Robert Laul: Att sparka Stahre är snudd på oöverträffat ur ett panikperspektiv
Mikael Stahre sparkas efter två förluster i svenska cupen, innan allsvenskan ens har börjat. Så agerar en förening som har mycket större problem än en enskild tränare. Som har en klubbdirektör som förefaller olämplig för uppgiften. Och en ordförande som inte kan berätta för medlemmarna om de verkliga skälen bakom?
När pressmeddelandet om att IFK Göteborg sparkar Mikael Stahre damp ner klockan halv tio under onsdagen kastades jag tillbaka nästan tjugo år.
Till våren 2004 i Stockholm. Det hade gått tre omgångar av allsvenskan, då avgick AIK:s huvudtränare Richard Money. Tre omgångar?! Gnaget hade förlorat ett derby mot Djurgårdens IF, vunnit mot Gif Sundsvall och kryssat mot Trelleborg. Efteråt framkom att Money varit motarbetad av styrelsen och andra personer i klubben.
När Money lämnade hade AIK ett poängsnitt på 1,3. Hur mycket bättre blev det med efterträdarna Patrick Englund och Nebojsa Novakovic? Ingenting. Det blev sämre. AIK åkte ur allsvenskan samma år med poängsnittet 0,96.
Det var alltså inte Money det var mest fel på – det var spelartruppen i kombination med en förening som drevs på orimligt hårt av sina supportrar. När AIK avslutade säsongen med att förlora mot Öis var det inför tomma läktare på Råsunda. Ett straff efter att fans försökt storma planen under ett derby mot Hammarby.
AIK var en sjuk förening där och då – att tränaren lämnade förändrade inte ett dugg.
Dagens Blåvitt mår knappast mycket bättre. Den här gången har allsvenskan inte ens börjat, gräslaget IFK har förlorat två cupmatcher på konstgräs. Det är snudd på oöverträffat ur ett panikperspektiv.
Under de senaste tio åren har Blåvitt bytt personer på ledande positioner inte mindre än vid 18 tillfällen. 22 olika ledare har försökt hantera verksamheten. Ändå har de sportsliga resultaten inte blivit bättre än en mittenplacering sedan 2016. Den ständigt pågående röran har inte påverkat resultaten positivt.
Ingen framgångsrik organisation byggs på det sättet. Jämför med konkurrenterna i toppen av allsvenskan så finns där en kontinuitet, en röd tråd, hos alla klubbar som presterar bättre än Blåvitt. Visst, Malmö FF har bytt tränare ofta, men sportchefen Daniel Andersson är kvar år efter, vd:n Niclas Carlnén är kvar, ordförande byts sällan. Precis så fungerar det över tid i Djurgården, Häcken och IF Elfsborg. Starka ledare håller linjen över tid. Hammarby och AIK svajar lite mer, men där finns ändå enskilda personer som varit med länge.
Efter att Håkan Mild återvände till Blåvitt under 2021 som klubbdirektör var det med uttalade målsättningen att skapa just kontinuitet. Intervjuad på svenskafans.com våren 2022 sa Mild:
– Det är klart att kontinuitet är en framgångsfaktor och det var vi inte varit superbra på i ledande positioner. Förhoppningsvis ska vi ha kontinuitet nu.
Ett knappt år senare har han gjort en helomvändning som han inte ens han själv kan tro på, och sparkat tränaren han själv relativt nyligen anställde.
Det är dubbelt anmärkningsvärt. Åren 2021–2022 är första gången sedan åren 2012–2016 som Blåvitt rör sig i rätt riktning. Åren 2017– 2020 var Blåvitt i praktiken ett bottenlag (även om de sprattlade en vår).
2021–2022 har Blåvitt stabiliserat sig i mitten av tabellen, kontinuitet har funnits i form av Mild, Stahre och ordföranden Richard Berkling.
De två åttondeplatserna är i linje med IFK:s ekonomiska resurser. De nyligen publicerade boksluten visar att regerande mästarna BK Häcken hade 110 miljoner högre omsättning än IFK 2022, och la nästan 40 miljoner mer på personalen (spelartruppen). IF Elfsborg, som slutade sexa, har nästan dubbelt så högt eget kapital som Blåvitt.
IFK Göteborg under Mikael Stahre har varit en förening som presterat utifrån sina ekonomiska resurser – det är bara att läsa siffrorna. När Håkan Mild motiverar allt med att Blåvitt inte fått den ”utveckling” de önskar, och att målet är att slåss om ”Europaplatser”, är det ytterligare ett kontraproduktivt självmål och tecken på att IFK Göteborg just nu mår ungefär lika dåligt som AIK gjorde 2004, året de ramlade ur allsvenskan.
Det lämnar ingen annan slutsats än följande: antingen är Håkan Mild direkt olämplig som klubbdirektör för IFK Göteborg, eller så handlar det här om något helt annat än vad som nu kommuniceras.
IFK Göteborgs medlemmar förtjänar en ordförande som kliver fram för att berätta vad det egentligen handlar om, för jag kan omöjligt se att det som hittills sagts är hela förklaringen.