräldrar hört av sig och tipsat om var deras egna barn förvarar vapen. Men det kräver att vi som samhälle ger stöd och bygger förtroende hos de här föräldrarna snarare än att peka finger och hota. Och vem kommer framöver tipsa polisen anonymt om att deras barn hanterar narkotika eller vapen hemma, när det kan innebära att hela familjen sedan vräks?
Det står klart att förskolan kommer att möta ännu ett år med besparingar och en fortsatt nedmontering av förskolan i Göteborg är ett faktum. En budget som kräver stora besparingar ökar oron bland förskolans personal där hjulet redan spinner snabbare än attraktionerna på Liseberg. Vi kan inte springa snabbare än vad vi redan gör, skriver Malin Jönsson och Pernilla Kjellberg, förskollärare.
En budget som blir stramare för varje år leder till en sliten och uppgiven personalgrupp. De stora barngrupperna och den allt lägre personaltätheten gör inte förskolläraryrket attraktivt.
Förskolan är finansierad och organiserad i dåtid och politikerna har inte hängt med i förskolans utveckling. Vi har en ny vässad läroplan med den finaste målsättningen, men med bara några få år på nacken är den snart mer stjälp än hjälp, då den inte rimmar med de verkliga förutsättningarna. Läroplanens fina intentioner står sig slätt gentemot dess verkliga slogan – budget i balans.
Det är inte heller direkt någon kö till förskollärarutbildningen och när SACO presenterar vilka yrken som
"
När barnantalet i grupperna med råge överstiger både Skolverkets och den senaste forskningens rekommendationer blir vi oroliga inför framtiden
inte lönar sig ekonomiskt att studera till är förskollärare en av dessa. Lägg där till att förskolan har de högsta sjuktalen inom Göteborgs stad, med en stadig sjuksiffra på runt 11 procent. Hur i hela friden ska vi locka fler att utbilda sig när man förlorar både ekonomiskt och sin hälsa.
Beslutsfattarna måste fundera över vad de vill ha för sorts förskola? Vad som krävs för att vi faktiskt ska kunna ha en hållbar arbetsmiljö och den kvalitativa utbildning som barnen har rätt till enligt styrdokumenten?
När förskolor inte får anställa förskollärare, behöver ta in fler barn i redan stora barngrupper, restriktioner kring vikarier vid sjukdom och semestrar eftersom det är budget i balans till varje pris. Då är det inte barnens lärande och utveckling i centrum.
När barnantalet i grupperna med råge överstiger både Skolverkets och den senaste forskningens rekommendationer blir vi oroliga inför framtiden.
Om personalen är sjukskriven på grund av stress kan man ana hur barnen känner sig i de stora grupperna. Barnen är vår framtid och vi vill ge dem de bästa förutsättningar vi kan.
Enligt Nobel-pristagaren i ekonomi, James Heckman, är det just i förskoleåldrarna som investeringar i utbildning ger allra högst avkastning. Så den bäst satsade pengen är på de yngsta barnen.
Ytterligare forskning visar att förskolor med hög kvalitet ger barnen ett större försprång i det fortsatta lärandet, och det som bygger kvalitet är personalens kompetens och vilka förutsättningar de har att göra ett bra jobb.
Så till er som har ansvar för förskolan, nu är det dags att ta beslut som gynnar de yngsta samhällsmedborgarna, som ger personalen en arbetsmiljö där sjuktalen inte är högst i stan, som gör det möjligt att följa läroplan, som ger oss barngruppstorlekar som närmar sig Skolverkets rekommendationer och som gör att fler ser en framtid att vilja utbilda sig till förskollärare.
Att satsa på förskolan är att satsa på framtiden.