Robert Laul: Är svårt att tro på Jon Dahl Tomassons projekt
1–0 mot Albanienbetyder inte att Sverige gjordeenbättre match än mot Portugal. Det var ju bara motståndet som var sämre. Jag vet inte vadni känner,men jag har svårt att tropå Jon Dahl Tomassons projekt.
Den nya förbundskaptenen blev inte direkt något dragplåster. Danskens första hemmalandskamp på Friends arena var en ödslig upplevelse. Publiksiffran 17 892 åskådare är inte den sämsta genom tiderna, men räkna bort de rödsvarta albanska fansen, och vad kan ha varit kvar? 5 000 svenska fans? 10 000?
Inramningen vittnade om ett svenskt fotbollslandslag nära fryspunkten rent intressemässigt. Jag led med alla inblandade när Albin Ekdal skulle tackas för sin 70 matcher långa landslagskarriär, och det var knappt någon där för att ta del av hyllningen. Ceremonin hade flyttats ner i ett hörn av arenan där det åtminstone fanns några gulklädda människor.
I torsdags förlorade Sverige stort mot Portugal, sjua på internationella fotbollförbundet Fifas världsranking. Det följdes upp av måndagens 1–0 mot Albanien, 64:a på samma ranking, men kvalificerade för sommarens EM i Tyskland.
Den stora skillnaden mellan matcherna var kvaliteten på motståndet. När det kommer till den rena prestationen var Sveriges inte bättre den här gången även om resultatet förstås är det.
Sverige är 26:a på Fifa-rankningen. Landslaget och dess försvarare lär så klart peka på faktorer som ny förbundskapten och ovant spelsätt, att det tar tid! Jo, men skillnaden mellan klubblag och landslag är att i landslagsfotbollen finns egentligen ingen tid att bygga saker.
Nu återstår endast två träningsmatcher – Danmark och Serbien i juni – sedan börjar Nations League-allvaret i höst. För all del mot 113:e rankade Azerbajdzjan, men vi behöver inte backa längre än ett halvår tillbaka så förlorade Sverige med 3–0 i just Baku.
Vad jag vill säga är: när ett landslag ska bygga nytt behöver saker falla på plats mer eller mindre direkt. Utvecklingskurvan måste åtminstone peka relativt brant uppåt. Det gör den inte för Jon Dahl Tomassons landslag.
Danskens första samling kan sammanfattas så här:
● Mot Portugal var det defensiven som skulle testas – då släppte Sverige in fem mål som kunde varit det dubbla.
● Mot Albanien var det offensiven som skulle prövas – då gjorde Sverige bara ett mål och skapade få hundraprocentiga målchanser.
Jon Dahl Tomasson hade gjort exakt de förändringar i startelvan som gick att efterlysa efter överkörningen i Guimarães: ny högerback, ny högermittback, nytt innermittfält och Alexander Isak till vänster i stället för den ovana ”nummer tio”-positionen.
Av bara farten försvann även Viktor Gyökeres ur elvan, och in kom Gustaf Nilsson på topp. Skiftena innebar även att den här landslagssamlingens mes tomtalade spelare Emil Forsberg tog plats i elvan.
Jag påstår inte att någon av dem gjorde bort sig eller ska skämmas för sin insats, men det är uppseendeväckande att inte fler är bättre mot en motståndare på Albaniens nivå. Som Alexander Isak. Eller Dejan Kulusevski. Eller Emil Forsberg. Trivs de inte att spela ihop med varandra? Tomassons spelsätt är ett spelsätt alla tre är vana vid f rånklubblags fotbollen. Nu startade de på positioner de vill spela på. Ändå var det inte i närheten av att flyga.
Visst, för den som följde matchen med ett halvt öga är det kanske lätt att tycka att Sverige ägde boll, dominerade och vann. Den analysen är grund. Sverige hade ofta bollen för att Albanien lät de ha bollen där Albanien kunde hantera bollinnehavet. Bolltempot var lågt, djupledslöpningarna få. Det påminde mer om den ”handboll” Jon Dahl Tomasson sagt att han absolut inte vill se.
Sveriges stora spelövertag, och Albaniens omställningar, resulterade i ungefär lika många skarpa lägen i första halvlek. Det vill säga två vardera. Det är underkänt till kollektivet Sverige.
Sverigesåte r erövringspress var stundtals effektiv, men när den inte var det blev Sverige lika sårbara som mot Portugal. Med skillnaden att det 64:e rankade Albanien saknade spelare som utgjorde samma offensiva hot nära mål.
Albanien – coachade av den engagerade brassen Sylvinho som levde sig med i varje situation från sidlinjen – kom ut till andra halvleken med ett större mod när de anföll mot den förhållandevis väldiga hemma… f’låt bortaklacken. Jasir Asani var nära att placera in ett ledningsmål efter en knapp timme.
En kvart senare hade de sjunkit hem igen och Sverige kunde göra 1–0 efter ett oväntat Kulusevski-inlägg (äntligen!) som Gustaf Nilsson (igen!) nickade i mål. Därefter blev matchen alltmer sönderbytt och svårare att dra fler slutsatser av.
Men de slutsatser som gick att dra var som sagt inte särskilt hoppingivande. Det ser ut som att Jon Dahl Tomassons projekt kommer att ta tid att bygga ihop. Och den tiden finns inte i landslagsfotbollen. Snart är det skarpt läge – var står det här laget då?