De hyr lägenhet i Varbergs fästning
Titt som tätt hör de besökare viska: ”De är nog personal”. Men Ann-Marie Sallén och Urban Sköld bor faktiskt här, i ett av husen inne på Varbergs fästning. – Jag hade stått i bostadskö i 30 år när erbjudandet kom, säger Ann-Marie Sallén.
När Ann-Marie fick erbjudandet om lägenheten hösten 2016 hade hon två gånger tackat nej till hyreskontrakt där. Ena gången för att det var för dyrt, andra gången för att den bostaden var för liten.
– Men denna gång fanns ingen tvekan, så jag frågade Urban direkt.
Paret var vid den tidpunkten särbos och för Urbans del var det inte lika självklart att tacka ja.
– Jag hade precis fått ett förstahandskontrakt här i stan då och det är inte så lätt att få. Men jag brukar ta chanser när de kommer och försöker tänka positivt, och sen när jag kom hit och fick se det här – vilket ställe!
Det handlar om fem rum och kök i en av två röda längor innanför fästningens murar. En bostad som börjar närma sig 300 år och som en gång byggdes som artilleriverkstad.
Att det var så självklart för AnnMarie att tacka ja har med hennes barndom att göra. Hon och hennes syskon är nämligen uppvuxna i samma huslänga, något som gamla tidningsartiklar om ”fästningsbarnen” vittnar om. Men hennes försprång på fästningen minskade något strax efter de flyttade in och Urban fick jobb här.
– Jag hade uppdrag som att kontrollera vatten, avlopp och brandlarm. Fantastiskt, för jag fick se hela fästningen från insidan, från källare till vind, säger Urban.
– Vilket retade mig för han fick ju nycklar och har varit på platser som inte jag varit, säger Ann-Marie och skrattar.
Urban är numer pensionär medan Ann-Marie jobbar som fritidslärare. På vägen upp mot fästningen, med Varbergs karaktäristiska kallbadhus i ryggen, sjunker pulsen efter en arbetsdag.
– Dels kan man inte cykla så fort här eftersom det är kullersten, dels är det så lugnt. När det inte blåser som värst då, säger hon och pekar ut mot havet.
Strax nedanför är stranden där hon och hennes syskon badade som små, drack saft och åt Mariekex.
– Varma sommardagar då det kom åska sprang alla turisterna härifrån och vi fick stranden för oss själva och badade med paraplyer, säger hon och skrattar.
Tänkte du då att det var speciellt att bo här?
– Nä, det var bara kul! Det händer saker hela tiden här. En gång såg vi ett vikingaskepp på havet och trodde så klart vi såg fel. Men senare så såg vi hur det faktiskt var fullt med vikingar. De kom från Vikingaskeppmuseet i Roskilde och fästningen är ju ett perfekt resmål för dem – det var danskt här till för 400 år sedan. De har varit här igen.
Är det livat här?
– Det är nog ganska lugnt ändå, ibland strömmar det till vid vissa tillställningar och på somrarna är det ständigt folk här. Men annars är det lugnt och man hör ju inte trafiken vilket jag tycker är väldigt skönt, säger Urban.
– Här kommer vi verkligen till vår lilla by där man hejar på folk, säger Ann-Marie.
– Att bo här är en spänning mellan det offentliga och det privata, du är så på gränsen hela tiden. När vi var små sa pappa att om det kommer folk och tittar in genom fönstret så är det bara att vinka, ”hej, hej”. När man går in och stänger dörren är man ju skyddad men man vet alltid nästan att man har ett öga på sig.
– Jag var inte riktigt beredd på det, säger Urban och skrattar.
– ”Jäklar, kan jag aldrig få vara ifred” tänkte jag först, men det är ju bara att vinka, gå ut och vara som vanligt. Kommer det någon som vill prata och ställa frågor så är det bara kul. Många gånger hör man också folk viska ”De jobbar nog här”. Nästan ingen tror att vi bor här.
Ann-Marie är tredje generationen som bor i fästningen. Hennes farmor Nanny var medlem i Lottakåren – en försvarsorganisation för kvinnor – som hade hand om bespisningen på fästningen då den under andra världskriget var en militäranläggning.
Då erbjöds hon fyra rum och kök på drygt 100 kvadratmeter som tjänstebostad, samma hem som Ann-Marie och hennes fyra syskon växte upp i tillsammans med pappa Bernt och mamma Rie. Bernt bor fortfarande kvar, 102 år gammal, och nu har även Ann-Maries lillasyster flyttat in tillsammans med sin familj. Dörr i dörr till den lägenhet som Ann-Marie och Urban har.
Det var musiken som gjorde att de båda hittade varandra första gången. På en fest, en maskerad där
Ann-Marie med svart peruk och en kråka på axeln, mötte ”sjömannen” Urban. Han var festens ansvarige för musiken.
– Han spelade Madonna och alla dansade. Jag hade högklackade skor och fick skitont i fötterna. Men det var det värt, säger Ann-Marie och skrattar.
– Ja, det var en rolig fest, säger Urban.
Båda två hade innan flytten till fästningen bott i förhållandevis små lägenheter. När de såg planritningen här sa de båda direkt att de skulle ha varsitt rum. I Urbans pågår oftast låtskapande och Ann-Marie, som bland annat ägnar sig åt yoga, förbereder en utställning med akvareller när GP är på besök. Här