Ditlevsen tar med läsaren in i ett drogat psykes irrvägar
Det är verkligen inte feelgood att läsa Tove Ditlevsen. Men allt är heller inte beckmörker. Anna-Karin Wyndhamn läser författarens roman ”Ansiktena” och en biografi av Jens Andersen, som skänker den danska nationalklenoden frid.
"Lisa Mundus misstänker att maken, förutom all otrohet, förgriper sig på den unga styvdottern.
Tove Ditlevsen (1917–1976) skarvade om sitt födelseår. I samband med debuten 1939 föreslog en journalist att diktsamlingen hade bättre chans på uppmärksamhet om unga fröken Ditlevsen sade sig vara blott fyllda tjugo, inte tjugoett.
Berömmelsen kom sannerligen, men lögnen underhöll hon livet ut. En räcka hyllningsartiklar publicerades på Ditlevsens 40- och 50-årsdag, trots att de flesta då var fullt införstådda med att den frispråkiga danska stjärnan i själva verket fyllde 41 respektive 51.
Det är en detalj, men en signifikativ sådan som fångar en författare som älskade att provocera och som gärna kunde tänka sig att visa brösten på en uppläsningsturné för att chocka etablissemanget. ”Ditlevsen” är Jens Andersens andra initierade biografi om poeten, författaren och journalisten Tove Ditlevsens liv och verk.
Sedan den första gavs ut (1997) har hennes böcker vunnit nya läsare världen över. Kultureliten såg länge ner på Ditlevsens rimmade dikter, liksom hennes självutlämnande och då nyskapande autofiktion.
Nu är hennes ”Köpenhamnstriologi” utgiven i mer än trettio länder. De finsmakare som förminskade Tove Ditlevsens kvinnliga ”bekännelselitteratur” är i stort bortglömda, medan hennes brutala skildringar av könskamp, begär, moderskap och beroende lever kvar.
”Jag skriver bäst när någon tillfogat mig skada. Det finns ingenting att hämta för mig i det idylliska.” I Andersens korsläsning av brevväxling, intervjuer, noteringar och verk framgår att det var i självdestruktivitet och djup olycka som Ditlevsen paradoxalt nog fann skaparkraft och inspiration.
Kompromisslöst vänder hon ut och in på havererade äktenskap och berättar hur barnen försummas, alltmedan hennes kropp och psyke bryts ner av tungt missbruk av petidin och kloral, sedan amfetamin, ritalin och alkohol. Droger hon nyttjade av och till från slutet av fyrtiotalet fram till självmordet 1976. ”Jag skriver mig ut ur de olika kapitlen i mitt liv. Att skriva är för mig ett sätt att fly en outhärdlig verklighet.”
Parallellt med Andersens biografi ges för första gången Ditlevsens ”Ansiktena” ut på svenska, i Ninni Holmquists översättning. I denna roman från 1968 möter vi författarens alter ego Lisa Mundus. Hon är ensam och övergiven i ett svart äktenskap. Maken har svårt att tåla hustruns litterära framgångar och har ständigt affärer med yngre kvinnor, bland annat hushållerskan.
Förlamad av skrivkramp och ansatt av paranoia, driver Lisa in i en psykos där människors ansikten ömsom löses upp, ömsom byts ut mot djurhuvuden. Läsaren följer med in i skuggvärlden, där den psykotiska människans vanföreställningar och ångestskov gestaltas verklighetstroget.
Ditlevsen beskriver det sönderfall hon själv erfor under långa perioder på sluten avdelning, med bältning och total avskildhet. Det sätt på vilket psykosen levandegörs var helt nytt, då det kom. Vi följer något som bäst kan liknas vid en psykotisk medvetandeström. Det här är inte en Molly Bloom som ligger och grunnar hemma i dubbelsängen; Tove Ditlevsen tar med läsaren in i ett drogat psykes irrvägar.
I ”Ansiktena” ställer Ditlevsen frågor om gränsen mellan galenskap och normalitet. Kanske är den som svarar ”sinnessjukt” på skändligheter frisk, medan den sjuke är den som klarar av att stå ut med all världens vidrigheter.
Lisa Mundus misstänker att maken, förutom all otrohet, förgriper sig på den unga styvdottern. Det är ett tema som Ditlevsen sedan återkom till. Av allt att döma en spegel av ett övergrepp på dottern Helle, som for illa under det stormiga äktenskapet med Victor Andreasen, chefredaktör på Extra Bladet.
Nej, det är verkligen inte feelgood att läsa Ditlevsen. Men allt är heller inte beckmörker. För henne gick dödsdriften hand i hand med livslusten. Och när man med Andersens hjälp följer debattfejderna med rödstrumpor och modernister, kommer bångstyrigheten och skamlösheten fram. Alla slags kotterier skydde hon som pesten och hon stred mot dem med humorn som vapen.
På pin kiv startade Tove Ditlevsen ”Frigida kvinders klub” som motvikt till feministernas fixering vid sexuell revolution. Under tjugo år gav författaren kvinnor kärva råd i sin brevspalt i Familje-Journalen. Svaren, som under de sista tio åren författades på kliniken där hon var inlagd, fick kvinnorörelsen att gå i taket. Oftast rådde hon fruarna att stå ut och stanna i äktenskapen. Själv hade hon fyra skilsmässor i bagaget.
Det är ofta sorgligheterna i och runt solitären Ditlevsen som får ta plats när hennes gärning skärskådas. Andersens skickligt flätade biografi finner sprickorna. Han visar var ljuset kommer in i liv och litteratur. Det förhöjer läsningen och skänker den danska nationalklenoden frid.