Smärtsamt och vackert om klassresan som aldrig blev
Av och med: Lisen Rosell Blomsterkiosken Musik och medskapare: Foad Arbabi Skulptur, ljusdesign och medskapare: Petra Gipp
Gästspel på Folkteatern 17 och 18 april
Lisen Rosell är en säregen scenkonstnär som på olika sätt utforskar feminism, humor, klass och det kroppsliga som skådespelare, regissör och medlem i ÖFA-kollektivet. Det är sorgligt sällan scenkonst problematiserar klass utan att göra någon till offer – men nu äntligen händer det.
I ”Blomsterkiosken” väver Rosell samman självbiografiskt material med betong, arkitektur och kroppsarbete, hela tiden med en stadig blick på publiken. Scenografin (Petra Gipp) består av en vit betongskulptur med en trappa som går åt två håll, en gul betongblandare, cement, sand, vatten och mikrofon. Låga bygglampor lyser upp.
Rosell undrar om någon i publiken är arkitekt. Det är nämligen här allt börjar när år av tystnad bryts efter att modern meddelat att de är släkt med den världsberömde arkitekten Sigurd Lewerentz som bland annat ritat den brutalistiska Blomsterkiosken på Östra kyrkogården i Malmö. Finkulturen. Vi blir på osäkra ben uppbjudna på rundtur, vin och ”inre hörn” av den bryske Lewerentz själv.
Rosell svarar modern och de inspelade samtalen dem emellan blir en smärtsam men också vacker iscensättning av både klassresan och bristen på den. Ilskan, oförmågan, vardagen som kostar och längtan till det där andra som ständigt finns utom räckhåll. När man inte kan erbjuda sitt barn det man allra mest önskar – men längtar efter att nå fram ändå.
Rosell utforskar arkitektens kåta formblick
Kanske är det just bristen på orden som på riktigt kan förklara känslan av att växa upp i en fattig stadsdel, att se föräldrar slitas ut i kroppsarbete och att alltid ligga tio steg efter de mer välbärgade klasskompisarnas världsvana som verkligen utmärker arbetarklassens samtal i generationer? Går det någonsin att mötas då? Går det att iscensätta? Och går det överhuvudtaget att fånga i en recension på 2500 tecken?
Rosell utforskar arkitektens kåta formblick, men klär sedan av sig till suggestiv musik (Foad Arbabi) för att släpa och blanda betong som hon sedan bestämt murar på Blomsterkiosken. Pausar, dricker vin och tittar på publiken.
Hon är arbetaren som bygger, inte arkitekten som ritar, och vi får allt ha tålamod. För konst behöver väggar att hänga på och väggarna är gjorda av dammig cement och det är alltid någon som bygger dessa väggar även om vi aldrig hyllar dem – och än mindre minns deras namn.
Ibland kan saker bara förstås genom att göras och i ”Blomsterkiosken” byggs lager på lager upp i realtid. Det är i det som inte kan uttalas som allt tar form – kärleken och hyllningen i form av förverkligat kroppsarbete.