Vi måste ge Stordalen rätt – Hotel Draken är fantastiskt
Oavsett ens inställning till ursprungsidén – att sprätta upp en 105 meter hög alien ur magen på Folkets hus – är det omöjligt att inte imponeras av det skimrande tornet på Järntorget. Mark Isitt ger, till sin egen förvåning, näst högsta betyg till Hotel Draken. Hotel Draken Arkitekt: Erséus arkitekter genom Peter Erséus
Beställare: Balder
Adress: Olof Palmes plats 2 Kvadratmeter: 32 140 (varav 25 865 i höghuset, resten ombyggnad) Färdigt: oktober, 2023
”Till minne av dem som kämpade för bröd, rättvisa och frihet. Vad de vann ärvde vi. Arvet förpliktigar.”
Det står ett monument utanför Draken – du vet det nya lyxhotellet som serverar Erik Videgårds c o g n a c s flamberade Canard à la presse Rouennaise uppe i brasseriet, 2 095 kronor ankan, kockarna trancherar och bränner vid bordet, bär gasolbrännare som Smith & Wessons, flammorna touchar spegeltaket, får ögon och smycken och coupeglas att glittra, blanda sig med det sprakande ljuset från staden långt där nere och stjärnorna långt däruppe.
Det är som att sitta inuti en rymdkapsel, en plyschinredd rymdkapsel, med boaserade väggar i betsat trä och bord i vit carraramarmor och smaragdgröna mattor och välstruken personal i black & white som nästan får ducka för den där Katladraken som sveper genom lokalen, ett självlysande ståltrådsskelett som störtdyker från takbaren en trappa upp, från 34:e våningen, där du kan beställa en Manhattan för 170 spänn och skåla med Karlatornet, känna dig som Patrick Bateman.
Monumentet föreställer tre personer. De står i skenet från hotellbaldakinen. Varför de hamnat just här är svårt att förstå, men han har hipsterkeps, overshirt, work wear-brallor, kängor, tjejerna Zooey Deschanel-luggar, mormors fårskinnskappa, knälång dockklänning med créppat volangok Shima Niavarani-stajl.
Precis så som man ska se ut här nere runt Järntorget. Kanske föreställer de hotellgäster? Men varför då så bistra? Var Brut reservan ljummen?!? Var inte ostronen ordentligt lösgjorda från adductormuskeln?!? Låg det – hemska tanke – en ärta under madrassen i sviten på 29:e våningen (runt 15 000 kronor natten)?!?
Först lite bakgrund:
Runt mitten av 1800-talet industrialiserades Sverige. Landsorterna avfolkades och en stad som Göteborg tredubblade sin befolkning – gick från 40 000 till 120 000 på 40 år. Arbetarfamiljerna trängde ihop sig i ettor med torrdass på gården, jobbade tolvtimmarspass, knaprade kålrötter, dog av kolera och tuberkulos.
Skulle det hållas politiska möten gjordes det i skogen. I hemlighet. Långt bort från trakasserande polis och arbetsgivare. Samlingslokaler fanns inga. ”När överklassen har sina möten har den byggnader nog till sitt förfogande”, klagades det, ”byggnader som är uppförda och betalda av oss arbetare, men som vi äro utestängda ifrån.”
1893 byggdes Sveriges första Folkets hus, på Skolgatan i Malmö. 1901 invigdes Stockholms motsvarighet på Barnhusgatan. Och 1909 reste Göteborgs arbetareförening ett smärre palats på Järntorget, en tegelkrokan ritad av Hans Hedlund (som ersattes bara 48 år senare av modernistiska Ny tid-huset, komplett med sunkpizzeria i bottenvåningen). Gedigna kåkar alla tre – det var ju ändå hantverkarna som skulle husera här, byggnaderna sågs som skyltfönster – men uppförda i en tid av pelare, pilastrar och högborgerliga pediment, innan arbetarrörelsen riktigt hittat sin röst.
