Förslaget som underlättar för unga att byta kön vilar inte på vetenskap
Självmordsfrekvensen är lika hög före som efter genomgången operation, förutom en kortsiktig minskad dysfori.
I stället för att driva igenom ett förslag om att förenkla juridiskt könsbyte och i praktiken skynda på processen för unga att gå vidare och faktiskt genomgå kirurgiska ingrepp för att byta kön, borde politiker satsa på mer barnpsykiatrisk vård som undersöker bakomliggande dysfori. Man behöver utreda eventuell samtidig neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och stärka barnets identitet, snarare än bejaka dess tankar att ha ”fötts i fel kropp”, skriver Jovanna Dahlgren, professor och läkare i barnendokrinologi.
Riksdagen står i begrepp att anta en ny lag som sänker åldern för juridiskt könsbyte. Genom en ovanlig manöver har flera partier rundat det gängse förfarandet med remissomgång för att sänka åldern för juridiskt könsbyte till 16 år, utan krav på någon formell diagnos.
Tycker man att detta är bra har man inte läst reportageboken ”Ånger: ett reportage inifrån transvården”. Här beskrivs det som vi inom vården inte riktigt velat kännas vid – att det inte är enstaka unga patienter som ångrar sitt könsbyte utan många som drabbats av skador som kommer att följa dem under resten av livet.
Som läkare i ämnet barnendokrinolog i har jag fått ingående inblick i hur det kan gå till: en tonåring vacklar plötsligt i sin identitet, blir uppmuntrad att söka transvård, våndas i lång väntan på att få komma till barnpsykiatrin, påbörjar kanske själv sin resa med könshormoner eller fårpubertets bromsbehandling för att slutligen från 18-årsåldern få göra ett genomgripande könsbyte med i värsta fallet många operationer – det förekommer att man fått göra om operationerna mer än 20 gånger eftersom resultatet ofta är dåligt, med sammanväxningar, känslobortfall och dålig funktion.
Det man sällan hör i massmedia är vittnesmålen om barn som blivit omhändertagna av socialtjänsten för att föräldrarna månar om barnet och önskar att det ska få vänta till myndig ålder och förhoppningsvis då begripa att dessa ingrepp är irreversibla, alltså att man inte kan återställa kroppen om man ångrar sig. Allmänheten har inte fått höra om biverkningarna av flerårig behandling med pubertets blockera rep å benstomme och intellektuell funktion, eller om hur kroppen påverkas av daglig behandling under resten av livet, med hittills okända konsekvenser. De har inte fått veta att majoriteten av transmän (kvinnor som bytt kön till män) där man genom kirurgi skapat en ny penis får dagligt urinläckage och att operationen ofta måste göras om ett antal gånger.
Allmänheten vet inte heller att inga randomiserade studier föregått behandlingen och att långtidsdata av den livslånga köns hormonbehandling e närofullständiga. Men de data som finns tyder på ökad risk för hjärt-kärlsjukdom och att självmordsfrekvensen är lika hög före som efter genomgången operation, förutom en kortsiktig minskad dysfori.
Utöver att operationerna har genomgående dåligt resultat och att om-operationer är regel snarare än undantag, är de oerhört dyra. Det handlar om miljonbelopp för att konstruera om de könsorgan som naturen försett oss med. Vi behöver utvärdera svensk transvård där även ekonomin genomlyses med oberoende hälsoekonomiska beräkningar. Inte minst är det nödvändigt i en tid då vi behöver prioritera vårdens resurser.
De som är för det nya lagförslaget tror sig säkert värna hbtq-personers rättigheter. Men finns det evidens från andra länder att ett juridiskt könsbyte stillar oron över könsidentitet - utan att behöva gå hela vägen till kirurgiskt ingrepp? Medicinskt har ingen forskning visat på att så är fallet. I stället bygger man en infrastruktur som underlättar för minderåriga att påskynda processen med könsbyte. Tvärt om borde politiker satsa på mer barnpsykiatrisk vård som undersöker bakomliggande dysfori, utreder eventuell samtidig neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kan påverka utfallet och stärker barnets identitet, snarare än bejakar dess tankar att ha ”fötts i fel kropp”.
Det vetenskapliga läget är snårigt och under utveckling. Det rör barnmedicin, psykiatri och endokrinologi, liksom värdering av statistik och vetenskapliga evidens. Som min kollega professor Mikael Landén uttryckt det i en artikel i GP för några veckor sedan; lagförslaget vilar mer på könsideologisk grund än vetenskap. För att sammanfatta och diskutera forskningsläget kring könsdysfori kommer vi att hålla ett vetenskapligt symposium vid Sahlgrenska Akademin i slutet av augusti 2024. Det kommer att vara öppet för allmänheten. Statsministern och övriga riksdagsledamöter är välkommen att delta och lyssna på de vetenskapliga argumenten.
Kristersson – låt inte intresseorganisationer lura er att rösta för sänkt ålder för juridiskt könsbyte utan ta ansvar och bordlägg frågan tills mer fakta finns på ert bord.
"Allmänheten vet inte heller att inga randomiserade studier föregått behandlingen och att långtidsdata av den livslånga köns hormonbehandlingen är ofullständiga