Julia stortrivs i branschen som vill locka fler kvinnor
När pappan skadade benet för några år sedan fick Julia Bengtsson, 23, för första gången prova på att sköta driften på en köttgård nästan på egen hand. Det var inget som avskräckte, tvärtom. På Björsjö Gård utanför Kinnared i Halland står dessutom även Julias två systrar redo att i framtiden bli nästa generation företagare och lantbrukare. Alla har de valt lanteller skogsbruk som yrkesbana. – Det har inte varit påtvingat, utan vi har velat vara med, säger Julia Bengtsson.
Solen tittar fram så smått den här dagen i början av mars, men värmen dröjer än. Våren är på gång någonstans bakom kröken, till sommaren känns det långt.
För Julia är det just årstidernas växlingar som ger lantbruket dess allra största charm.
– Man längtar jättemycket tills att korna ska kalva, sen är man taggad på vårbruket och sen på gröna beten med glada kor och kalvar. När hösten kommer är det alltid lika roligt att få hem djuren igen, säger hon och beskriver hur sysslorna skiftar över året.
På Björsjö Gård där Julia och hennes systrar är uppvuxna driver pappan Erling nötköttsproduktion. Besättningen uppgår till drygt 300 djur och några av dem har precis sett dagens ljus.
Där vi sitter och pratar på en halmbal är djuren nästan på armlängds avstånd och snart kommer några av korna fram för att spana in vad som händer på andra sidan grinden.
– Just nu är det mycket djurskötsel, och särskilt när korna kalvar. De tar för det mesta hand om det själva men man måste vara uppmärksam på komplikationer.
Kalvarna ska komma igång, djuren ska ha mat och man ska gödsla ut – arbetet pågår ständigt både just nu och årets alla andra dagar.
– Det är verkligen en livsstil, säger Julia som valde att plugga på Munkagårdsgymnasiet när hon slutat nian.
Efter studenten fick hon jobb på en mjölkgård i Små
land och jobbade där i ett halvår. Sedan blev det för första gången dags att prova jobbet hemma på gården i skarpt läge. Pappa Erling skadade knät när han blev sparkad av en kviga och fick ”ligga på soffan” under flera månader mellan upprepade operationer.
– Det var nu jag fick känna på hur det var på riktigt.
Det avskräckte inte, utan tvärtom har Julia fortsatt att vidareutbilda sig och har läst till driftledare utanför Linköping.
– Det är en bra utbildning om man ska bli sin egen, säger hon.
Även om hon och systrarna nu jobbar med annat eller pluggar, finns det ett intresse för att – när det i framtiden blir aktuellt – ta över.
För många lantbrukare är generationsväxling en hård nöt då det inte alltid finns intresse eller möjlighet. Det är en ständigt aktuell fråga inom branschen då det är en utmaning att få yngre att hoppa på. Ännu svårare är det att få tjejerna intresserade. Men på Björsjö gård finns intresset hos alla tre systrarna.
– Det är nog ganska ovanligt, konstaterar Julia.
Det är inte givet eller förväntat, tvärtom, vilket Julia tror är en faktor.
– Vi har velat vara med och fått vara med. Vi har fått göra det vi tyckt var roligt.
Även om gården alltså lär vara i trygga händer i framtiden är det viktigt att prova vingarna på andra håll medan man är ung, tycker Julia som även jobbar som maskinförare. När vi träffas har hon nyligen kommit hem efter 4,5 månaders vistelse i Nya Zeeland där hon körde maskiner.
– Jag hade inte jättemånga förväntningar, utan jag åkte med öppet sinne. Det var spännande och landskapet där var otroligt mäktigt.
Att en tjej körde traktor var annorlunda för många där, enligt Julia som ibland kände sig ifrågasatt.
– En bonde stod till exempel och tittade på mig i två timmar i ösregn när jag körde för att se om jag klarade av det. Senare, runt jul, kom han med en låda öl bara till mig. Då hade han nog ändrat vad han tyckte om att tjejer ska köra maskiner.
Även om läget och attityden är annorlunda i Sverige, verkar det finnas mer att göra när det gäller jämställdhet även här. Inom jämställdhetsprojektet Skörda lika som drivs av Hushållningssällskapet är siffrorna 17/83 något av det som man har tagit fasta på. De visar förhållandena mellan könen avseende ägande av lantbruk, där endast 17 procent alltså är kvinnor.
– Det är ju siffror som kan störa en lite, säger Julia som är en av dem som nappat på att vara med i det nationella projektets nätverksgrupp i Halland.
– Kunskap är det lättaste man kan bära. Det är intressanta föreläsningar, man får träffa likasinnade och det är ett superviktigt ämne, tycker Julia.
Att hon själv är uppvuxen på en gård ger henne andra förutsättningar än någon som inte har den ingången, menar hon men tycker att det över lag är viktigt att fler kvinnor vill jobba i de gröna näringarna.
– Det är en väldigt bred bransch och det är bra med en mix som inom alla andra jobb. Ensam är man ganska svag, men är man många är man ganska stark, säger Julia.
– Jag hoppas att vi kan få in fler tjejer. Det kanske kommer folk, men de ska vilja stanna också. Det behöver vara attraktivt.
För egen del har hon hittat rätt och trivs med att vara ute och jobba.
– Allt är inte guld och gröna skogar, det kan vara mycket ensamarbete och det finns risker, men jag skulle inte kunna föreställa mig att bara sitta på ett kontor och titta ut på asfalt, säger Julia där på halmbalen i det bleka, men hoppingivande marsljuset.
En ny vår väntar.