Säkerhetsskäl blir lätt svepskäl att strypa yttrandefriheten

I måndags samlades högernationalistiska politiker från olika europeiska länder i Bryssel för en konferens inför EU-valet i juni – däribland Brexitledaren Nigel Farage, Storbritanniens tidigare inrikesminister, Suella Braverman, den franske presidentkandidaten Eric Zemmour och Ungerns premiärminister Victor Orban (France24 16/4). Det är kontroversiella figurer som väcker känslor, samtidigt som samtliga har eller har haft ett starkt opinionsstöd i sina respektive hemländer.

På order av den lokale borgmästaren, Emir Kir, omringades plötsligt mötet av polis som hindrade deltagare från att komma in i lokalen. Ett tilltag som fick Belgiens liberale premiärminister, Alexander De Croo, att reagera och fördöma tilltaget. Sådana metoder hör inte hemma i en liberal demokrati. Borgästaren hänvisade dock till ”säkerhetsläget” och den allmänna ”ordningen”. Det högernationalistiska mötet hade nämligen flera gånger tvingats byta lokal på grund av hot och kampanjer från militanta vänsterextrema grupper. På onsdagen beslutade Belgiens förvaltningsdomstol att Kirs polisinsats bröt mot lagen (DN 17/4).

Den belgiske borgmästarens agerande får sägas vara ovanligt fräckt. En etablerad grupp politiker, om än långt ut på högerkanten, hindras ha en fredlig konferens på grund av hot från militanta extremister, där polisen i stället för att skydda mötet ställer sig på våldsverkarnas sida.

En pikant detalj i sammanhanget är att Emir Kir uteslöts ur socialistpartiet för fyra år sedan på grund av samröre med den högernationalistiska organisationen ”Grå vargarna” i Turkiet. Han har även anklagats för ”klientelism” – det vill säga riktade löften till exempelvis etniska grupper – och att locka väljare med andra budskap på arabiska och turkiska än på franska (La Libre 20/5 2019). Kirs agerande kan därför tolkas som ren opportunism för att vinna popularitet hos sina väljare.

I Sverige kan inte lokalpolitiker kommendera polisinsatser. Yttrandefriheten hålls också mycket högt här. Ändå finns flera exempel på när säkerhetsargumentet missbrukas av lokala tjänstemän. Kanske mer av ängslighet än opportunism.

I höstas stoppade kulturhuset i Borås en konstutställning som kritiserade kvinnoförtrycket i Iran med hänvisning till att den kunde väcka upprörda känslor. Nu i dagarna var det Stockholms stad som satte stopp för ett videokonstgalleri vid den israeliska ambassaden – konsten hade inget med kriget att göra – med hänvisning till säkerhetsskäl (SvD 16/4). I bägge fallen tvingades tjänstemännen backa efter kritik.

Det finns uppenbart provocerande manifestationer som hotar leda till våldsamheter eller underminera rikets säkerhet. Då kan det kan finnas anledning att överväga val av plats och tid för manifestationen. Men politiska möten och konstutställningar hör inte till den kategorin.

Den belgiske borgmästarens agerande får sägas vara ovanligt fräckt

Det spelar i sammanhanget ingen roll om det är ytterhögern, yttervänstern, islamister eller representanter för kontroversiella stater som vill framföra sitt budskap. Att den tyska polisen förra veckan – i förebyggande syfte – avbröt en pågående pro-palestinsk konferens, med hänvisning till att det eventuellt skulle kunna framföras ”hatbudskap”, var ett solklart brott mot den liberala yttrandefrihetstraditionen (Reuters 12/4).

Det okontroversiella har sällan behov av yttrandefrihet. För yttrandefrihet handlar i grunden om tolerans – att acceptera att budskap vi inte gillar får föras fram. Principen har anklagats för att vara naiv, att ge extremister onödigt utrymme. Men offrar vi yttrandefriheten har vi offrat kärnan i det vi vill försvara mot extremisterna.