Göteborgs-Posten

Stor sorg och bedrövelse när katter springer bort

- Sanna Arbman Hansing sanna.arbman.hansing@gp.se

Elin Olofsson ropar om nätterna, smyger i främmande källare och tapetserar kvarteret med foton på Skrotis. Hon har inte bara förlorat en katt, utan en familjemed­lem. – Bandet till ett husdjur är som ett föräldraba­nd, säger Lena Lidfors, professor i etologi.

Han kan ligga blodig på en trottoar. Han kan vara inlåst i grannens vindsförrå­d eller ha liftat med ett flyttlass till en främmande stadsdel. Han kan var hungrig, trött och vilsen. Så har tankarna snurrat i Elin Olofssons huvud sedan hennes Skrotis försvann förrförra veckan.

Han brukar alltid komma hem till lägenheten i Masthugget när hon lockar på honom. Nu tänkte hon först att han säkert passade på att njuta av vårsolen, men när hon la sig på kvällen hade han fortfarand­e inte synts till – trots att hon ropade och ropade.

– Då blev jag jätteoroli­g. Jag hade svårt att somna och tänkte ”vart kan han ha tagit vägen?” Mest rädd var jag för att han skulle ha blivit överkörd, säger hon.

Det blev starten på en intensiv sökinsats. Den senaste veckan har hon ägnat dagarna åt att efterlysa sin förlorade familjemed­lem i alla tänkbara Facebookgr­upper och fylla busskurer och garageport­ar med inplastade papperslap­par. Om kvällarna vandrar hon omkring i Masthugget, Linné och Majorna och ropar sitt ropar ”kisse, kisse” så att det ekar mellan husen. Hon övertalar främlingar att släppa in henne i låsta utrymmen och lyser upp Slottsskog­ens alla buskage med sin ficklampa.

Samtidigt kämpar hon för att behålla lugnet.

– Om någon ringer och säger att de sett en katt som liknar honom så försöker jag att inte bli för hoppfull, utan tänka ”det kan vara han eller inte han”. Man får vara rädd

” Katter har blivit mer och mer som bebisar. Vi köper leksaker till dem och aktiverar dem på olika vis.

om sig själv också, säger Elin Olofsson.

Artiklar om bortsprung­na katter avfärdas ibland som trött lokaltidni­ngsjournal­istik. Men sanningen är att det är en verklig sorg som drabbar många. Sociala medier svämmar över av efterlysni­ngar och varje år publiceras uppemot 7 000 annonser på Svenska Kattskydds­förbundets nationella databas Vilse.

Att förlustern­a känns hjärtskära­nde kan bero på att katter de senaste decenniern­a gått från att vara kringströv­ande gäster till att bli ompysslade familjemed­lemmar. Det menar Lena Lidfors, professor i etologi som forskar om relationen mellan människor och husdjur.

– Katter har blivit mer och mer som bebisar. Vi köper leksaker till dem och aktiverar dem på olika vis. Min dotter har till och med byggt om sin lägenhet för att hennes katter ska kunna klättra högt upp och ligga och spana, säger hon.

Katter får människor att känna sig glada och behövda. De uppfyller våra behov av sällskap och fysisk närhet samt frigör lugnande kärlekshor­moner. Därför är det inte så konstigt att människor blir ledsna om deras husdjur försvinner eller dör, menar Lena Lidfors.

Trots kattens nyvunna status som familjemed­lem upplever Svenska Kattskydds­förbundets ordförande Ewa Edström att många ger upp och slutar leta efter sin borttappad­e katt efter bara någon vecka. Hennes uppmaning är att ha tålamod och söka intensivt i minst ett halvår. De finns katter som dykt upp efter flera år och andra som hittats många mil hemifrån.

Hennes råd är att börja leta i närheten av bostaden eftersom djuren ofta ligger och trycker. Försök att söka i soprum, källare och på andra platser där katten kan ha blivit instängd av misstag. Utekatter ger sig sällan ut på längre promenader och även innekatter som råkar slinka ut håller sig i närheten.

– Vanligaste är att de hittar ett gömställe nära där den försvann och ligger där och trycker i minst ett dygn innan den vågar röra på sig. Därför gäller det att vara på alerten i början, då har man absolut störst chans att hitta den, säger Ewa Edström.

Sju dagar efter försvinnan­det bestämmer sig Elin för att låna grannfören­ingens huvudnycke­l igen. Hon har redan sökt av husets källare och vindar en gång men kan inte släppa tanken på att det vore ett rimligt gömställe för hennes katt.

– Eftersom jag vänt upp och ner på hela Majorna och Masthugget tänkte jag att han måste vara instängd någonstans. Den här gången letade jag supernoga och till sist hittade jag ett konstigt utrymme fullt av kasserade dörrar. När jag klättrade förbi dem tänkte jag att ”nu håller jag på att bli knäpp” och jag trodde inte mina ögon när han satt där inne.

Nu har Skrotis fått ovanligt mycket gos och mat i små doser, så att han inte ska föräta sig. Efter sin tunga vecka vill hon uppmana andra kattägare att skaffa GPS-halsband för att kunna lokalisera sina husdjur.

– Om jag hade gjort det från början hade alltihop varit hemskt mycket lättare.

 ?? ?? Elin Olofssons lockar med sitt ”kisse, kisse, kisse, kisse, kisse” i hela Masthugget och Majorna för att få Skrotis att komma hem.
Elin Olofssons lockar med sitt ”kisse, kisse, kisse, kisse, kisse” i hela Masthugget och Majorna för att få Skrotis att komma hem.
 ?? BILD: MIA HÖGLUND ??
BILD: MIA HÖGLUND
 ?? BILD: MIA HÖGLUND ?? För de flesta människor är efterlysni­ngar efter bortsprung­na katter bara något som flimrar förbi i vardagen. Men bakom varje annons ryms en sörjande familj.
BILD: MIA HÖGLUND För de flesta människor är efterlysni­ngar efter bortsprung­na katter bara något som flimrar förbi i vardagen. Men bakom varje annons ryms en sörjande familj.
 ?? BILD: VANJA SANDGREN ?? Lena Lidfors är professor i etologi vid Institutio­nen för husdjurens miljö och hälsa på SLU i Skara.
BILD: VANJA SANDGREN Lena Lidfors är professor i etologi vid Institutio­nen för husdjurens miljö och hälsa på SLU i Skara.
 ?? BILD: PRIVAT ?? Efter en vecka i grannfasti­ghetens förråd är Skrotis nu tillbaka hos Elin.
BILD: PRIVAT Efter en vecka i grannfasti­ghetens förråd är Skrotis nu tillbaka hos Elin.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden