Caroline Widenheim: Här är bröderna Coens bästa filmer från botten till toppen
Joel och Ethan Coen har karvat ut ett alldeles eget hörn i Hollywood med sin skruvade humor och grälla svärta. GP:s Caroline Widenheim har djupdykt i brödernas filmkatalog för att ge en allomfattande och högst personlig guide till duons gemensamma filmer – från botten till toppen.
De har inte ens varsin sida på Wikipedia. Söker du på Ethan eller Joel Coen skickas du direkt till den gemensamma artikeln ”Coen brothers”. Sedan debuten ”Blood simple” från 1984 har bröderna gjort arton långfilmer tillsammans. De skriver inom ett eget filmuniversum och har en mer eller mindre fast ensemble av skådespelare som släpper allt för deras skull: Frances McDormand (gift med Joel Coen), George Clooney, John Turturro, John Goodman, Jeff Bridges, Tilda Swinton och Steve Buscemi, för att nämna några.
De är, kan man hävda, sin egen genre – möjligtvis närbesläktade med Quentin Tarantino i kategorin ”genrepastischer med mörk humor”. De skriver tillsammans, producerar och regisserar, även om de ibland tar varsin credit i eftertexterna.
Joel Coen var först ut att göra långfilm på egen hand, en svartvit ”The tragedy of Macbeth” med Denzel Washington och Frances McDormand i huvudrollerna som hade premiär 2021. Nu är det brorsans tur. I bioaktuella ”Drive-away dolls” har Ethan Coen enrollerat sin egen fru, klipparen Tricia Cooke, som manusoch producentpartner.
Dessa steg ut ur duo-skapet väcker förstås den eviga frågan: Vilken Coenfilm är bäst? Svaret kommer här, i stigande ordning:
18 The Ladykillers (2004)
Vi stökar undan den här snabbt. Nyinspelningen av den brittiska komedin ”The ladykillers” från 1955 ger oss Tom Hanks i rollen som i originalet spelas av en återhållen Alec Guinness. Förlagan är torr och skruvad på brittiskt manér, men historien blir för knasig i Coenbrödernas amerikaniserade tappning. Deras upptrissade stil måste genomföras med exakt tonträff för att inte tappa stinget, och det lyckas de tyvärr inte med här.
17 The Hudsucker Proxy (1994)
Detta är alltså filmen som föregår ”Fargo”. Det märks inte. ”Strebern”, filmens svenska titel, handlar om Norville Barnes (Tim Robbins) som jobbar i postrummet på ett stort företag. När vd:n oväntat tar livet av sig kastar styrelsen in Barnes som chef, i hopp om att hans uppenbara idioti ska hålla aktierna oattraktiva och låta dem behålla kontrollen över företaget. Men så råkar Barnes uppfinna rockringen. Förvecklingar följer. Sin roliga premiss till trots håller filmen inte hela vägen. Den är mer form än känsla, mer akrobatik än kött och blod. Behållningen är Tim Robbins, som ändå gjuter liv i Norville Barnes trots filmens generella syrebrist.
16 Hail, Caesar! (2016)
Joel och Ethan Coen började pitcha idén till ”Hail, Caesar!” för George Clooney redan 1999. Det tog alltså ett tag att få ihop den mastiga berättelsen om efterkrigstidens Hollywood, med en rollista som närmast liknar första parkett på Golden globe-galan. Och visst finns här roliga, välskrivna scener med förstklassigt skådespeleri. Scenografi och foto är som en fest för ögat. Men det är som att man hela tiden ramlar mellan stolarna. ”Hail, Caesar!” skildrar Hollywood, och Hollywood angår oss alla i västvärlden vare sig vi vill eller inte. Men kanske inte till denna grad. Det är god underhållning som alltid, men den här filmen fastnar inte i minnet.
15 Miller’s crossing (1990)
Gabriel Byrnes ledsna blick och Marcia Hay Hardens skeptiska ögonbryn bygger stommen i denna gangsterpastisch, som även ger John Turturro gott spelrum som misslyckad frifräsare i skumraskbranschen. Intrigen är snårig. Byrnes rollfigur Tom Reagan är hantlangare till en gangsterboss, samtidigt som han har en relation med dennes flickvän (Gay Harden). I ett försök att skydda hennes bror (Turturro) hamnar Reagan i kläm mellan sin chef och dennes rival Johnny Caspar. Det här är brödernas tredje film. Tvåan ”Raising Arizona” har lika många händelseförvecklingar men bär dem med sin actionfyllda knasighet. ”Miller’s crossing” lyckas inte riktigt med det, och känns trots sina många kvaliteter något krampaktig.
