Jan Andersson: Dokumentären om Abba är tunn men underhållande
I helgen är det 50 år sedan Abba vann Eurovision song contest. GP:s Jan Andersson säger grattis men har lite svårt att känna någon större iver.
När Abba vann Eurovision song contest i Brighton 1974 var jag fem år. Då byggde jag lego. När Abba knöt ihop säcken med ”The Visitors” 1981 var jag tolv. Då lyssnade jag på Kiss och Klasse Möllberg.
Ja, det var en mix som funkade då.
För det var en annan tid, en märkligare tid. Då svenska banktjänstemän strejkade för högre löner och artister som Per Gessle och Tomas Ledin kunde gå samman och i tidskriften ”Musikern” uppmana sina unga fans att inte låna skivor av varandra och att sluta kopiera eller spela in musik från radion. Hur skulle artisterna annars ha råd med sina paradvåningar?
Men det var Abba som proggarna hatade. Abba som tjänade för mycket pengar. Abba som inte stod upp mot apartheidregimen i Sydafrika eller juntan i Chile. Och det var Abba som var på gång att spricka. För uppenbarligen var två kraschade äktenskap i samma kvartett minst ett för mycket. Så efter att ha sammanstrålat för en kortare inspelningssejour hösten 1982 gled medlemmarna isär och satsade på andra projekt.
Där och då borde såklart sagan om Abba ha tagit slut. Musiken ha tystnat. Men riktigt så blev det ju inte.
Någonstans på jorden spelas just nu ”Dancing queen”. Kanske i Kairo, Cardiff eller Katmandu. Troligen på fler ställen. Detta är inget jag kan bevisa för er, jag bara vet att det är så.
På samma sätt som jag vet att ”Put on your white sombrero”, ”Sitting in the palmtree” eller ”The piper” inte spelas någonstans på jorden just nu. Troligen inte i morgon heller.
Varför? Därför att Björn & Bennys tidlösa, livsbejakande och älskvärda melodier alltid har legat skavfötters med medeltida gycklarpop och vedervärdigt schlagermög. I Abbas musikaliska värld är kaos verkligen granne med gud. Och femtio år efter segern med ”Waterloo” fortsätter denna värld att expandera i en takt som borde få universum att skämmas.
Om Abbas succé på 1970-talet var svår att greppa eller riktigt förstå hemma i Sverige, är bandets globala avtryck 50 år senare närmast omöjligt att processa. Vi skriver 2024 i kalendern och gruppfan är ju större än någonsin. Det går knappt att ta in.
Visst. Ibland står stjärnorna rätt. Med timing, tur och talang kan bortglömda artister eller band gå varvet runt och plötsligt bli populära på nytt. Köpa sig ännu en stund i strålkastarens sken.
Det gäller inte Abba. De står över sådant. De har inte bara gått varvet runt, deras karriär har spunnit som ett chokladhjul på Liseberg. Varv efter varv efter varv ... och med vinst varje gång har såklart nya generationer tagit över när de gamla inte längre orkat snurra hjulet.
Dessutom väntar ständigt en ny uppsättning av ”Mamma Mia” runt hörnet. Eller en ny hyllningskonsert, en ny sing-a-longfilm, ett nytt koncept med abbatarerna i London eller som på SVT i helgen – en ny dokumentär.
Den är klart sevärd men inte utan brister. Till exempel för Abbas profilerade ljudtekniker Michael B Tretow en onödigt undanskymd tillvaro och många av de personer som hörs i dokumentären (bland andra Mikael Wiehe) blir bara röster som försvinner i periferin.
I och med att ingen av Abborna har velat medverka får vi heller inte veta något om vad de känner nu, drygt två år efter deras digitala comeback. Ångrar det något? Mår de bra? Är livet som abbatar allt de drömde om?
Jag hoppas det. Alldeles nyligen köpte Björn Ulvaeus bolag Pophouse loss rättigheterna till rockbandet Kiss och äger nu deras musik, kläder och varumärke. Mitt gamla favoritband. Snart blir de också avatarer med allsångskvällar och eget restaurangkoncept. Men Klasse Möllberg då, vem tar hand om hans låtskatt?
"I och med att ingen av Abborna har velat medverka får vi heller inte veta något om vad de känner nu, drygt två år efter deras digitala comeback
Fotnot: Dokumentären ”Sagan om Abba” läggs ut på SVT Play lördag 6 april kl. 02. Hyllningskonserten ”En fest för Abba” sänds på SVT1 samma kväll med start kl 20.