Tänkvärt, skickligt och roligt med Måns Möller
”Mitt perfekta liv” Måns Möller
Lo rens bergsteatern, fredag
Bäst: Både varmt och brutalt roligt.
Sämst: Humor och allvar är ett lurigt giftermål och ibland hackar övergångarna.
Publik: Fullsatt.
****
Viggo är Måns Möllers autistiske tonårsson och han vill inte prata. Vilket kan te sig lite märkligt då det ENDA Måns själv vill är att lufta det så välsmorda munlädret. Bilden som målas upp är en situation som roar, värmer och gör lite ont på samma gång och i sin första soloföreställning på tio år, ”Mitt perfekta liv”, visar Måns Möller en hel provkarta av den sortens pappa-funderingar som hör till livet som förälder till ett barn med funktionshinder.
Det är härligt men också besvärligt och i 90 minuter lyckas denne stand up-gigant begåvat visa på bådadera. Och kanske framförallt: koppla ihop det hopplösa, sorgliga och motiga med det fina, starka och väldigt, väldigt roliga.
Med det patenterade Anderssonskans Kalle-smajlet får Måns Möller med sig premiärpubliken från minut ett, förmodligen för att han är bäst i Sverige på att göra den delaktig i showen. Han häcklar Kerstin som blir rejält belyst när hon behöver gå på toa (efter det håller sig alla).
Han plockar upp en rolig replik om ”nedförsbacke” från USA:s västra till östra kust och plockar in den i en redan väldigt fyndig passage om cykelinsamlingen som startade Viggo Foundation. Han plockar upp en intet ont anande Tinder-dejt på första raden och får henne att spela med i en räcka pinsamheter. Det är livs levande stand up-magi bortom manuskort och teleprompters.
Också när han faktiskt håller sig till manus så gör han tänkvärda betraktelser om Anders Tegnells oändliga tålamod med hobbyvirologer och Ica-handlarnas Alexander Lukas-fasoner till vältajmat komiskt guld. För att inte tala om kolos kopiskämtet, grovt som en omald skånsk senap, som visar att allt som hör ändalykten till alltid är roligt (jodå, ni skrattar ni också). Det är rappt, kvickt och rutinerat.
Men vid ett antal tillfällen byter så plötsligt scenljuset från varmt och rött till blått och kallt och Måns Möller tystnar innan han börjar berätta en historia ur livet med Viggo.
Om hur han, på grund av sin autism, utestängs från så mycket som andra barn och ungdomar ser som självklart. Hur själadödande hemskt det är att vara med om som förälder och hur han vänt ut och in på sig själv för att hitta lösningar åt både sin son och sig själv. När batterierna tar slut och man bara vill släppa taget.
Det är en svår balansgång med rejält slack på linan att blanda humor och allvar på det sättet och vissa gånger blir övergångarna kanske lite abrupta, men i det stora hela håller Måns Möller tråden. Han får det att handla om hopp och glädje för det är ju, för att citera Viggo, ”roligt att vara glad”.