SVT styr narrativet i dokumentären om A-Teens
Många forna fans jublade när A-Teens gjorde storstilad comeback som pausunderhållning i Melodifestivalen. SVT:s dokumentär om dem är däremot en besvikelse – och känns lite väl lik serien om ett annat splittrat kändisgäng, tycker Linus Kuhlin.
A-Teens första skiva, ”The Abba generation” (1999), kom när jag gick i förskolan. Den spelades dygnet runt, som jag minns det. Jag kan inte komma ihåg vilken version av ”Gimme! Gimme! Gimme!” som jag hörde först – Abbas eller A-Teens? I kuddrummet pågick en ständig fight om vilka fyra som skulle få mima till cd-skivan.
Därför satt jag och några jämnåriga vänner såklart bänkade framför tv:n den 3 februari i år, när A-Teens gjorde storstilad comeback som pausunderhållning i Melodifestivalen. Det var mumma för min inre sexåring. Och lika glupskt kastar jag mig över SVT Edit-dokumentären om gruppen som i torsdags smögs ut på SVT Play.
Det är en hisnande historia, såklart. När legenden Ola Håkansson sätter ihop bandet är medlemmarna blott mellan 14 och 15 år gamla. Håkansson, som producerade Noice på 70-talet, borde veta vad som kan hända när man gör tonåringar till popstjärnor men väljer att ta risken. Bara för att Hasse Carlsson och Freddie Hansson dog innan de hann fylla 40 betyder det ju inte A-Teenskidsen skulle gå samma öde till mötes!
Ola Håkanssons ambition med A-Teens var hursomhelst att introducera den yngre generationen för Abbas otroliga låtkatalog. Det lyckades så in i helvete. ”The Abba generation” sålde i flera miljoner exemplar och vips! var Dhani Lennevald, Sara Lumholdt, Amit Paul och Marie Serneholt världsstjärnor.
Under två års tid pendlar A-Teens mellan världens alla scener, tv-stationer och radiohus. De lediga dagarna är lätträknade. Lärare måste åka med i turnébussen och vissa ämnen plockas bort för att de över huvud taget ska klara skolan. De turnerar med Britney Spears och ’Nsync, gör titellåten till ”Lilo & Stitch” (2002) och spelar in en duett med Alice Cooper. Marie och Sara hamnar på omslaget till herrtidningen Café. I vissa länder är hysterin är så stor att gruppen måste ha beväpnade livvakter vid sin sida.
Men dokumentären handlar också om förberedelserna inför den stora comebacken. Man får nästan känslan av att SVT har erbjudit A-Teens ett fett mellogig med förevändningen att göra en dokumentär av det. Redan i anslaget lockar man med tårar och ett offentligt terapisamtal där medlemmarna rensar luften.
Det är nästan en karbonkopia på den avslutande delen i ”Berättelsen om Killinggänget” från i vintras, där de åldrade killingarna sitter runt ett bord och ältar gamla oförrätter. Kanske vill SVT upprepa succén, som man ändå får säga att Killinggänget-serien blev? Åsa Beckman skrev en hyllande krönika och flera stora podcasts fick anledning att prata om humorgänget – allt från ”En varg söker sin pod” till ”Under all kritik” och Sydsvenskans podd ”Gräv bort Skåne”.
Det är såklart tacksamt att filma när före detta vänner och kollegor petar i illa läkta sår. Men det finns en väsentlig skillnad mellan A-Teens och Killinggänget. Som så många andra barnstjärnor är A-Teens svårt präglade av att behöva växa upp i dubbel hastighet. När gruppen splittrades var medlemmarna bara 20. Killinggänget, däremot, bildades av några grabbar som visste vad de gav sig in på, och som i någon mån satte upp sina egna regler.
Det är såklart tacksamt att filma när före detta vänner och kollegor petar i illa läkta sår
Jag betvivlar inte att medlemmarna i A-Teens har en del att prata om. Samtalet kommer snabbt in på konkurrensen inom gruppen. Dels den mellan tjejerna och killarna, dels den tjejerna sinsemellan (”rivalitet kommer alltid uppstå mellan två individer som vill vara snygga, vackra queens”). Serneholt beskriver det som ”en maktkamp och ett krig”, vilket är lätt hänt i en konstellation som inte har valt varandra och där premisserna bestäms av Ola Håkansson.
Flera i A-Teens beskriver åren mellan 1999 och 2004 som både ”de bästa och de värsta” i deras liv. Pressen som skivbolaget utsatte dem för var enorm. Barnarbete i nöjesbranschen är intressant och viktigt att problematisera. Och ”man får inte glömma medias makt i det”, som Marie Serneholt påminner om.
Men hon och de andra i A-Teens styr inte narrativet den här gången heller. I någon mån är de fortfarande bara en produkt – men skillnaden är att det inte längre är Stockholm Records som tjänar på dem, utan Sveriges Television.
Arbetet med att välja ut de nominerade till nästa Augustpris är i full gång, i år med GP:s Maria Näslund som ordförande i den skönlitterära juryn. – Det är ett hedersuppdrag och väldigt fint att få förtroendet. Sen är det oerhört tidskrävande också, så jag kan passa på att redan nu be om ursäkt till folk i min närhet, säger hon.
Litteraturkritikern, kåsören och krönikören Maria Näslund var redan förra året med och valde ut de nominerade i kategorin årets skönlitterära bok, där ”Jävla karlar” av Andrev Walden slutligen tilldelades det prestigefulla priset. Nu tar hon över ordförandeklubban i juryn.
– Det är ingen jättestor skillnad mer än att jag nu leder mötena, håller koll på hur vi ligger till och håller ordning i klassen. Annars är allt sig likt, vi läser och läser och diskuterar, säger Maria Näslund.
Bokförlagens första deadline för att lämna in anmälningar var den sista mars, och jurygrupperna är igång med läsningen. Antalet anmälda titlar varierar år för år, men brukar ligga på mellan 150 och 200 böcker per kategori.
– Det är fantastiskt när man börjar läsa en bok och snabbt känner att den har något. Sedan är nog det jag tycker är mest givande att diskutera läsningen i jurygruppen, men läsningen i sig är ju det man vill åt, säger Maria Näslund.
Augustpriset delas årligen ut i tre kategorier: för bästa skönlitterära bok, årets fackbok och årets bästa barn- och ungdomsbok. Varje kategori har en jury som har i uppdrag att nominera sex böcker.
– Man vet inte vad man letar efter förrän man har det framför sig och drabbas av det. Det är just den euforiska läsupplevelsen man vill åt, säger Maria Näslund.
Årets nomineringar avslöjas den 21 oktober och vinnarna tillkännages på galan den 25 november.
GP:s Stina Nylén är del av den jury som utser de nominerade till årets barn- och ungdomsbok.