Den rösten hittade man 1935. Bland de pyrande resterna av Järntorgets möbelkvarter. Snickerier, små sågverk, lagerbyggnader proppfulla med stoppmöbler – plötsligt sa det voaff! Som om en drake attackerat. Tidigare ordföranden i Folkets hus i Göteborg, Arne Hasselgren, beskrev Järntorgsbranden som så våldsam att den färgade hela älvmynningen eldröd. Eller ”revolutionsröd” – utan branden hade Folkets hus aldrig kunnat byggas här, bara ett molotovkast från arbetarföreningens hus och knegarkvarteren i Haga. Glöden hann knappt falna innan en bygglovsansökan lämnats in – Järntorget skulle bli ”Röda torget”.
Som arkitekt valdes Nils Einar Eriksson. Så klart. Tidigare på året hade han färdigställt sitt hyllade konserthus på Götaplatsen och medan Gunnar Asplund, hans gamle chef, var modernist uti blyertsspetsen, vässade sina vinkelhakar med bryne, förespråkade Eriksson en vänligare och mer folklig funkis. Ett uttryck som även det äldre gardet inom arbetarrörelsen kunde uppskatta.
Men att få ihop finansieringen visade sig svårt. Tog fyra år. Och under de fyra åren ritade högproduktive Eriksson bland annat Svenska mässan, Götaälvbron, Centrumhuset vid Kopparmärra och Thulehuset vid Brunnsparken (det med stora guldklockan). Plus att han översåg den nya stadsplanen för just Järntorget. I september 1939, när han slutligen skulle sätta kolstift till papper för att rita Folkets hus, invaderade tyskarna Polen.
Hade det inte varit för andra världskriget skulle Folkets hus inte blivit det praktverk det blev.
Inte för att Eriksson rätt och slätt plankade-kalkerade-härmade, men 1945 grundades Förenta nationerna och 1947 presenterade FN sina ritningar till högkvarteret i New York och senare samma år presenterade Eriksson sina ritningar till Folkets hus i Göteborg och likheterna är påtagliga; en höghusdel med kontor, en lägre konferensdel, en större församlingslokal. Check, check, check. Allt lokaliserat till en renrakad industritomt, kringskuren av trafik, mittemellan stad och älv – precis som FN.
Att Eriksson hade koll på FN-processen säger sig självt; fredshögkvarteret var 1900-talets mest emotsedda byggnadsverk, sågs som det definitiva beviset på att krigandet var slut. Men därtill hade han en ”spion” på Manhattan. Hans Asplund, Gunnars son, var en av de nyexade studenter som assisterade FN-arkitekterna på plats. När Le Corbusier och Oscar Niemeyer och de andra utvalda spelade skisstennis stod Asplund d.y. bredvid med händerna i plastilina för att direktöversätta visionerna till skalenliga modeller.
Dessutom hade Eriksson sedan tidigare en koppling till världsorganisationen. 1926, när Nationernas förbund, FN:s föregångare, skulle bygga sitt högkvarter vid Genèvesjön arrangerades en internationell arkitekttävling. Över 300 bidrag inkom, alla samtidens giganter deltog. Men vann gjorde … 27-årige Nils Einar från Solna!
Hans lilla enmanskontor mottog ett gratulationsbrev från självaste generalsekreteraren. Ett brev, skulle det visa sig, som även skickades till 26 andra tävlande; NF-juryn strösslade med förstapriser, kunde inte enas om vinnaren. Varpå unge Eriksson tackade nej till fortsatt samarbete, helt säkert besviken, men självklart också stärkt – tydligare indikation på hans talang gick ju knappast att få.
Förresten, på tal om FN, på UNESCOS bord ligger just nu en ansökan om att göra världens Folkets hus-hus till världsarv. Världsarvslistan inkluderar kulturmiljöer ”av stor betydelse för hela mänskligheten” och i propån nämns dels arkitekturen – Folkets hus-byggnaderna är ofta spektakulära, genom dem skulle arbetarrörelsen synliggöras i stadsbilden – men framförallt husens demokratiska funktion, som ”forum för den fria debatten”, som Olof Palme uttryckte det, med auditorier, samtalsrum, bibliotek, undervisningssalar, kontor, restauranger, i vissa fall teater, biograf och dans.
Folkets hus i Göteborg hör definitivt till de mest imponerande av alla världens Folkets hus.
