Alla fördomar efter ”Jägarna” förvärras i ”Jakt”
Jakt
Regi: Sarah Gyllenstierna
Med: Jens Hultén, Ardalan Esmaili, Magnus Krepper.
Sverige, 2024 (96 min)
**
Det är något med jakt och jägare som triggar oss. Som föder starka motstridiga känslor av avsmak, ödmjukhet eller upphetsning. Vi kan diskutera oss hesa med argument för eller emot. Mycket står på spel: tradition, arv som ska förvaltas, regler som bör respekteras, initiationsriter. Djur och natur.
Inte konstigt att Kjell Sundvalls ”Jägarna” (1996) setts av mer än 800 000 svenskar. Den belönades med Guldbaggar, fick en uppföljare och omvandlades 2018 också till tv-serie. Allt med Rolf Lassgård i rollen som Stockholmspolisen Erik Bäckström som kommer till Norrbotten och börjar nysta i en tjuvjaktshärva.
Själv tillhör jag dem som irriterar mig på ”Jägarna” – mer specifikt på grund av de stereotypa bilder av norrländska män och jägare som där visas upp. Skrävlande suputer och machomän. Ändå är de ingenting jämfört med den trio som nu dyker upp i Sarah Gyllenstiernas långfilmsdebut ”Jakt”.
Alla fördomar du någonsin haft efter ”Jägarna”-filmerna blir här förvärrade.
Filmen, som bygger på romanen ”Jakt på ett vitt fält” av Mats Wägeus, kretsar kring tre män i en skog, osunda hierarkier och en manlighet i kris. Greger (Magnus Krepper) och yngre kollegan Alex (Ardalan Esmaili) kommer körande i en cabbe. Greger burnar motorn, jämför kicken med jakt. För ja: duon är på väg ut i skogen för att jaga. I en ensligt belägen stuga möter de Gregers barndomsvän Henrik (Jens Hultén): en excentriker som bär på ett glödande kvinnoförakt.
Alex, nykomlingen, vill ställa sig in hos de äldre männen samtidigt som deras ritualer äcklar honom. De ger honom gliringar för att han använder fina ord som ”dekokt” och ”ynnest”. Stugan känns klaustrofobisk och den obehagliga stämningen trappas upp.
Skådespeleriet är intensivt, mainsplainingen vet inga gränser och gruppdynamiken blir milt sagt prövande. Andjakt följs av hjortjakt. Djur flås, tillreds och äts, och männen identifierar sig med de villebråd de nedlägger. Att dansa till Soft cells ”Tainted love” i skymnningen skapar en homoerotisk stämning som får oss att undra vilken slags jakt det egentligen handlar om.
Efter en lovande inledning byts emellertid relationsdramat abrupt mot skräckfilm i skogen där alla djur nu försvunnit. Händelseförloppet blir lika utdraget som förutsägbart och sammanblandningen mellan offer och förövare tycks total. Mördandets meningslöshet får tre ansikten i ”Jakt”, och trions nerviga spel blir en behållning. Debuten imponerar också visuellt, tack vare den skicklige filmfotografen Josua Enblom. Ändå går berättelsen mot slutet vilse i skogen. Allt mer intensivt önskar jag bara att få slippa dessa känslomässigt obegripliga jägare – och deras märkliga riter.
Titta hellre på:
”Funny games” (Mikael Haneke, 1997) ”Hypnosen” (Ernst de Geer, 2023) ”Behandlingen” (Johan Jonason, 2009)