Det finns starka skäl att värna svenskt jordbruk
Ett redan pressat jordbruk står inför stora utmaningar när EU ska sjösätta sin ambitiösa miljöpolitik de kommande åren. Omställningen måste ta hänsyn till livsmedelsförsörjningen, kulturvärden och behovet av en levande landsbygd.
Bondeprotesterna har spridit sig till Skåne. Dagens Nyheter har följt ett gäng arga bönder som dragit ut med sina traktorer för att protestera i skånska småstäder (DN 26/3). Det går beskedligt till. Men missnöjet hos svenska bönder har pyrt länge. Antalet gårdar har minskat kraftigt under hela efterkrigstiden – odlingsarealerna har fått växa igen eller slagits samman. Lönsamheten är i dag pressad, inte minst för mindre gårdar och mjölkbönder.
Orsakerna är flera. Konkurrens från billiga importerade livsmedel är en faktor. På senare år också höga bränslepriser. Hade inte regeringen sänkt reduktionsplikten kraftigt hade många svenska bönder riskerat utslagning.
EU:s stora klimatomställningsplan har också blivit ett orosmoment för bönderna. Men som Miljöpartiets Pär Holmgren påpekar i en intervju med GP (26/3) behöver inte omställningen ses som ett hot om den utformas rätt. Ett reformerat jordbruksstöd, som tar större hänsyn till klimatåtgärder, djurskydd och graden av antibiotikaanvändning skulle relativt sett gynna Sverige.
Dagens arealstöd från EU är långt ifrån optimalt utformat. Det ger mest pengar till de jordbrukare som behöver det minst. En rapport från Agrifood menar dessutom att jordbruksstödet till de mest produktiva bönderna hämmar deras produktivitetsutveckling. Stödet borde inriktas på att gynna externaliteter som marknaden inte tar med i beräkningen: miljöhänsyn, kulturlandskapet, självförsörjningsgraden och sociala aspekter.
Problemet är att jordbruksstöd är politik. Frankrike är fortfarande unionens största mottagare av stödpengar. EU:s omfattande jordbruksstöd och dess utformning har i praktiken fungerat som en kompensation till Frankrike för att det mer industritunga Tyskland tjänar relativt mer på den inre marknaden.
Samtidigt som merparten av stödet går till stora gårdar i Västeuropa är jordbruksstödet relativt viktigt för många av de mer agrara och fattigare medlemsländerna i Öst- och Centraleuropa, inte minst av sociala skäl. Att utforma ett stöd som inte tar sådana politiska hänsyn är i praktiken ogörligt.
Det finns också gott om inbyggda intressekonflikter i själva miljöpolitiken. Det som är optimalt för klimatet behöver inte vara det för den biologiska mångfalden och vice versa. En klimatpolitik som går ut över möjligheterna att driva jordbruk kommer få negativa sociala effekter och skada kulturlandskapet. I synnerhet om man inte tar hänsyn till de lokala förutsättningarna och kompenserar dem som måste utföra omställningen.
Problemet är att jordbruksstöd är politik.
EU:s stora klimatrestaureringsplan kommer exempelvis få stora konsekvenser för svenskt jord- och skogsbruk. Den innehåller goda ansatser om att återställa våtmarker, betesmarker och urskogar. Men sättet och takten planen ska implementeras på har fått skarp kritik från bland annat LRF, som menar att 16 procent av Sveriges jord- och skogsbruk hotas och att byråkrati och tillståndsprocesser kommer växa lavinartat. Som vanligt ligger djävulen i detaljerna.
Förutsättningarna för att bedriva jordbruk skiljer sig väldigt mycket mellan olika delar av Europa. Därför är detaljregleringar ofta fel väg att gå. Besluten bör fattas så nära dem de berör som möjligt. Klimatomställningen görs i sin tur mest effektivt med generella mekanismer, som handel med utsläppsrätter, elektrifiering, klimattullar på importvaror och koldioxidskatt. Mål som tillåter olika vägar att nå dem. Jordbruket kan dock inte behandlas som vilken sektor som helst.
Svenskt jordbruk står för en mycket liten del av landets BNP. Men det räcker i princip att slå ut Göteborgs hamn och Öresundsbron så hotas hela Nordens livsmedelsförsörjning. Bara det är ett starkt skäl att hålla jordbruket vid liv. I ett glesbefolkat land finns det också goda skäl att slå vakt om en levande landsbygd. Alternativet är ett fåtal öar av sårbara städer.
Även om det är lätt att enas kring att Europa behöver en kraftfull miljöpolitik – inte minst för att klimatförändringarna riskerar slå mot jordbruket – är den stora utmaningen att genomföra förändringen på ett konstruktivt sätt. Att något måste göras är den enkla biten. Hur det ska göras kommer att bli en stor, konfliktfylld och utdragen utmaning för kontinentens beslutsfattare.