Birgitta Rydén
Psykolog Birgitta Rydén, Bankeryd, har avlidit efter en kort tids sjukdom, 88 år gammal. Hon sörjes närmast av barnen Niklas, Lotta och Uncas med familjer.
Birgitta Rydén växte upp i Göteborg, där hon utbildade sig till psykolog och psykoterapeut, bildade familj och verkade under ett långt yrkesliv. Några år efter maken Bengts bortgång 2015 flyttade hon till Bankeryd och torpet Högalund. I Bankeryd hade hon tillbringat somrarna hos farfadern Algot Stylvig Suneson och där samlade hon och Bengt sina barn och barnbarn.
När barnhälsovårdens uppdrag i början av 70-talet kom att omfatta inte bara barnets fysiska utan också psykiska hälsa inrättades de första psykologtjänsterna inom primärvården, med Birgitta i Göteborg och jag själv i Älvsborgs län. Birgitta arbetade som chefspsykolog, psykologsamordnare och medarbetare vid dåvarande Folkhälsoinstitutet i Göteborg och var viktig i den metodutveckling som formade psykologens arbetsuppgifter inom hälsovården, unika i ett internationellt perspektiv. Hon var en uppskattad föreläsare och handledare.
1973 bildades yrkesföreningen Psykologer för barnhälsovård och Birgitta blev dess första ordförande. Fyrtio år senare var hon initiativtagare och redaktör för jubileumsboken ”Psykologer för mödrahälsovård och barnhälsovård, från pionjärskap till professionalitet”. Efter pensioneringen var hon under många år redaktör för tidningen Senior Psykologen.
Vid 70 års ålder lade Birgitta fram sin avhandling ”När kvinnor och män får barn- ett psykologiskt och könsspecifikt betraktande av psykisk hälsa och ohälsa”, vid Lunds universitet. Hon uppskattade mycket samtalen med sin handledare, professor Alf Nilsson, och njöt av att äntligen få tid för fördjupning.
Skribent, körsångare, medlem av kyrkorådet, Birgitta hade många strängar på sin lyra. Vi hade roligt på våra resor, särskilt med bil tvärs över USA i en Buick, som havererade i bergen utanför San Diego, och som enda passagerarna på en jungfrutur på Nilen mellan Assuan och Luxor.
Birgitta var en klok, engagerad och bildad person. Hon sökte kunskap och ville dela den med andra. Som Tranströmer skriver, ”du blir aldrig färdig och det är som det skall”. Vårt sista möte var i höstas, under en lunch som varade i sex timmar. Vi tänkte nog båda att vi skulle få fortsätta våra samtal. Saknaden är stor.