Turisterna flyr undan resmål i krigets skugga
Libanons södra Medelhavskust är ett stort sommarresmål. I vanliga fall fylls stränder och hotell av besökare, men i år ser det ut att stå tomt. – Självklart hoppas vi att allt ska ta slut snart. Men logiken säger något annat, säger hotellägaren Bahjat El Darwiche.
Det är en varm aprildag i Sour, Libanons största stad i söder – även kallad Tyros eller Tyr. Strandpromenaden som omsluter staden på tre sidor är full av människor. Det är eid, som i år infaller strax efter påsk, och hela landet har långledigt. Familjer strosar i lugn mak med kaffe och glass i händerna, några tonårstjejer tar selfies med havet i bakgrunden.
Men det ligger en osäkerhet i luften. Sedan oktober har knappt en dag gått utan att Israel och Hizbollah utväxlat attacker över gränsen, drygt två och en halv mil från Sour. Parallellt med krigföringen i Gaza har konflikten mellan dem trappats upp, och platser runtom i södra Libanon har attackerats.
– I vanliga fall har vi massa sommarbokningar vid den här tiden. I år nästan inga, säger Thouraya Assaf på El Boutique Hotel, ett relativt nyöppnat hotell ett stenkast från havet.
– Folk är rädda för att komma hit nu, vilket inte är konstigt. Se här, en bil inte långt härifrån attackerades nyss, säger hon och håller fram telefonen.
Mer än 370 personer har dödats i Libanon sedan oktober, varav minst 68 civila. Bland dem är journalisten Issam Abdallah, som enligt FN dödades i strid mot internationell rätt. Arton israeler har dödats, både soldater och civila. Amnesty International och Human Rights Watch har dokumenterat hur Israel använt vit fosfor, otillåtet enligt Genevekonventionen, vilket förstört jordbruksmark nära gränsen. Israelerna själva förnekar anklagelserna.
Detta sker i en tid då södern haft ett uppsving som resmål i Libanon. Tidigare var det en plats dit få libaneser åkte, om de inte hade familj i området. Under inbördeskriget 1975-90 och fram till år 2000 hade Israel både styrkor och allierade i södra Libanon. När de drogs tillbaka återställdes en normalitet, men den stördes på nytt i juli 2006, då Israel och Hizbollah inledde ett 33 dagar långt krig. Platser i Libanon, främst i södern, bombades. 1191 personer dödades i Libanon och 158 personer i Israel.
Under åren som följt har södra Libanon sakta men säkert blivit allt mer populärt. Sours pittoreska kvarter nära hamnen har rustats upp, och den lilla gågatan som leder in bland husen är nu kantad av familjedrivna hotell med dyr prislapp.
Några dagar efter eid, en vanlig tisdag, kommer en solbränd man i flipflops gående mellan husen. Han är känd i Sour som Bahri, ungefär “mannen från havet”.
– Se hur lugnt det är nu, säger han och slår ut med armarna.
Sant. I hamnen sitter stadens fiskare med kaffekoppar och cigaretter, och båtbyggarna spikar på stora skrov. Men inga besökare syns till. Familjen som driver stadens populäraste hotell, inhyst i tre historiska byggnader, har inte öppnat alls i år, säger Bahri.
– Andra tar sig fram från dag till dag. Men vi tror på libaneserna utomlands. Att de kommer i år. Det enda som stoppar dem är om flygplatsen stänger.
Det sägs ofta att det bor fler libaneser utomlands än här i landet. Beroende på hur du räknar så är det nog sant. Generation efter generation har migrerat till Australien, Västafrika, Europa och Gulfen. På somrarna kommer ättlingarna för att semestra i det gamla hemlandet. År 2022 utgjorde diasporan nästan två tredjedelar av alla besökare.
För två år sedan bad turistministern Walid Nassar “med hela sitt hjärta” att de skulle komma och spendera sina pengar här, då landet var “i stort behov”. Sedan 2019 har Libanon befunnit sig i en djup ekonomisk kris. Valutan har förlorat svindlande 98 procent av sitt värde, och inflationen är bland de högsta i världen. Landet står på listan före ett lån på tre miljarder dollar från Internationella Valutafonden, men kraven är långt ifrån uppfyllda. Ett politiskt dödläge rå
der i landet, som är utan regering sedan oktober 2020.
Samtidigt har en intressant boom skett i landet. En yngre generation har börjat renovera anrika familjehus och öppna dem för övernattande gäster. I Hasroun i de norra bergen kan du boka ett rum i industrimagnaten Toufic Chamouns modernistiska villa; i Choufbergen kan du sova över i en smakfullt inredd stenbyggnad som en gång var en lada. Ett nystartat syndikat säger att det nu finns 200 familjeägda pensionat och hotell runtom i Libanon, både enkla och exklusiva.
