Arne Larsson: Hur långt räcker en god inställning när problemet är politiken?

Miljöpartiet har än en gång valt ett nytt språkrör och Amanda Lind verkar absolut erfaren, duglig och så vidare. Hon tycks dessutom vara såpass positivt inställd till Daniel Helldén att de interna motsättningarna kan lugnas en aning. Men löser det partiets alla problem? Nej, inte direkt.

Sedan Ebba Busch, 37, valdes till partiledare för Kristdemokraterna har Åsa Romson, Gustav Fridolin, Isabella Lövin, Per Bolund, Märta Stenevi och Daniel Helldén varit språkrör för Miljöpartiet.

Slit och släng snarare än kvalitet som håller över tid är kanske inte strategin. Men det är helt klart utfallet.

Att språkrörsposten är en katapultstol är förstås ett tecken på att allt inte står rätt till och det har väljarna uppfattat. Ända sedan Fridolins dagar har Miljöpartiet haft svårt att gå hem brett.

Ungefär lika länge har omvärlden frågat sig hur de inte lyckas växa i en tid då miljö och klimat seglat upp som en av väljarnas viktigaste frågor. Stora förhoppningar har knutits till varje nytt språkrör. Men nej. Partiet står envist och stampar vid riksdagsspärren och förtroendesiffrorna slår nya rekordnivåer.

Nu är faktiskt inget av detta ett mysterium.

Ungefär samtidigt som Ebba Busch tog över Kristdemokraterna var Miljöpartiet som störst och – för första gången – del av en regering. Sedan inträffade det som brukar kallas flyktingkrisen. Regeringen stramade åt migrationen så mycket det bara gick. Åsa Romson grät och jag skrev redan då att det var underligt att partiet stannade kvar i regeringen. Att det skulle leda till en förtroendekris var självklart: vem vill rösta på ett parti som säger sig stå för en politik – men i själva verket driver en helt annan?

Nu är vi inte kvar i hösten 2015. Men tiden som koalitionsparti till Socialdemokraterna visade inte bara det Miljöpartiet ville – alltså att partiet klarade av att ta ansvar – utan kanske framförallt att de klarade av att böja sig för det större partiets vilja. Ja, att välja makt framför ideal, för att uttrycka det krasst.

Det är ett bagage som inte blivit lättare att bära när Socialdemokraterna i efterhand lyft fram att det var Miljöpartiets fel att man drev en klimatpolitik som inte gick att sälja in till väljarna. Eller av att Socialdemokraterna nu menar att man borde stramat åt migrationen ännu mer.

Att det varit skakigt internt och att ingen orkat vara språkrör under någon längre tid är kanske trots allt fullt begripligt. Och nu ska alltså Amanda Lind ge det ett försök.

Som tidigare partisekreterare och minister har hon erfarenheten som krävs. Hon verkar också ha en rimligt positiv framtoning och inställning till uppgiften, och till språkrörskollegan Daniel

Helldén. Men hur långt räcker det när partiets problem snarare handlar om politik och trovärdighet?

I en av intervjuerna inför det att hon blev vald talade Amanda Lind om att förhoppningen är att partiet efter nästa val ska få vara med och styra igen, i en regering tillsammans med S, V och C. Det är i och för sig inget man höjer på ögonbrynen åt. Politiker vill ha makt och inflytande.

Men ändå. Visst hade det varit befriande om hon sagt att målet är att bygga trovärdighet över tid och att visa att politiska vinster handlar om att få genomslag för en politik man kan stå för. Att man hellre sitter i riksdagen som ett slags grön tankesmedja som puttar de andra partierna i rätt riktning än accepterar lite vad som helst för att få vara med och dela på makten.

Kanske hade det också varit mer framgångsrikt i längden.