Horace Engdahls monolog stoppades – premiär i Göteborg
Horace Engdahls monolog ”Mannen på bryggan” skulle sättas upp på Dramaten men stoppades när skandalen inom Svenska Akademien briserade. På söndag har den i stället urpremiär – på Pusterviks lilla scen på ovanvåningen.
"Horace kan sätta ord på sådant man känner igen men inte själv har ord för.
På den lilla scenen på Pusterviks ovanvåning har dramatikern Eskil Lundgren lagt ut en stor, trasig militärpresenning som han hittade på överskottslagret. Den luktade ”röva” men det ordnade Eskil med två liter ättika och en veckas vädring. På den presenningen ska han om några dagar stå, i rollen som mannen i Horace Engdahls monolog ”Mannen på bryggan”.
Från början skulle monologen sättas upp på Dramaten, men under metoo, när skandalen inom Svenska Akademien briserade och ledamoten Horace Engdahl blev en av frontfigurerna i en offentlig konflikt, stoppades den.
– Jag tycker att det är både logiskt och coolt att sätta upp monologen här. Den skrevs för kristallkronorna på Dramaten och nu får den sin premiär på rockklubben vid Järntorget och Horace har flyttat hit och blivit göteborgare. Det har förflutit tid sen de där bråken på Stortorget i Gamla stan (där gamla Börshuset ligger, vari Svenska Akademien sammanträder), nu är vi på en annan plats i en annan tid, säger Eskil.
Han hittade den på ett något slumpartat vis. Han hade satt upp och spelat August Strindbergs ”En dåres försvarstal” i många år, ett verk han ansåg hade en ypperlig titel. Det ansåg han även om Horace Engdahls bok ”Den sista grisen”. Så han lånade den på bibblan, började läsa och fann ”Mannen på bryggan”, en teatermonolog skriven för en man. Det stod att den skulle ha premiär på Dramaten 2018, men efter lite googlande insåg han att den aldrig sattes upp. Det kändes nästan ödesbestämt. Så han skrev ett brev, satte på ett frimärke och postade till Horace.
Monologen skrev Horace redan 2014. Dåvarande Dramatenchefen Marie-Louise Ekman ville sätta upp den. Hon slutade sedan men hennes efterträdare Eirik Stubø var också positiv och ville regissera den själv. Texten var inläst och bearbetad, Björn Rabaeus skulle spela mannen. Så blev det aldrig. Horace fick aldrig något svar från Dramaten om varför. På omvägar fick han höra att den skulle vara politiskt omöjlig att sätta upp.
När Horace Engdahl ringer upp GP sitter han på tågstationen i Kiel efter en lång tågresa från Frankrike, som ska fortsätta med nattfärjan till Göteborg. Han tycker att det känns egendomligt att han på söndag ska sitta på Pustervik och lyssna till monologen som han skrev som nyskild för tio år sedan.
– Mannen ser sig som överflödig och tänker att han har livet bakom sig. Pjäsen ger inga svar utan stannar i ett frågetecken. Den stämningen befann jag mig i när jag skrev den, men den är inte självbiografisk. Jag föreställde mig mannen, det var som om han började tala till mig och jag skrev ner det han sa på diktamen.
Mannen talar om Hölderlin som vill vara en ek bland ekar, om tiden som går och om att stegvis sluta vara nödvändig för sina vänner och sin familj. Och så talar han om kvinnor. Han ser att en kvinna utnämnts till generaldirektör, säger att det är på tiden att kompetenta kvinnor får viktiga poster men tänker egentligen att han vill se henne naken. Hur kvinnor vill ändra på sina män men förlorar intresset om de lyckas. Men han tror inte att det var på grund av texten som monologen stoppades, utan på grund av honom som person.
– Det är en annan värld nu, andra saker upptar människors sinnen. Man ska heller inte bortse från att det är i Göteborg nu. Det finns en större tolerans och mindre benägenhet att låsa sig i ideologiska motsättningar. Man låter människor vara vad de är och blir inte så förfärligt alarmerad av det. När jag flyttade hit 2020 upplevde jag att man såg på mig med större humor och välvilja än i Stockholm, säger Horace.
Eskil Lundgren drar i några reglage på ljusbordet och berättar att han gör nästan allt själv: är producent, regissör och ljustekniker i ett. Det är bara han och pianisten Pontus Edmar som ska stå på scenen. Den unga killen Nils sitter och skissar på mörka figurer till scenografin, något han aldrig jobbat med innan. Eskil har försökt skapa ett drag av ruin på scenen, för att reflektera tillståndet mannen befinner sig i. Han tycker att texten gestaltar en sorts själslig förlamning.
– Horace kan på ett förbluffande enkelt sätt beskriva komplexa tillstånd. Han kan sätta ord på sådant man känner igen men inte själv har ord för.
Är mannen i monologen inte närapå bitter?
– En bitter och självömkande person är inte kul att titta på, det är inte det jag främst ser i texten. Min ambition är att det ska framstå som en skör och öppen person som frontar sin smärta. Och den kan komma ut som ilska eller hånfulla kommentarer. Teater handlar för mig inte om åsikter. Vad det är som gör att människan i det här läget säger de här orden – är för mig mycket intressantare.
Eskil har blivit avrådd av andra att sätta upp monologen, dels för att den har lite handling och därför är svår att dramatisera, men också på grund av att Horace offentliga position när det stormade inom Svenska Akademien. Men Eskil oroar sig inte.
– Jag uppfattar inte att tonläget är lika uppskruvat längre, man riskerar inte lika mycket i dag som för åtta år sedan, det har hänt något i samhällsdebatten. Jag hoppas att man kan se förbi sådant om man kommer hit med en förutfattad mening. Mitt mål är att man ska kunna få syn på sig själv och bli intelligent om man sitter i publiken, att något öppnas inom en.
GP har försökt nå Dramatens förre vd Eirik Stubø för en kommentar.