Söker du hjälp för ångest i dag finns det ingen som lyssnar
Försök att tala om egna svårigheter möts med enkäter och pedagogiska upplysningar med åtföljande hemläxa.
Det har blivit svårare att få ett fördjupande samtal när man mår dåligt psykiskt. I stället administreras enkäter, enkla tekniker eller så ges pedagogisk upplysning och hemläxor. Kommer psykologer framöver att vara rustade för att möta mänskligt lidande i all dess komplexitet? skriver Annika Stiebe.
Häromdagen frågade jag en patient som besökt företagshälsan om hon hade vänt sig till psykolog tidigare, med tanke på vad som framkommit under vårt samtal. Hon berättade att hon för några år sedan bokat en tid på sin vårdcentral eftersom hon led av ångest. Dagen innan besöket fick hon missfall, så när hon kom till psykologen var hon fylld av sorg. Redogörelsen som följer kan naturligtvis vara ett missförstånd med tanke på omständigheterna, men jag håller den inte för helt osannolik, eftersom andra personer vittnar om liknande erfarenheter.
Då det inte fanns evidensbaserade metoder varmed man ”behandlar” sorgen efter ett missfall, blev det varken ett fungerande samtal eller fortsatt arbete. Det dröjde flera år innan hon åter tog kontakt.
Det finns fler berättelser om hur försök att tala om egna svårigheter möts med enkäter, suggestiva övningar, eller pedagogiska upplysningar med åtföljande hemläxa. Det är inte längre självklart att det går att få till ett allvarligt syftande samtal där ambitionen är att låta patienten förstå mer om sig själv och de utmaningar personen ställs inför.
I mitt arbete som företagspsykolog räcker enkäter, enkla tekniker eller suggestion inte särskilt långt. Det krävs mer än pedagogiska upplysningar i form av råd kring sömn, kost och motion, för att lösa en arbetspåverkande situation. Om det gäller en medarbetares situation måste man i varje enskilt fall förstå något om personens bakgrund och sätt att fungera, det organisatoriska sammanhanget och privata omständigheter. Ett omdömesgillt lyssnande och vissa klarlägganden krävs om man skall hitta en mer hållbar väg.
Det finns ingen evidensbaserad metod för den som hamnat i konflikt, varsel, omorganisation eller förtroendebrist gentemot organisationen. Det finns ingen manual utifrån vilken det går att förstå de komplicerade situationer som arbets- eller
"Den som lider av ångest på grund av en obotlig sjukdom behöver få möta någon som inte ryggar tillbaka inför vår mänskliga sårbarhet
kärleksliv ställer oss inför. Några verktyg existerar inte för att möta och bearbeta sorg.
Den som lider av ångest på grund av en obotlig sjukdom behöver få möta någon som inte ryggar tillbaka inför vår mänskliga sårbarhet. Enkäter som används vid suicidriskbedömning kan inte förutsäga självmord. Det krävs en känslig kliniker som utifrån personens bakgrund och livssituation kan göra rimliga bedömningar, som vågar lyssna och förmår skapa kontakt.
Att föra ett fördjupande samtal kan vara svårt, men nöjer vi oss med ett alltför snävt ”evidensparadigm” är risken att det inte längre finns psykologer som kan möta de faktiska frågeställningar som ger upphov till sorg, nedstämdhet, trötthet och ångest.
Samtidigt reduceras professionens riktlinjer och psykologutbildningen till att endast gälla det som på gruppnivå kan mätas. Med det till synes magiska ordet ”evidens” försöker man eliminera den fruktbara klyftan mellan klinikerns beprövade erfarenhet och forskarens arbete. Resultaten av det positivistiska paradigmet skall sedan läras ut och praktiseras. Den kliniskt beprövade erfarenhet som baseras på empiri och tar stöd i teori, betraktas som ovetenskaplig.
En psykolog som intervjuade mig för sitt avslutande arbete på psykoterapeututbildningen, berättade nyligen att hon för att få uppsatsen godkänd blev tvungen att lyfta bort de idéhistoriska och psykoanalytiska delarna. Vad har hänt med den tidigare så berikande tvärvetenskapliga ansatsen? Den planerade omgången med utbildning för psykodynamiskt inriktade psykoterapeuter vid Göteborgs universitet ställdes in. Den har varit känd för sin till delar höga akademiska nivå just med avseende på de psykoanalytiska och historiska inslagen.
Kommer psykologerna framöver att vara rustade för de problem verkligheten ställer dem inför? Kvar står en enkel metodik, som påminner om en pre-freudiansk epok. I försöken att på allvar lyssna till sina patienter tog Sigmund Freud avstånd ifrån suggestionen. Han försökte rationellt begripa människans lidande, utan att för den skull hamna i en rationalistisk förnuftsdyrkan.
I vilken utsträckning har en mekanisk och ytlig människosyn då redan brett ut sig? Den fransk-bulgariska psykoanalytikern Julia Kristeva skriver att det inte är säkert att människan framöver kommer att ha vad vi brukat kalla för en själ. I de former av lidande vi möter i dag, alltifrån depressioner, impulsivitet och beroenden av olika slag, tycks det psykiska utrymmet eroderat. Tidigare riktades frågor till psykologen då man stod inför viktiga livsval eller ville komma tillrätta med egna tillkortakommanden. Man frågade inte ”Vad har jag?”, utan undrade snarare ”Vem är jag?”, ”Hur skall jag förstå mina reaktioner?”, ”Vilka händelser har format mig?” eller ”Vad kan jag göra av min situation?” ”Kan du bistå mig i mitt lidande?” Bortom detta ”Vad har jag?”, gömmer sig fortfarande andra frågeställningar.
Men, vart riktar sig den som vill tala på allvar? ■