14 The man who wasn’t there (2001)
Återigen en estetiskt helgjuten pastisch, den här gången över 1940-talets film noir fint framförd av Billy Bob Thornton, Frances McDormand och James Gandolfini. Frisören Ed Cane snärjer in sig och sin fru i en mordhistoria med inslag av utpressning, svindleri och en extravagant försvarsadvokat. Mitt i allt sitter en ung Scarlett Johansen och spelar Beethoven på en flygel, sinnebilden av det rena och höga. Det är svartvitt med en sträv berättarröst, en uppräkning av människans svagheter och varats obegripliga benägenhet att bara pågå. Det är också för långt. Eller som en fransk filmkritiker ska ha uttryckt det efter premiären i Cannes: ”En 90-minutersfilm som pågår i två timmar.”
13 Intolerable cruelty (2003)
Coenbrödernas version av en romantisk komedi i en tid då den romantiska komedin fortfarande var filmbolagens kassako. ”Intolerable cruelty” spelade bara in hälften av sin inspelningsbudget i USA och var inte heller någon favorit hos fansen som längtade efter en ny ”Fargo”. Lätt att avfärda, med andra ord. Men den här filmen är faktiskt en liten pärla, på grund av två saker: 1. Manuset. Replikskiftena och tajmingen i vissa scener är otrolig, i sann screwball-anda. 2. Kemin mellan huvudrollsinnehavarna George Clooney och Catherine Zeta-Jones, båda mästare i grenen ”opålitlig charm”. Det är ingen film som riktigt dröjer sig kvar, men väl värd en omtittning.
12 Oh brother, where art thou? (2000)
Minns ni när alla filmer var färggraderade på det här sättet? Antingen i sepiagult eller genomträngande blått. Millennieskiftets estetik i en liten ask. Hur som helst. ”Oh brother, where art thou?” är en amerikaniserad tolkning av Odyssén med George Clooney i huvudrollen som vältalig kåkfarare. Han är på rymmen tillsammans med två medfångar (John Turturro och Tim Blake Nel
son), med målet att ta sig hem och hindra sin exfru (Holly Hunter) från att gifta om sig. Men huvudrollen i den här filmen är musiken. Av en slump startar de tre rymlingarna och en nyfunnen vän med gitarr gruppen The Soggy Bottom Boys (Dan Tyminski lånade sin röst till hiten ”Man of constant sorrow”). Utöver det tonsätts varje kapitel av gospel, blues, country, swing eller bluegrass. Soundtracket vann en amerikansk Grammy för årets bästa album. Och vet ni vad, det överglänser även filmen. För vad är det egentligen man minns av ”Oh brother”?
11 Barton Fink (1991)
Den mediokra manusförfattaren Barton Fink (John Turturro) tar in på ett hotell i Los Angeles för att slutföra ett skrivuppdrag för en filmstudio, och får där en högljudd försäljare (John Goodman) till granne. Fink säger sig vurma för ”the common man” men avfärdar trött sin grannes tirader om livet som resande månglare. När studion börjar tröttna på Finks skrivkramp söker han desperat efter genvägar för att komma loss, vilket får katastrofala följder. Det är en klassisk historia, den om konstnären som säljer sin själ till djävulen. Barton Fink visste bara inte att det var en djävul han hade att göra med. Barton Fink är i mångt och mycket John Goodmans film. Rollen är skriven specifikt för honom eftersom Coenbröderna ville spela med hans godmodiga och gladlynta aura. Det är njutbart att se hur han successivt tappar sin fasad.
10 Inside Llewyn Davies (2013)
Formmässigt är ”Inside Llewyn Davies” en fullträff. Den utspelar sig under en vecka i folksångaren Llewyn Davies (Oscar Isaak i sin genombrottsroll) liv där han kuskar runt på bekantas soffor och försöker leva på sin konst. Davies vill inte kompromissa med sin musik, men han vill inte heller enbart ”existera” (vilket ett vanligt jobb skulle innebära). Han känner avsmak för kommersialism, men är också kluven inför folkscenens bedrägliga krav på autenticitet. Miljöerna är otroliga, birollsinnehavarna Carey Mulligan,
Justin Timberlake och John Goodman en fröjd, fotot en huvudroll i sig. Så varför ligger inte ”Inside Llewyn Davies” på topp fem? Kanske för att Llewyn Davies själv är snäppet för osympatisk.
