Tomas Sjödin: Den underskattade efterkälken
Efterkälken är ett underskattat färdmedel. Med tanke på att den har så många kvaliteter som transportmedel så används den egentligen alldeles för lite. Man hamnar på efterkälken sägs det, som om det enbart vore ett misslyckande, men man kan också välja att ta efterkälken i stället för ledartröjan eller försprånget.
Det talas ibland om ”framstegens tidevarv” som om det med självklarhet enbart vore något gott. Det är naturligtvis inte riktigt så enkelt. Varje steg framåt innebär en ökad distans till det som varit och är och där det sker finns alltid risken att förlora sig. Ju snabbare takten på framstegen är, desto närmare ligger fartblindheten. Man får för sig att livet alltid ligger framför. På ett sätt är det naturligtvis så, men bara på ett sätt. Den tanken kan lätt bli ett tyngande krav i stället för en drivkraft.
Jag är sedan ganska länge upptagen av att ta ett steg tillbaka och göra det regelbundet. Inte som en reträtt eller ett sätt att slippa ansvar eller krav, men som en rytm.
"Detta, att både till kropp och själ invänta sig själv innan man sätter ner sin fot på nya tuvor, verkar ge chansen för nya synapser att uppstå. Jag tror dessutom att detta är djupt inrutat i själva tillkomsten av den planet vi bebor.
Bara att uttala orden gör att man andas lite lättare: ”Nu tar jag ett steg tillbaka”. I det kan ligga uppgivenhet, men också en självinsikt som meddelar att man inte ser sig själv som oumbärlig.
Steget tillbaka kan på lång sikt visa sig ha varit det viktigaste steget. I det vaknade nya tankar och mer utrymme för andras initiativ och lösningar och inte minst; för det som fanns djupt inne i mig själv men som aldrig hade fått se dagens ljus om jag ständigt rört mig framåt. När jag har lovat mer än jag borde, trott mig om mer än vad som är rimligt, har jag funnit handbromsen vara direkt livräddande.
När man söker lite på ordet ”efterkälken” så är det oftast förknippat med tävling eller konkurrens. Men när det kommer till själva levandet, till konsten att uppleva livet och inte bara ta sig igenom det, så är det klokt att undvika att tävla, både mot varandra och sig själv. Där har var och en sin egen bana och på den bestämmer man själv sitt tempo.
Det finns ett samband mellan att regelbundet och konsekvent slå av på takten och vara en kreativ människa. Detta, att både till kropp och själ invänta sig själv innan man sätter ner sin fot på nya tuvor, verkar ge chansen för nya synapser att uppstå.
Jag tror dessutom att detta är djupt inrutat i själva tillkomsten av den planet vi bebor. Bibelns beskrivning av hur Gud skapar himmel och jord har en tydlig dramaturgi som bärs av en rytm av strävande och vila; låta saker leva sitt eget liv, inte ständigt vara inblandad, skapa en lucka till täten och på så sätt hinna njuta av skapelsen, kärleken, av det man själv åstadkommit och så känna tacksamhet över allt det som man inte arbetat sig till men fått ändå.