Agnes Lidbeck: Läsning kan vara prövande, utlevande och sexuell
Jag såg en gammal film i helgen, från 2017, ”Call me by your name”. Den utspelar sig en sommar i ett välbärgat hem där sonen i en intellektuell familj finner kärleken. Allt är såklart snyggt, för det är åttiotal i norra Italien, och från de slitna tennisskorna till de slitna cyklarna till de slitna gula överkasten är det vackert.
Kärleken utspelar sig såklart mellan två personer som var och en är magnetiska: här rör det sig inte om attraktion mellan slentrianpersoner med inväxta hårsäckar eller skorviga fötter utan mellan perfekta kroppar, rörandes fingrarna lätt över pianon. Inte realism i första hand, kanske, utan snarare en finkalibrerad eskapism till en plats av mogen frukt och stillastående hetluft.
Hur som. Ett sidospår i filmen, lite i skymundan men ändå bärande, är den fysiska boken som besjälat ting. Gulnade sidor, trasiga ryggar, fläckiga sidor, blekta ryggar, böjda ryggar, glömda sidor. Och runt detta föremål visas, i ett sepiafärgat skimmer, den unga människans läsning. När sonen i familjen tar sin blivande älskare för att bada, nämner han att just här, på hans egen hemliga plats, har han läst oräkneliga böcker.
Något i scenen – inte igenkänning, för så vacker och säker i kroppen var jag inte vid sjutton – rör vid en bortglömd plats i mig själv. Jag hade också en plats vid vattnet, en knölig klippa som stack ut och dolde en från alla, med bara havet utanför, där jag låg sommar efter sommar och läste, som flykt från det coola hänget vid skejtrampen, kompisarmbanden, det sociala livet som pågick bland de jämnåriga.
På ett sätt kan man säga att majoriteten av min person formades där: i intimt samspel med ord jag hittat till på … något sätt. Cykla i motvind till boklådan i stan, tumma genom högar av gamla novelltidningar, leta sig längre och längre in i biblioteket i kommunhuset Valfisken, femtiotalsframsidor och sjuttiotalsfärger, pusseldeckare och Pasternak och Verne och Auster och Naipaul och Conrad och Sagan och Allende och Hesse och Neruda och Krantz och Wesley.
Var det ett privilegium? Ja. Klippan och havet var ett privilegium, timmarna av ostörd tid var ett privilegium. Men den viktigaste förutsättningen var inte plats eller tidpunkt, utan frihet. Ingenstans en lista, ingenstans en instruktion, bara ett hav framför och inom en, som man fick segla över hur man vill.
Eller fick och fick. Snarare, en frihet man tog sig, slog sig fram
"Jag hade också en plats vid vattnet, en knölig klippa som stack ut och dolde en från alla
till rätten att segla över. För visst fanns det en vuxenvärld där ute som skakade på huvudet. Som välvilligt föreslog. Men läsning är värdefull först som motstånd mot det de redan sagt till dig.
Samma titel gång på gång, utan tanke på egen utveckling. Vägra Strindberg, sätta lurarna över öronen och lyssna på Dylan, och tyda texterna på kassettbandets konvolut, långt innan han fick sitt Nobelpris, och med lyssningen kom cigaretterna och Hemingway och ett par cowboyboots hittade i tunnelbanan, kom det första stulna glaset med rom, för att läsningen inte bara var uppbygglig utan också prövande och hedonistisk och sexuell.
Inte ett #booktok, där läsning av vissa titlar var ett socialt projekt som led i att skapa begriplig social hierarki i ungdomsåren. Inte en #kanon, där titlarna satts som fågelskådarrutor att kryssa av, ingen tanke på språk eller nationsgränser, ingen banal populistiskt flottig smörgåstårta. Inte en skrivarskolornas grundkurs i sammanhållning kring en estetisk linje.
Bara full frihet: en frihet man tar i handen och springer med. Till en hemlig plats. Ens egen.