Men Folkets hus i Göteborg kommer aldrig inkluderas på världsarvslistan.
På grund av Hotel Draken. Hotel Draken har reducerat Folkets hus till en hotell- och konferensanläggning, mycket i stil med Gothia eller Platinan eller Radisson Blu eller Riverton eller Posthotellet eller Elite Plaza eller Dussinhotell sov och snack. Fokus har förskjutits från allmännytta till kommers, från arbetarpalats till marknadsplats, och det är inte bara monumentet på förplatsen som nu ter sig malplacé.
Namnet Olof Palmes plats framstår minst lika apart, husets symbolvärde har blivit närapå noll, och det finns inte en enda människa som kommer kunna gissa varför Eriksson delade in komplexet i tre – i kontorsskrapan bereddes ärendena, i konferenslängan föredrogs de, i den stora samlingssalen fattades beslut. Tripp-trapp-trull – frihet, jämlikhet, broderskap – i landsfaderns, sossens och den heliga arbetarrörelsens namn.
Därmed har ett stycke historia
"Allt lokaliserat till en renrakad industritomt, kringskuren av trafik, mittemellan stad och älv – precis som FN.
förintats. Eller åtminstone förvanskats. Och detta på initiativ från Göteborgs egna politiker; det var de som 2018 sålde byggrätten till Balder (88,3 miljoner), Balder som nu hyr ut till Petter Stordalens multinationella Strawberry (tidigare Nordic Choice). Trots att beslutsfattarna visste att de här hade att göra med Göteborgs allra mest säregna kulturmiljö.
Hit, till Järnorget och de lite ruffigare långgatorna, har stadens kreatörer sökt sig för att just undkomma lattefieringen och tivoliseringen som Avenyn och övriga innerstaden hänger sig åt. Till och med The Guardian – eller om det var New York Times, båda har hyllat stadsdelen – prisade området för dess ”authentic and local feeling”.
Jag undrar, vad är autentiskt och lokaltypiskt med ännu ett Stordalen-hotell?
Utifrån det perspektivet är Peter Erséus skyskrapa en dolkstöt. I ryggen på arbetarrörelsen, höll jag på att skriva, men detta handlar snarare om harakiri, om en fastighetsägare (dominerad av Byggnads, Metall och ABF) så oförmögen att fylla sitt hus med relevant innehåll att den nu tar sitt eget liv, säljer sin arbetarsjäl till djävulen.
Biograf Draken bommade igen 1995 och dansrestaurangen Vågen 2006 och Restaurang Trappan i samband med pandemin och om fastighetsägaren fått välja hade nog även Folkteatern lagt ner – tänk alla skojiga företagsevent man kunnat arrangera i det auditoriet. Så i stället för ett sprittande hus fullt av debatter, kurser, målarskolor, körsång, schackturneringar, bokcirklar, syjuntor, improvisationsteater, livliga kollektivmåltider vid långa långbord – ”Kulturella strävanden måste få spelrum!” fastslog Tage Erlander i sitt invigningstal 8 februari 1952 – fick vi pantbank, dussingym och familjerätten.
Det var de tre verksamheterna som dominerade fasaden mot Olof Palmes plats när hotellbygget startade 2019.
Jämfört med den misären är Hotel Draken förstås fantastiskt.
Men jämfört med andra nya skyskrapor – City Gate, Kineum, Gårda Vesta, Regionens hus – så är Hotel Draken …
… hm …
…faktiskt också rätt fantastiskt. Oavsett ens inställning till ursprungsidén – att sprätta upp en 105 meter hög alien ur magen på Erikssons verk – är det omöjligt att inte imponeras av Erséus tillägg. Tornet är så skimrande, så stramt, så smäckert, så skickligt inlemmat att hade Eriksson levat tror jag han varit helnöjd.
Kanske skulle han föredragit en fasad i blästrad ekebergsmarmor, som den han ritade för Folksamskrapan i Stockholm – en byggnad jag är övertygad om att Erséus smygtittat på, fönstersättningen är nästan identisk, rytmen precis lika taktfast, pelare-fönster-pelare-fönster-pelare– men just av respekt för den gamle mästaren har Erséus givit skrapan ett kontrasterande yttre, för att tydligt redovisa vad som är nytt och gammalt.
