Carl Petersson Moberg:
Därför ska du fira påsken i kyrkan
” Det är inte många som tar till orda för att försvara en långintensiv kulturkristen position.”
Det har snart gått ett år sedan religionshistorikern David Thurfjell formulerade sig så i sitt sommarprat, ändå hänger meningen kvar i mig.
Thurfjell syftar till den stora grupp svenskar som varken är ateister eller bär på en stark religiös övertygelse. De som kanske tror ”på något” och brukar kyrkor som värdigare föreningslokaler för att högtidlighålla särskilda livshändelser eller kalenderdagar.
Även om jag inte känner igen mig i den där lågintensiva religiositeten är jag svag för begreppet ”kulturkristen”. Det sammanfattar nämligen en tillhörighet vi alla i någon mån delar i det här landet – oberoende om vi bejakar den eller inte.
Det beskriver en erfarenhet som sträcker sig bortom religionstillhörighet och värderingar. Nedärvda litterära teman från Bibeln, tusentals kyrkobyggnader utspridda i varenda socken och tassemark och oändligt med kulturella och sociala uttryck, allt från stämsång till modernt öl.
Staten och kyrkan må ha separerat 2000, men det kyrkliga och världsliga har alltid varit så intrikat sammanfogat att det även i dag är stört omöjligt att reda ut var korset slutar och du själv börjar.
Vi går nu in i påskveckan, kyrkans viktigaste tid, men som för de kulturkristna väl i bästa fall når en pallplats i högtidshierarkin. Problemet är nog att påsken har något kulturellt orent över sig; harar, häxor, must, ägg, brasor och visst tusan ska fastan in på något vis? Nej allt framstår mest förvirrat.
Kalenderkungen julen är förvisso inte heller direkt stringent med sina renar, Aladdinaskar och julskivor från Hawaii. Men svävande över allt finns ändå det där samlade budskapet om frid och fred på jorden. Att ta hänsyn till sin nästa och vara lite extra snäll. Om du glömmer av dig kommer en folkkär SVT-profil slå sig ner i en sammetsklädd fåtölj, anlägga en allvarlig min och be dig att betänka de ensamma och utsatta.
"På senare år har det börjat släppa – jag har fått ett kyrkligt självförtroende.
När det är jul vet vi hur vi ska fira, visst kan det kivas över tillredningen av brysselkål, men de stora dragen finns där. Det är en, på gott och ont, mer samlad tradition som inte velar mellan skidåkning, äggmålning, lammätning, brasbränning eller grannskapsutdelning av handklottrade brev.
Det finns förstås inget självändamål att strömlinjeforma svenskens påskfirande men kanske kan vi som vid jul åtminstone förenas i en känsla? Frågan är om inte kyrkan redan gett oss svar på vilken.
Natten till påskdagen infaller något dramatiskt. Då lämnar församlingen långfredagens sorg och går över i glädje. Inom kristendomen proklamerar man att ”Kristus är uppstånden. Ja han är sannerligen uppstånden”.
För ateisten eller den på annat vis troende kan det nog tyckas avskräckande, men jag vill hävda att känslan står över det religiösa budskapet. Precis som julens förkunnelse om frid och omtanke skulle påskens övergång från sorg till glädje kunna firas i största allmänhet.
Själv har jag en inbokad resa till London nästa vecka, en stad med oändliga nöjen. Ändå ser jag med närmast barnslig förväntan mest fram emot att få närvara under en påskmässa i Westminster Abbey eller Saint Pauls Cathedral. Att få vila i konsten, arkitekturen, sångerna och ritualerna.
Det ska sägas att jag är en mycket ovan kyrkobesökare, att jag ofta betraktat mig själv som en inkräktare i någons vardagsrum de gånger jag lyssnat till klockornas inringning eller bänkgrannarnas mumlande trosbekännelser. På senare år har det börjat släppa – jag har fått ett kyrkligt självförtroende. Visst, jag är varken döpt eller konfirmerad, men byggnaderna, konsten och traditionerna är också mina. Jag är kulturkristen.
I år tar jag fasta på det och firar alltså sida vid sida med de övertygade och ovacklande att sorg blir till glädje. Oavsett om du befinner dig i skidbacken, kyrkbänken eller i familjehemmet får du mer än gärna göra mig sällskap.