9 Burn after reading (2008)
”Burn after reading” är på många sätt en bagatell, men en otroligt charmig sådan. Framför allt lyckas skådespelarensemblen hitta en komisk klang som vibrerar genom varenda replikskifte. Brad Pitt och Frances McDormand spelar två gyminstruktörer i Washington DC, som en dag hittar en kvarglömd cd-skiva. Den innehåller ett utkast till den nedgraderade CIA-analytikern Osbourne Cox (John Malkovich) memoarer, varpå duon tror sig ha funnit lösningen på alla sina problem (så som dyra plastikoperationer). Så startar en förvirrad utpressningsdans där ingen riktigt vet vad den andre vet, eller vem den andre ens är. Spelstilen är rejält överdriven, vilket landade illa hos många kritiker. Måste Coenbröderna alltid skruva upp volymen till 11? Nej. Men vi är många som älskar när de gör det.
8 Blood simple (1984)
Debuten ”Blood simple” är på många sätt en ovanlig Coenfilm. Persongalleriet är litet, intrigen i grunden enkel. Abby (Frances McDormand) är otrogen mot sin man Marty (Dan Hedaya) med dennes anställde Ray (John Getz). En privatdetektiv (M Emmet Walsh) avslöjar dem och försöker utnyttja situationen för att göra sig en hacka. I grund och botten är detta en film om rädsla och de irrationella beslut vi fattar när omdömet grumlas av en rusande puls.
Därtill bröderna Coens sedermera återkommande teman: girighet och våld. Det som gör ”Blood simple” så gastkramande är att man omöjligen kan förutse rollfigurernas nästa snedsteg. De opererar på en glidande skala mellan bedrägeri och rena missuppfattningar. Slutscenen hade gjort Hitchcock stolt.
7 A serious man (2009)
Den här filmen kan ses som en pendang till ”The man who wasn’t there”: En man tråkas ut av sitt arbete, hans fru bedrar honom, saker börja falla isär. Men där Billy Bob Thorntons svartvita antihjälte själv fattar en rad beslut som får hans liv att spåra ur, tycks Michael Stuhlbargs Larry Gopnik långsamt knuffas utför av omständigheter som ligger utanför hans kontroll. Båda frågar sig: Varför fortgår livet på det här sättet? Larry Gopnik söker förgäves svar hos rabbiner och hos en uttråkad, gräsrökande grannfru medan katastrofen obönhörligen närmar sig. En prolog antyder att han bär på en förbannelse. Och visst vore det skönt om det fanns en orsak.
6 True grit (2011)
Den 14-åriga Mattie Ross (Hailee Steinfeld) ger sig ut för att hämnas sin pappas baneman. Till sin hjälp tar hon den whiskyosande och enögda – men pricksäkra – prisjägaren Rooster Cogburn (Jeff Bridges). I hälarna får de också Texas rangern La Boeuf (Matt Damon) som är på jakt efter samme man. Filmen är baserad på en roman och filmatiserades första gången 1969 med John Wayne i huvudrollen. Klassisk western, alltså. Den stora behållningen, förutom Steinfelds tvärsäkra leverans, är relationen mellan de tre rollfigurerna. Den skiftar mellan skepsis, förolämpningar, något slags förbrödring mellan de två männen i takt med att deras respekt för Mattie Ross och hennes okuvliga vilja växer. Filmen sticker ut i Coensammanhang, berättad från a till ö utan omsvep, känslomässigt finkalibrerad. Gråter man i slutet? Kanske. Kanske det.
