Feminism är det bästa som hänt heterosexuell kärlek
Kulturdebatt
Att kvinnor frånsäger sig sin autonomi är något som väcker obehag. Lika mycket obehag väcker de män som söker en tradwife. En reträtt till gamla könsroller kommer göra oss alla olyckliga, skriver kulturskribenen Dante Löfmarck.
Gösta Oswalds ”En privatmans vedermödor” (1947) är ett säreget och bortglömt mästerverk. Den febriga svartsjukeromanen inleds med att Herr O vaknar i sitt ensliga rum i Gamla stan. Dagen dessförinnan mördade O sin hustru Hannelore och hennes älskare. I slutet ligger han död i rännstenen.
Fenomenet tradwife – alltså unga kvinnor med hemmafruideal – lyfts i SvD av Essy Klingberg (15/3). För Herr O är Hannelore främst en källa till omsorg och emotionell och sexuell bekräftelse. I takt med att Hannelore förlorar sin självständighet till förmån för Os behov blir hon olyckligare.
Att kvinnor i likhet Hannelore frånsäger sig sin autonomi är som Klingberg och även Expressens Anna Gullberg påpekar, något som väcker obehag. Lika mycket obehag väcker de ömkliga män som likt Herr O i en partner söker en blandning av älskarinna, husa och mamma.
Relationer bör handla om att välja att vara med en bästa vän som gör livet mer intressant, spännande och meningsfullt. Det ska inte som hos Herr O vara en fråga om att någon i beroendeställning beundrar och bekräftar en. Hur har man givande samtal med en person vars tillvaro kretsar kring att förse ens behov?
Vem med självaktning kan ha sex när det inte är en fråga om ömsesidig lust och attraktion, utan att ena parten ser det som en plikt?
Essy Klingberg ser ett samband mellan tradwife-fenomenet och Greta Schüldts sex år gamla DNartikel
om ”huskvinnan”. I en replik till Klingberg i nämnda tidning menar Schüldt att huskvinna inte är synonymt med hemmafru, och att hennes äktenskap är jämställt. Men som Klingberg replikerar är inte Schüldts äktenskap vad som diskuteras, utan det minskade intresset för feminism och jämställdhet bland unga.
Med tanke på att feminismen är det bästa som har hänt heterosexuell kärlek är det oroväckande. För såväl män som kvinnor har den inneburit ett frigörande från rigida könsroller, såsom patriark och hemmafru. För män har feminismen gjort det möjligt att i kärleksrelationer vara öppna, sårbara och inte miserabla av att ensamma bära försörjningsbördan.
Ökad jämlikhet och självständighet leder även till en mindre instrumentell människosyn. Valet av partner behöver inte utgå ifrån vem som kan förse ens praktiska behov. I stället är det en fråga om två individer som klarar sig själva, men väljer att tillbringa livet med varandra, då livet i den andras sällskap blir roligare och mer meningsfullt.
Som flertalet nämnda skribenter och även GP:s Nina Morby påpekat var girlboss idealet – med den svallvåg av utbrändhet som följde – ohållbart. Men en reträtt till gamla könsroller är att ersätta ett dåligt alternativ med ett annat. Det kommer leda till olyckliga, ofria kvinnor och män.
Det kommer leda till olyckliga kvinnor och män. Kvinnor som låter sig bli försörjda säger likt Hannelore upp sin självständighet. Män som intar försörjarrollen går likt O miste om det underbara med relationer som inte bygger på att bli omhändertagen och beundrad, utan är en fråga om ömsesidig kärlek och respekt.