Vilda visenter kan tillåtas ströva omkring i Sverige
Visenter kan väga omkring 700 kilo och bli tre meter långa. Flera länder har placerat ut exemplar i det vilda för att rädda arten och hålla landskapen öppna. Nu är frågan aktuell även i Sverige. – De verkar fungera riktigt bra med folk, säger forskaren Carl-Gustaf Thulin.
Visenterna följer Emma Hellberg med blicken medan hon slänger ut foder i ett angränsande hägn. Så snart grinden öppnats tar tjuren Knorsten täten dit och djurvårdarna kan städa den andra hagen.
– Det är tur att Knorsten är matmotiverad. För kan vi styra honom kan vi styra de andra, skrattar hon.
Visenter, eller europeisk bison som de också kallas, har tidigare funnits i hela Europa. De levde vilda i Sverige tills för åtminstone omkring 9 000 år sedan, utifrån fynd som påträffats.
– Det betyder det inte att de inte har funnits senare. Det finns anekdotiska berättelser om visenter från vikingatiden, berättar Carl-Gustaf Thulin, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
I Polen fanns omkring 700 kvar innan första världskriget bröt ut. Då utrotades de helt i det vilda och bara 54 individer återstod i olika djurparker. Utifrån dem startade ett avelsprogram och sedan dess har visenten återintroducerats på flera håll i Europa.
Varför är det viktigt att återinföra visenter?
– Det finns två huvudsakliga skäl. Det ena är att bidra till att rädda en hotad art från att försvinna, att värna dess långsiktiga överlevnad, säger Carl-Gustaf Thulin.
Det andra handlar om biologisk mångfald. Norra Europas naturbetesmarker här till världens mest artrika miljöer – mer artrika än tropisk regnskog, räknat per kvadratmeter.
Under årtusenden var det betande visenter som höll landskapet öppet, sida vid sida med djur som mammutar, uroxar och vildrenar. När dessa försvann tog böndernas betesdjur och slåtter vid. Men de senaste hundra åren har det mycket av det öppna landskapet antingen planterats med träd eller vuxit igen.
– I Sverige har den största förlusten av biologisk mångfald skett när vi förlorat de öppna landskapen. Här har vi mist mer än 70 procent på 100 år, i vissa områden upp till 100 procent, i samband med att betande nötboskap försvunnit.
Om visenter återintroduceras skulle de skapa förutsättningar för många andra växter och djur, säger Carl-Gustaf Thulin.
– De är stora gräsätare som betar gräs och örter, ungefär som en ko. De öppnar upp grässvålen och släpper in ljus så att växter som annars kvävs av gräs kan växa. Och de trampar och sprider fröer.
Nu har SLU, på uppdrag av Skogssällskapet, gjort en förstudie om att återinföra djuren i Sverige. De har bland annat analyserat visentens behov och kartlagt effekter på människor och samhället i de länder där visenten har återinförts.
"De är fridfulla djur och verkar fungera riktigt bra med folk.
I korta drag visar studien att visenter ur biologiskt perspektiv skulle passa bra här. Skogssällskapets skogsfastighet Svanå i Västmanland, som använts som exempel på etableringsplats, är lämplig utifrån visenternas behov. Men juridiska, sociologiska och lokala aspekter behöver studeras närmare.
– Visenten trivs i öppna eller halvöppna miljöer. Viktiga faktorer är tillgången till foder och skydd, samt avståndet till infrastruktur, urbana miljöer, åkrar och boningshus, säger Carl-Gustaf Thulin, som har lett projektet.
– Sen är frågan hur visenterna beter sig. Det bor betydligt fler människor i Polen och Rumänien än i Sverige, och samexistensen med visenter funkar faktiskt där. De är fridfulla djur och verkar fungera riktigt bra med folk.
Möjligheten att visenter faktiskt återinförs bedömer han som mycket goda – i praktiken.
– Det finns lämpliga marker och många visenter i hägn runtom i Sverige. Sedan beror det på vad vi vill. Lokal förankring är mycket viktigt, säger Carl-Gustaf Thulin.
Han berättar att SLU tillhandahåller kunskapsunderlag och råd, men själva beslutet tas av Naturvårdsverket.
– Oavsett måste vi få ut mer djur i landskapet som kan hjälpa oss att uppnå mer biologisk mångfald, vare sig det blir visenter eller ej. Vi människor är beroende av biologisk mångfald. Vi klarar oss inte själva på den här planeten, och därför måste vi också hjälpa andra. Att återinföra visenter kanske skapar lite omak, men vi måste bjuda till och hitta former för samexistens.
Det finns i princip ingen opåverkad natur kvar i Sverige. Inte minst saknar vi de stora gräsmarkerna, säger Karin Fällman Lillqvist, hållbarhetschef på Skogssällskapet.
– Stora gräsätare som visenter skulle kunna bidra till ökad biologisk mångfald. Därför tycker vi att det är viktigt att finansiera fortsatt forskning på området. Vi funderade på innovativa lösningar och försökte tänka stort. Hur gör man i andra länder där man satt ut visenter? Kan man göra så här i Sverige?
Hon betonar vikten av att det i så fall sker tillsammans med människan.
– Vi ser ingen möjlighet att köra över människor i det här fallet. Det handlar mycket om att vänja sig vid tanken på att ha ett viltslag till.
Per Risberg, handläggare på Naturvårdsverket, säger att de inte jobbar aktivt med frågan om att återinföra visenter.
– Först får någon göra en ansökan, alternativt att det sker ett politiskt initiativ. Hur ett beslut skulle se ut går inte att säga, vi kan inte föregripa ett ärende, säger han.
Det återstår också vissa frågetecken.
– Det kan bli ganska stora utgifter vad gäller bygge av hägn, förankring hos berörda, eventuella ersättningar och så vidare.
På Nordens Ark är målet är att bli Sveriges främsta uppfödare av visenter. Forskningschef Mats Niklasson, som även är delförfattare till förstudien om visentens återinförande, berättar hur anläggningen i ett pågående forskningsprogram bland annat följer djurens fysiologi, beteende och påverkan på vegetationen.
Han beskriver djuren som sävliga men ganska vaksamma.
– De undviker människor så långt det går och är inte intresserade av konfrontation. De ger ett klumpigt intryck men är otroligt viga, snabba och spänstiga.
Idag finns sju visenter i djurparken. Förutom Knorsten, som kommer från Kolmården, består flocken även av korna Ensaba och Enmoss från Blekinge, Omnia och Omagra från Tjeckien samt fjolårskalvarna Swissa och Swabe som är födda på Nordens Ark.
– Vi byter och samarbetar med andra djurparker för att bredda den smala genetiska basen. Det ligger mycket planering kring hur aveln planeras, berättar Mats Niklasson.
Hittills har två av Nordens Arks visenter skickats till Azerbajdzjan.
– Som en av 14 hållare av visenter i Sverige kan vi bidra med djur som kan sättas ut. Här är våra djur är intressanta eftersom de har fötts upp under förhållanden med kalllare vintrar.
För att visa hur visenterna påverkar landskapet tar Mats Niklasson oss med till sommarhägnet. Hagen har tidigare delvis bestått av planterad granskog, men idag har en mängd olika växter börjat etablera sig och spridas här som svalört, mandelblom, ängsvädd, tjärblomster och bockrot.
– Älg och rådjur, som äter ris och knoppar, kan inte hålla tillbaka skogen på sikt, eller upprätthålla öppna gräsmarker. Det klarar däremot visenterna.