Jag är stor och stark – det är därför jag är så klen
Jag är lång, välbyggd och bredaxlad. Mitt hår lika tjockt och lockigt som när jag var tonåring. Min röst är djup och kraftfull. När det gäller sexuellt kapital föddes jag med en silversked i munnen. Men precis som varenda sommarpratande miljardär som bedyrar att pengar inte har någon betydelse hävdar jag att det där med att se ut som man klivit rätt ur ett fantasybokomslag från 80-talet inte är så ballt som folk tror.
Mitt liv är i flera fall begränsat. Det finns en massa saker jag inte kan göra. Som att bära keps till exempel.
Skallen som sitter ovanpå mina 198 centimeter är för helt enkelt för stor för alla former av huvudbonader. Utom möjligtvis sombrero. Men som jag redan försökt etablera är jag stor åt alla håll och att ta upp ytterligare utrymme på den här planeten är det sista jag vill.
Mina jämnåriga manliga kamrater var ledsna över att deras hår föll av. Jag var ledsen över att alla de tuffa hårdrockskepsarna jag så gärna ville ha såg ut som spexiga kräftskivehattar på mig.
Visst jag kan byta ut en glödlampa utan att stå på en stol men jag kan aldrig gå ut på stan, dra ner kepsen över solglasögonen och se ut som en filmstjärna som inte vill bli igenkänd.
Att hitta solglasögon som passar är en helt annan historia för övrigt.
Vad jag försöker säga är att inte ska du vara avundsjuk på mig, du kortväxte och tunnhårige karl.
Det är inte dig det är fel på utan vårt ungdoms- och utseendefixerade samhälle.
Låt mig måla upp ett litet scenario. Katastrofen kommer. Putin trycker på atombombsknappen eller AI-robotar börjar käka upp oss eller vad som nu kommer först. Då är det mig folk kommer ty sig till.
Eftersom jag ser ut som jag kan beskydda dem. Det är dock en illusion. Jag kan inte beskydda ett skit.
Trots att jag ser stor och stark ut är jag skröplig. Och här är själva kärnan i vad jag försöker berätta:
Jag är skröplig FÖR ATT jag ser stor och stark ut!
Det är inte meningen att man ska vara två meter lång. Det är onaturligt. Gravitationen smäller alla som sticker i väg bortom medellängd på fingrarna. Allt jag och mina andra långa kompisar pratar om när vi träffas är våra kiropraktorer. Jag har slutat umgås med en kompis som är sjukskriven från sitt jobb som brandman då han pajat ryggen. Det går inte att titta honom i ögonen längre.
– Det var när jag räddade alla de föräldralösa barnen ur ett brinnande hus som jag skadade ryggen. Hur är läget med dig då?
– Jo eftersom jag ligger i sängen med datorn på magen och skriver kåserier hela dagarna har jag minsann också fått lite ont i ryggen …
Men gå ut och rör på dig då, kanske du tycker. Ha ha då får jag ont i fötterna. Eftersom mina högst mänskliga små anklar har burit upp hundratio kilo människa i ett helt vuxenliv.
Så om det är min resliga gestalt du tar sikte på när den smältande polarisen spolar bort Masthuggskajen är du tyvärr körd. Du skulle tagit rygg på den där korte, magre killen med keps i stället. Han hade säkert kunnat hitta, och framför allt fått plats i, någon grotta där man kan ta skydd.
Allt jag och mina andra långa kompisar pratar om när vi träffas är våra kiropraktorer