Nästan inget av dem ligger i söder. Utom ett. På en kulle tjugo minuter från den södra kusten, med utsikt över ett böljande grönt landskap, ligger Bahjat El Darwiches familjevilla. Tillsammans med sin fru, Ghada Zein El Darwiche, har han renoverat och inrett huset, och häromåret öppnade Dar Zefta för övernattande gäster.
– Det är en fridfull plats. Det är mina rötter. Jag vill hålla familjens arv vid liv, säger han.
Det är den första dagen på eid-ledigheten och paret har bjudit vänner på lunch i det mer än hundraåriga huset. I vanliga fall har de många bokningar en helg som denna. Men inte i år.
– Sedan allt startade har vi hamnat på noll. Vi hade bokningar för oktober. De ändrade till april. Och nu har de ändrat igen, säger han.
En av vännerna är Hady Sy, en skulptör från Beirut. Han och hans partner tackade ja till lunchen, men flera vänner frågade om de verkligen skulle åka till södern.
– Då sa jag att vi ska till Zefta, inte ner till gränsen. Det är skillnad, som att oroa sig för vad som sker i New York när du är i Philadelphia, säger han.
De sitter i skuggan vid poolen, precis utanför den stora matsalen. En buffé med rätter typiska för södra Libanon har dukats upp där inne: tomatbulgur, mjuka kryddiga kakor och piroger fyllda med lokala örter.
– Självklart hoppas vi att allt ska ta slut snart. Men logiken säger något annat, säger Bahjat El Darwiche.
Inte långt utanför grindarna vajar gula flaggor i vinden. Det bär Hizbollahs emblem: byn Zefta ligger i en region där gruppen är aktiv och har många sympatisörer. Hizbollah, som är allierade med den kristna Fria patriotiska fronten, styrd av den tidigare generalen Michel Aoun, har blivit allt mer kontroversiella i Libanon. Många vände dem ryggen då de gick in i kriget i Syrien på Bashar Al Assads sida. Nu menar ännu fler att de drar in Libanon i regionala konflikter.
I Sour är de flesta flaggorna utmed gatorna gröna, tillhörande Amal-partiet som också är allierade med Hizbollah.
På tisdagen efter eid promenerar en man med solhatt i skuggan av dessa flaggor. Yuri Kushko, från Ryssland, jobbade för FN:s fredsbevarande styrka UNIFIL i södra Libanon i 13 år. Nu är han tillbaka på besök.
– Jag gick i pension och spenderade ett halvår hos min dotter i Kanada. Men jag saknar Libanon hela tiden, säger han.
Innan resan följde han utvecklingen och avvägde om det var en bra tid att komma.
– Jag såg provokationerna fram och tillbaka över gränsen. Men jag tror inte att något mer kommer hända nu, säger han.
Inga andra utländska turister syns till på den soliga strandpromenaden. Men spola tillbaka tiden femtio-sextio år. Då var Libanon känt som Mellanösterns riviera, och lockade besökare från hela världen. En helsidesannons i The Economist från 1969, med badgäster i guldbikinis som dragplåster, utlovade “mer än 300 dagars solsken per år”. Stockholm hade en libanesisk turistbyrå, likt många andra europeiska städer.
I dag står turismen för runt 12 procent av Libanons BNP, att jämföra med Sveriges dryga två procent. 2023 började som ett ovanligt bra år, med 1,35 miljoner besökare under sommaren. Så kom oktober.
– I slutändan är libaneser optimistiska. Vi tänker att “allt måste ta slut någon gång”, säger Grace Younes som driver en strandklubb i Sour.
Hennes anställda är precis i färd med att ställa i ordning strandbaren inför sommaren. Flera ställen på de stadsnära klipporna gör samma sak.
– Folk här älskar havet, de kan inte leva om de inte får vara på stranden, säger hon.
I Zefta går Bahjat El Darwiche bort till andra sidan poolen och tittar ut mot horisonten. Alldeles nedanför är deras trädgård, full av olivträd.
– Om vi bara snackar business så är vi körda. Men det handlar om så mycket mer, säger han.
Paret har en vision. De är i färd med att plantera 450 nya olivträd, och öppna ett residency för konstnärer. Idén är att inte låta södra Libanon försvinna från kartan.
– Vi kan inte förvänta oss att besökare kommer nu. Men om vi fortsätter att prata om denna delen av landet så finns den kvar i folks medvetande, säger han.