5 The ballad of Buster Scruggs (2018)
Denna novellsamling till film består av sex berättelser som utspelar sig i något slags mytologiskt vilda västern. Tonen och formen skiljer sig åt mellan alla sex, men de hänger helt klart ihop. Här skärskådas romantiseringen av USA:s 1800-tal från olika håll: våldet, exploateringen av naturen och den naiva nybyggarandan. Därtill underhållningsindustrin. Därtill döden. Det är gjort med lika delar kärlek och självkritik. Det första kapitlet porträtterar den sjungande misantropen Buster Scruggs, som skjuter vilt omkring sig med ett sociopatiskt leende på läpparna. Det sista leder bokstavligt talat in i dödens väntrum. Någonstans i mitten gräver Tom Waits guld på en bedövande vacker äng. Coenhumorn skymtar i små absurda detaljer, men står inte i centrum här. Det gör absolut ingenting.
4 Raising Arizona (1987)
Andra Coenfilmer når kvalitetsmässigt över ”Raising Arizona”, brödernas andra långfilm och första renodlade komedi. Men det är just den fladdriga råheten som är charmen med denna skruvade kidnappningshistoria. Nicolas Cage och Holly Hunter är ljuvliga som det unga paret Hi och Edwina, som blir kära när hon (polis) tar hans mugshot efter ett misslyckat rån. De kämpar för att få barn men biologin är emot dem, medan traktens rikaste familj får femlingar. ”De har fler än de klarar av!” ryter Edwina och så är bollen i rullning. Tanken var att röra sig så långt från debuten ”Blood simple” som möjligt. Tempot är högt och tricksen från den klassiska komediboken är legio: här förekommer absolut två personer som inser en annalkande fara, vänder sig mot varandra och skriker synkroniserat. En genrepastisch löper alltid risk att fastna i poser, och vid premiären fick ”Raising Arizona” viss kritik för att vara självmedveten och forcerad. På senare år har den fått sin revansch. Bröderna Coens kärlek till referenser och ironi blev stilbildande, och den här filmen var startskottet.
3 No country for old men (2007)
”No country for old men”, baserad på en Cormac McCarthy-roman, anses av många vara bröderna Coens bästa film. Javier Bardem spelar en kuslig torped som mest bryr sig om att inte fläcka ner sina skosulor med blod. Han har i uppdrag att jaga rätt på en väska full med drogpengar, som stulits av lycksökaren Llewyn Moss (Josh Brolin). I hälarna har de den fårade sheriffen Ed Tom Bell (Tommy Lee Jones) som känner sig allt mer främmande inför samtidens råa våld. Med sin sparsamma dialog och väl genomtänkta karaktärsbygge är filmen är ett mästerverk i kategorin ”show don’t tell”. Slutet då Moss flickvän (Kelly Macdonald) möter Bardem är ikoniskt. Här är det också på sin plats att nämna den brittiske filmfotografen Roger Deakins, som började samarbeta med bröderna Coen sedan början av 1990-talet. Varenda ruta lyfts till nya höjder tack vare hans osvikliga öga.
2 Fargo (1996)
Av många ansedd som en självklar etta, och visst är det här en nära på perfekt film. Den efterföljande tv-serien har försökt att fånga den kusliga kombinationen av naiv rättrådighet och korkad ondska, men har haft svårt att nå upp till originalet. Frances McDormands höggravida polis Marge Gunderson är en lysande tolkning av ”Minnesota nice”. William H Macy gör också en av sina bästa roller som den desperate bilhandlaren Jerry Lundegaard (ja, det finns gott om svenskklingande namn i Minnesota) som arrangerar kidnappningen av sin egen fru för att pressa svärfar på pengar. Steve Buscemis och Peter Stormares valhänta kidnappare är en fröjd.Det här är en film man kan se om hundra gånger.
1 The big Lebowski (1998)
Ja, det är ju den här eller ”Fargo”, det är inget snack om saken, och i valet mellan dem får man gå på magkänsla. Lyssna här: Även om de senaste åren bjudit på nedtonade produktioner och mörkare tongångar, är Coenbördernas bästa gren högkvalitativ, absurd komedi. Och ingenstans lyser den förmågan som i ”The big Lebowski”.Jeff Bridges ”The dude” vill bara bowla och dricka white russians, men råkar dras in i en kidnappningshärva som drivs av girighet och fåfänga. Han är ett obrytt, orörligt objekt som möter egennyttans ostoppbara kraft. Filmen kretsar kring en grupp helt orimliga figurer, men flera berättelser är relativt rakt tagna ur verkligheten. Kanske är det därför det absurda klarar av att landa. But hey. That’s just like my opinion, man.