Den barkbruna, anodiserade aluminiumen (mässing eller brons hade förstås varit ännu vackrare) färgas gyllene i solen.
Överhuvudtaget är det en ödmjuk skyskrapa (se där en paradox). Strawberry och yvige Stordalen hade nog gärna sett att Erséus tagit ut svängarna mer – ”Nu sätter vi eld i baken på Draken!” som norrmannen rimmade vid byggstart – men dramatiska gester är liksom inte Erséus grej. Han eftersträvar ekonomi. Inte i bemärkelsen ”snålhet”, utan i form av enkla, effektiva lösningar. Bara då kan verklig elegans skapas. En utkragning på ett par tre meter, ett utanpåliggande hisschakt, sollameller som levandegör genom sitt skuggspel – vips har byggnaden fått karaktär. Från norra älvstranden liknar den ett periskop.
Det är ett återhållsamt arbetssätt som Erséus delar med Eriksson. Som Erséus rentav kan ha lånat från Eriksson, Konserthuset lär vara hans favoritbyggnad i Göteborg (att han sjöng Bachs Matteuspassionen på stora scenen som gosskorist kan eventuellt spela in).
Erikssons tre volymer, avskalade, enkla som piktogram, den ena med platt tak, den andra med sadeltak, den tredje med valmat, alla lite klumpedunsiga, har fått sällskap av vår tids uttryck. Högteknologiskt. Kirurgiskt precist. Skyskrapans fotavtryck är inte större än innergården där det tidigare stod sopcontainrar och några parkerade bilar, 36 gånger 17 meter, och med det där väldiga cyklopögat uppe i toppen befarar man nästan att det slanka tornet ska tippa.
Men här har pålats ner till 50 meter och konsulter från Danmark har analyserat påfrestningarna i en vind tunnelsimulator, kontrollerat att det prefabricerade fackverket ska stå pall, alla 140 ton. En byggteknisk triumf. Särskilt som hela härligheten bara tog ett knappt år att uppföra, alla 34 våningarna. Bara någon vecka mer än Erikssons niovåningskloss.
Hur fungerar det då som hotell? Vet inte. Sov där inte. Men jag såg ett av standardrummen (cirka 2 000 natten) och de är piccolosmå, runt tre gånger fyra meter, bara en liten matinéröd biofåtölj får plats intill dubbelsängen. Men på samma gång är de också magnumstora, utsikten genom de två och en halv meter höga fönstren är oändlig – se där ute i väst blinkar Vinga fyr.
Och förresten, det är inte på rummet du är tänkt att uppehålla dig. Redan i entréplan hittar du lobbybar, bistro och ett vaudevillekafé inrett av Stylt – och Marie Antoinette? – specialiteten är eclair-bakelser och champagne.
Ett dramatiskt punktbelyst ”filmbibliotek” (böckerna är få) länkar skrapan och gamla Vågen där ingen längre dricker grogg med Nationalteatern (”Vi skulle gå på Vågen och dansa oss en låt”) eller pardansar till Olle Elton (”Felton” kallad), dansbanans klassiska parkettgolv har svartbetsats och det väldiga rummet förvandlats till dunkel frukostmatsal, blygrå plysch skimrar i skenet från snödroppande funkisglober på mässingsstjälkar. Som någon scenografi ur en tysk expressionism-film.
Men allra helst åker du förstås expresshiss, fem meter i sekunden, upp-upp-upp till 33:an och brasseriet och Katla och solnedgången där du positionerar din skräddade sylfidkropp i någon av de svällande stoppmöblerna – inredningen av Olsson Lyck e fors ä ren te c h ni color variant av lobbyns suggestiva 20-tals-estetik – och förlorar dig i utsikten, nästan 360 grader, hela staden ligger för dina välmanikyrerade fötter, din egen spegelbild multipliceras i de nästan åtta meter höga fönsterpartierna, som vore detta spegelsalen i Versaille.
Långt där nere ropar pöbeln på frihet och rättvisa och bröd.
Kan de inte bara äta kakor?