Johan Hilton: Det är vår egen värdighet som står på spel
ITwitters barndom under 2010-talet förekom en udda diskussion om god ton i debatten. Udda, eftersom folk fortfarande brydde sig om sådana petitesser då och inte bara hävde ur sig första bästa invektiv eller pekade finger mot någon annan och kallade det för debatt. Sedan dess har vi alla blivit mer luttrade – liksom offentligheten.
Den som såg Agendas partiledardebatt för en vecka sedan vet vad jag talar om. Om den forne statsministern Stefan Löfven en gång i tiden gjorde ordet ”käbbel” bevingat fick man den här gången söka bland de starkare orden. Det som utspelades inför tv-publiken var en två timmar lång och plågsam skrikmatch, ett apkalas, där alla skyllde uppenbara gemensamma politiska misslyckanden på andra, tjattrade i varandras mun och där ingen ens verkade ha roligt, allra minst partiledarna själva.
I efterbörden av detta haveri är det lätt att strö cynismer över begrepp som ”god ton”. Men faktum är att jag tror att hela den diskussionen missuppfattades. Det som nog snarare efterfrågades under stora delar av tiotalet, på sociala medier och annorstädes, var i grund och botten inte en chevaleresk artighet eller anpasslighet till snorkiga etikettsregler.
Utan en ömsesidig omsorg om argumentationen, bortom narcissistiskt polariserande, doktrinärt testuggande och hashtaggar. I synnerhet i svårdiskuterade frågor som kräver ett visst manöverutrymme. Samt en viss lyssningsinsats.
Följaktligen är det talande för det tidiga tiotalets debattklimat att regissören och dramatikern Stina Oscarson nära nog fick löpa gatlopp för att hon i en DN-krönika hade fräckheten att vilja ”provprata”. Det vill säga inta en prövande hållning i debatten och värna rätten att ibland göra felslut – den, skulle jag säga, fullkomligt grundläggande förutsättningen för all form av intellektuellt arbete.
Men detta är alltså en sedan länge avslutad diskussion. Nuförtiden kallar vi våra meningsmotståndare för allt möjligt och håller de inte käften då, ser vi till att överrösta dem så att ingen annan kan höra vad de säger. Eller svänger oss.
Det senare gavs det inte minst prov på i efterbörden av veckans stora avslöjande, TV4-programmet Kalla faktas wallraffande av SD:s trollfabriker – avlönade proffshuliganer vars enda uppgift är att på ett så otrevligt sätt som möjligt attackera meningsmotståndare verbalt i kommentarsfält. Gärna i mobbform och under digitala lösmustascher som ”Samhällsengagerad pensionär” som gått i ”livets hårda skola”.
Under den påföljande utfrågningen av SD:s kommunikationschef Joakim Wallerstein – finns att beskåda på TV4 Play, men se till att gardera dig med en näve antidepressiva piller – var det som att se Vicky Pollard i sketchprogrammet ”Little Britain” återuppstå. Ni minns, tonåringen som, så fort hon blev konfronterad med sina egna överdrifter eller uppenbara lögner, hackande intog försvarsposition med orden ”Yeah but no but yeah but no but yeah but no” ad infinitum.
"Det vill säga inta en prövande hållning i debatten och värna rätten att ibland göra felslut
Förvisso, tillstod till exempel Wallerstein, hade man påstått att Magdalena Andersson vill ”förgöra landet”. Men hey, det är ju inte felaktigt i sig, eftersom SD-svansen tycker det, och förresten var det bara satir. Och vaddå hota om att slå tillbaka mot och svartmåla TV4-reportern, det var ”mer som en konsumentupplysning”.
Klargörande, på alla sätt. Inte minst som studie i den högerpopulistiska metodiken att förskjuta normerna för hur det politiska samtalet förs, att sudda ut gränserna mellan fakta och påstående och sedan huka för ansvar.
Vi har sett ett antal liknande avslöjanden, från järnrören och framåt. Vid det här laget börjar de utgöra en lika ansenlig som övertygande exempelsamling av populismens långtidsverkande gift: att förändra premisserna för hur vi förhåller oss till och talar med varandra. Och där somliga alltså för betalt för att kontinuerligt vrida upp volymen ytterligare.
Den största faran med detta strävsamma och pågående angrepp på samhällskittet – förmågan att se oss själva också i vår meningsmotståndare och att söka kompromisserna – är vår egen anpasslighet. Den tweet som i veckan oroade mig mest var därför inte någon av SD:s många motattacker, utan den som kom från en privatperson och uttryckte mättnad på mediernas upptagenhet vid trollfabriker. Som vore det ett särintresse att visa hur ett av landets största partier i det fördolda undergräver och duckar för öppen debatt.
Alltså finns skäl att återupprepa: det som står på spel i denna tålmodiga och strategiska pervertering av det offentliga samtalet är de sociala överenskommelserna, vår verklighetsuppfattning, vår värdighet och humanitet. Lägg riskerna med AI och opinionspåverkan på det och vi befinner oss redan halvvägs ned i helvetet.
Låter det fortfarande så fel med ”god ton”? Well, i mina öron tycks det åtminstone som en bra början.