Nu vet jag vad som finns bredvid ”Andra lång”
Andra lång står det på en hylla i ett skåp hemma hos mig. Hur kan ett urgöteborgskt uttryck ha hamnat i ett mer än hundra år gamla hus utanför Stockholm? Andra lång? Varje gång jag läser de orden, handskrivna med tuschpenna, far mina tankar i väg till en annan tid och en annan plats. För på Andra Långgatan, just i korsningen med Värmlandsgatan, låg på det glada åttiotalet Journalisthögskolan i Göteborg där jag efter strävsamt pluggande hade lyckats komma in direkt efter gymnasiet.
Vem och hur var jag då?
Frågan får extra näring av Anders Hansens nya serie ”Din personlighet”. Tanken bakom tv-programmen är förstås att vi alla ska börja fundera på hur vi är. I ett avsnitt ställer han frågan om personligheten kan förändras under livet eller om man helt enkelt är som man är? Jodå, forskning visar att stora livsomvälvande händelser – som att man är med om en olycka eller vinner mycket pengar – absolut kan förändra en människa men att personen sedan långsamt glider tillbaka till hur man var innan.
Den egenskap de allra flesta önskar att de hade i sin personlighet är, enligt Hansen, att vara extrovert – att våga prata och ta för sig. Skälet är att vårt moderna samhälle inte belönar den som är introvert eftersom man behöver ta i för att synas och höras i bruset.
Jag minns att jag som barn utvecklade en extrovert sida. Med en pappa som var skådespelare och regissör och en mamma som var lärare var jag van vid att både föräldrarna och familjens vänner – Kent Andersson, Sven Wollter, Viveka Seldahl och många andra – drog historier så att skrattsalvorna ekade runt middagsbordet.
Konkurrensen om uppmärksamheten var stenhård. Därför blev mitt högsta mål att bli sedd och jag gjorde det genom att vara duktig. Helst av allt hade jag velat vara ett underbarn, fast det var jag inte, jag fick slita för kunskaperna på vanligt vis.
Hos oss var det normalt att ta plats och våga kasta sig ut. Att storebrorsan och jag startade popband var helt logiskt. Vi ville synas, höras och uttrycka oss. Självklart skulle vi stå på scen! Så blev brorsan också artist, skådespelare och regissör medan jag blev journalist och programledare (och långt senare också författare).
Men i dag känner jag inte igen mig i bilden som extrovert. Jag tar allt mindre plats i större sällskap och kan ibland trivas med att stå i ett hörn. När jag tänker efter vet jag precis när det började och det var just vid en livsomvälvande händelse. Året var 2002 (men det hade säkert börjat långt tidigare). På produktionsbolaget där jag arbetade gick företagskulturen ut på att jobba jämt och jag hade tre olika yrkesroller, vilket förstås var alldeles för mycket. Utöver det hade jag små barn, en tv-karriär och en man som även han gjorde karriär inom media.
Det började med att jag allt oftare inte visste var jag var eller vart jag var på väg. Jag började blanda ihop saker, missade grejer, slutade sova. Bara jag klarar mig till semestern, tänkte jag, då försvinner säkert känslan av att ständigt vara jagad och alltid ligga efter. Och duktig som jag var klarade jag mig förstås till sommaren, men sedan lade sig ett tungt sjok av grå hopplöshet över mig. Jag kunde knappt se ut från mitt eget dystra fängelse och ville bara gömma mig och få gråta. Ett mejl eller ett telefonsamtal fick pulsen att slå i taket eftersom jag var livrädd för att någon skulle märka: 1. Att jag var sjuk, 2. Att jag fortfarande levde vilket skulle få personen att fortsätta ringa eller mejla, en direkt mardröm. Inuti mig utvecklades en strategi som gick ut på att använda så lite energi som möjligt. Det enklaste var att … sluta prata. För vad skulle jag säga? Jag hade ändå inget att bidra med. När jag någon gång under den här perioden trots allt träffade folk satt jag mest tyst. Det sjuka var att jag samtidigt provade (fråga mig inte hur jag fixade det) för programledarrollen i talkshowen ”21.30”. Jag fick jobbet och skulle därmed direktsända mig ur en utbrändhet. Jag minns de första redaktionsmötena som absurda. Den extroverta, rappa, snabba och ständigt glada Carin lyste med sin frånvaro. Jag satt på händerna för att inte visa hur mycket de skakade. I övrigt teg jag. Två direktsändningar i veckan och tom på … typ allt. Den här gången hade jag tagit mig vatten över huvudet och jag undrade hur redaktionen faktiskt kunde tro på att jag skulle lyckas.
Det var en udda liten detalj som räddade mig. På den tv-kamera som ligger ut i sändning lyser alltid en liten röd lampa. Jag hade sett den så många gånger genom åren som programledare och helt plötsligt svarade hjärnan med att liksom ta ett jätteskutt igång och hoppa upp på banan igen. Privat var jag fortfarande tystlåten, men i jobbet kom min tidigare personlighet sakta tillbaka. Det gick. Jag klarade det. Kanske var jag till och med, på ett bra sätt, mer lyssnande och eftertänksam än tidigare. Det är över tjugo år sedan nu, men det finns fortfarande kvar en mer introvert sida där jag helst ligger lågt och inte orkar möta folk eller ta plats i en grupp. Och det är ganska skönt. För att vara ständigt extrovert kostar på och är det något livet har lärt mig är det att man måste hushålla med sin energi.
"Jag fick jobbet och skulle därmed direktsända mig ur en utbrändhet.
Minnena av universitetsåren på Andra lång vindlar sig vidare samtidigt som jag återigen undrar hur det urgöteborgska uttrycket hamnade i min klädkammare? Med nageln skrapar jag bort lite mer av den gamla tapeten på hyllkanten och där står: Vita lång. Vita kort. Andra lång. Jag kan inte hejda ett gapskratt! Så måste det ju vara! Det här var hyllan för vita långbyxor, vita kortbyxor och … andra långbyxor. Tänk, en egen avdelning bara för vita kortbyxor. En annan tid ett annat liv!