Bohuslän gör sig bäst rättvänt
Klockan var runt elva, en vanlig onsdag i mars. Lång kö till utställningen ”Den underbara färgen” på Konstmuseet. Det låg förväntan i luften. Jag passerade Ragnar Sandbergs berömda blå buss. Gick ner en halvtrappa och sögs in i bilden från Islandsbergs Huvud. Tavlan var målad av Karin Parrow, fyrmästardotter, Göteborgskolorist, lillasyster till Evert Taube.
Tavlan domineras av en figur i lysande rött, placerad tätt intill fyrhuset. Himlen är blyertsgrå. Horisontlinjen anas på blåsvart hav. Något i uttrycket grep tag i mig, bjöd på en tidsresa. Jag var tillbaka på Skaftö igen. Grundsund. Fyrarna.
Vi for sakta ut genom kanalen i Grundsund, Thomas och jag. Två barndomsvänner som inte setts på länge, på väg mot Lysekil, restaurang Ankaret. Det var dags att plocka upp tråden igen. Ta ett svep tillbaka i tiden. När man dök i havet med en svans av mareld. När det inte fanns ett bekymmer i världen. När Grundsund smakade salt och äventyr.
Thomas hade en liten passbåt med vindruta i plexiglas. En himmelsblå Realloy Pilen med en Evinrude utombordare i en något mörkare blå ton. Båten var från slutet av 50-talet, nätt och perfekt för turer ut till Vasholmarna, Gåsö och andra härliga platser i närheten av Grundsund.
Thomas älskade sin båt med den välvda vindrutan och de fartiga linjerna. Han tyckte den passade hans mer eleganta framtoning och stil. Även jag tyckte den hade en viss charm, även om jag alltid föredrog gaffelriggade kostrar.
– Vi tar utsidan av Grundsund hem, sa Thomas bestämt när vi lämnade Ankaret. Siktar bara in oss på vita sektorn på Grötö, den är ju rätt smal men jag vet hur man kör. Sen får vi ju vitt från Torskepallen nästan direkt och tar smygvägen in mot Kyrkviken och så drar vi kanalen upp till Södra Kajen. Gosse, det blir en fin tur!
Det blev sent, augustikvällen slöt sig som en skön kappa om oss. Thomas styrde sin ”Pilen” in mot fyrarna på Grötö och Torskepallen. In i den smala rännan, sen mellan bergen vid Skutevik, ut förbi Kyrkviken mot kanalen.
Nu gick det undan mot bron, vi hade en brant häckvåg efter oss. En lackad julle neg djupt på Skaftösidan, en snipa och några Bohusekor ryckte i sina förtöjningar nedanför kyrkan på Ösö.
När vi kom ut på andra sidan bron lösgjorde sig en man ur skuggorna vid brofästet och kom
"Men jag fattar inte hur hon stod ut egentligen! De kom ju helt tomhänta knatande över berget hit till fyren där det varken fanns el eller vatten.
ut på bron. Han stödde sig på en krycka, högerbenet såg lite snett ut. Men rösten var det verkligen inget fel på.
– Fommar! Det är tre knop i hamnen!! röt han så det hördes över hela Grundsund.
Skällsordet ”fomme”, vanligt skällsord i Bohuslän. Ligger väl nära rikssvenskans ”lågbegåvad”, eller något annat starkt nedsättande. Att bli kallad fomme var inte roligt när man var ute i båt. Jag tror aldrig jag blivit så utskälld på sjön, varken förr eller senare.
Jag kan fortfarande känna hur jag rodnade upp över öronen när han ropade att vi for fram som ena satans raggare på sjön innan Thomas hann dra ner farten. Att köra fort i en hamn, så båtarna skavde lack och färg, var det sämsta du kunde göra i ett levande fiskarsamhälle.
Vi skulle alltså inte ha tagit vägen förbi Torskepallen, GP:s fyr i vårmånaden mars, ett resligt betongtorn som i dag har en ny fyrkur i plast, elljus med batteri, allt i modern stil. Den gamla järnkuren blästrades upp och flyttade helt oväntat till Musskären mitt emot Volvos gamla museum på Arendal.
Fyren på Torskepallen kom på plats när Islandsbergs kombinerade fyr- och bostadshus stängdes ner 1938 och det skiljer bara 400 meter mellan gamla och nya Islandsberg, två fyrar på Skaftö som inger respekt.
Så fort Islandsberg släcktes lade sjökapten Torsten Parrow och hans fru Karin ett bud på stället. Men familjen Parrow fick vänta ända till 1946 med att flytta in, Islandsberg behövdes som minutkik under kriget.
Man kan förstås undra hur det var att bo på ett helt isolerat ställe som Islandsberg? Mer än två kilometers svettig vandring på steniga stigar från landsvägen. Tog man roddsnipan var det en bra bit innan man kom fram till hamnen i Grundsund, till skolan och affären. Och hamnen på Islandsberg, som kallades ”Gimsen”, var ju mest ett jack i berget som bara kunde användas när det var stilla väder. Annars fick man lägga till längre in i fjorden och gå hem över bergen.
– Åh, det var helt underbart! berättade Karin Parrows dotter Julia för mig för några år sedan.
Vi satt i Evert Taubes kammare i Taubehuset nere vid Klippan och drack kaffe i finporslinet med Vinga fyr graverad på kopparna och åt småkakor. Kanske extra spännande också när mamma Karin öppnade fyren för sina färgstarka koloristsvänner från stan.
– Men jag fattar inte hur hon stod ut egentligen! De kom ju helt tomhänta knatande över berget hit till fyren där det varken fanns el eller vatten. Och alla skulle ha både mat och husrum.
Islandsberg med det rödvita fyrhuset är ett av Bohusläns mest fotograferade motiv. Jag blev alltså inte överraskad när jag såg ett gigantiskt foto monterat på väggen intill restaurangen på det stora möbelvaruhuset för en tid sedan. Det var en hyllning till Västkusten. Bohuslän i spektakulärt möte mellan land och hav i stor text tillsammans med inklippta bilder i motivet ut mot Islandsberg.
Jag kände igen Föreningen
Allmogebåtars snipa ”Qwärna” med sprisegel på vattnet utanför Bassholmen. Jag tyckte mig se den kände båtbyggaren Olle i Hålebäcken bygga en båt på fri hand, utan mallar. Härliga bilder som definierade landskapet.
Något skavde och det tog en stund innan jag såg det: bilden var spegelvänd. Fotot var alltså taget från bron mellan Gullholmen och Härmanö. Rätt ut mot den ikoniska fyren på Skaftö. Men nu blev höger vänster och tvärtom och vem blir inte förvirrad av det?
Bohuslän gör sig bäst rättvänt.