Sjömännen på ”Rumina” hann aldrig märka att de dog när minan sprängdes
Kaptenen lämnade fartyget i flytväst och morgontofflor. Vi letar efter fyra döda sjömän och beger oss därför till Sjömanstornet. Där är alla de svenskar som omkom under första världskrigets sjöstrider förtecknade.
Också fartygens namn och tidpunkten när de sänktes är inhuggna i tornets sockel. De fyra arbetade på ångaren ”Rumina” som minsprängdes 23/10 1915.
Vi hittar dem omgående. Deras namn ä rO E H Berg, AGA h l bom, O W Lind och C J Dahlgren. Andra källor upplyser om att elva i besättningen klarade sig. Åtta var från Göteborg liksom två av dem som förolyckades. De sex som dog sov i den främre, bortsprängda delen.
Vi går runt tornet. Tolv stora plattor har fyra spalter vardera med de omkomnas namn i förgylld skrift. De är många, 690 stycken.
Det är väl riktigt att minnesvården står vid Sjöfartsmuseet med dess närhet till hav och hamn. Men man får det ohyggliga trafikbruset från leden i öronen på köpet. Som om graven vore placerad på en motorled.
Monumentet gör ändå ett sakralt intryck. Det är ju inte en gravplats i vanlig mening men den svarta graniten med alla namnen fungerar ändå som en kollektiv gravsten.
Så kommer solen fram en kort stund och skriften blänker som eld i det svarta.
Över dörren till hissen står med större bokstäver:
ÅT MINNET AV DE SVENSKA SJÖMÄN
VILKA OFFRADE LIVET UNDER UTÖVANDET AV SIN GÄRNING
DE FAROFYLLDA ÅREN 1914 – 1925
ETT TACKSAMT FOLK
Man kunde ju lagt till att de döda var alldeles oskyldiga. De här sjömännen deltog ju inte på något vis i den officiella slakten. Alltså handlade det väl egentligen om dråp eller mord.
De kom i vägen – på ungefär samma sätt som oskyldiga människor i våra dagar kan råka illa ut när gängen gör upp och skjuter vilt.
Här var det stormakterna som sköt vilt och urskillningslöst. Så går vi till läggen. Klockan två på natten stötte ”Rumina” på en drivmina nära den gotländska kusten, ”sprängdes midt itu”… hvarvid sex man af besättningen … drogos med i djupet”, skriver Gotlands Allehanda 23/10 1915.
De andra i besättningen fick skyndsamt gå i båtarna.
De elva överlevande kom med tåg till Visby, berättar en observant reporter i Gotlands Allehanda (25/10 1915). Först dök kaptenen upp, i förd ”ett par morgontofflor”. Ett livbälte skymtade under hans regnrock. Också besättningen i övrigt var ”helt nödtorftigt ekiperad”. De hade alla fått lämna fartyget ”utan sina tillhörigheter”.
Kaptenen berättade därpå mer i detalj om själva sprängningen och dess efterspel. Han är det enda ögonvittne vars berättelse vi har kvar.
”Rumina” befann sig nära Svenska Högarna då hon ”plötsligt blev prejad av en tysk u-båt som signalerade: ”Sätt ut båten!”.
När denna återkom medföljde en tysk officer som beordrade kaptenen att ta ångaren till Libau där lasten skulle genomsökas.
Från tysk sida misstänkte man att fartyget fraktade kontraband, det vill säga varor som hade med krigföringen att göra och som skulle överbringas till fienden. Lasten bestod i själva verket av 1 600 ton trämassa och bräder som skulle till London.
Kaptenen protesterade förgäves och varnade också för ”minfaran i farvattnet öster om Gotland”. Men den tyske officeren ansåg att risken för minor var ”obetydlig”.
Vi tvåtiden på natten befann sig kaptenen på däck då ”en våldsam explosion hördes och ångaren skakades i sina fogningar”. Inom ”mindre tid än halfannan minut remnade ångaren i tu och förskeppet jäms till bryggan sjönk i djupet, dragande med sig sex man, som lågo i skansen”.
De som hade kojplats akterut tog sig genast upp på däck. ”Akterskeppet krängde redan öfver åt babords sida och kunde när som helst uppslukas av hafvet”.
Kaptenen räddade med sig ångarens mätbref och märkrulla men skeppskassan ”måste offras. Med svidande hjärta måste han också lämna sin trogna hund i sticket.”
Man kan kanske misstänka att de sex dödades omedelbart. På en och en halv minut hade de väl annars hunnit ta sig upp på däck – även om skrovet vattenfylldes.
Surrningarna kapades och de två livbåtarna sattes i sjön. Natten var månklar och kylig med långa dyningar när de rodde bort. Efter fem timmar nådde man ön Fjaugen. Här ”blefvo de på bästa sätt omhuldade” av arbetarna i kalkbrottet. De två nästan nakna kvinnorna i besättningen fick låna kläder. En motorbåt bogserade dem sedan till Kylley.
Förlusten av de sex omkomna var smärtsam, sa kaptenen. ”Det var duktigt folk … och flere af dem ovanligt plikttrogna och skötsamma. ” Båtman Lind var nygift sedan sex månader och matrosen Dahlgren hade tre minderåriga barn, den minsta bara två år. Jungmannen Harry Berg var femton år och gjorde med Rumina sin försa sjöresa.
Det var andra gången som förestånderskan Berta Bodin från Göteborg råkade ut för en minsprängning. ”’Nästa gång blir jag nog kvar’, lär hon ha yttrat då hon med de övriga rodde bort från Rumina.”
I sjökriget 1915 var målet att svälta ut motståndaren. Ententen (England, Frankrike och Ryssland) satsade på blockad och Tyskland tillgrep ett allt våldsammare ubåtskrig. I slutet av 1916 hade de tyska ubåtarna sänkt runt tusen civila fartyg.
Sveriges handelsflotta drabbades hårt av denna kraftmätning. Sammanlagt gick 1915 över 70 fartyg förlorade och 170 svenska sjömän miste det året livet.
I februari 1915 meddelade det tyska amiralitetet att alla fientliga handelsfartyg runt de engelska vattnen skulle sänkas.
Amiralitetet beslöt då att måla breda blågula band på de svenska handelsfartygen sidor och ange namn och hemmahamn med stora bokstäver på plåten.
De krigförande ländernas respekt för de stora bokstäverna och ”krigsmålningen” var det si och så med, anser Lennart Lundberg (i sin ”Handelsflottan under första världskriget”). Men mycket tyder på att många av de svenska handelsfartygen som gick utan eskort klarade sig ”tack vare märkningen”.
I maj 1915 skriver den svenske sjöministern Erik Palmstierna i sin dagbok att tyskarna vill göra Östersjön till ett ”slutet hav” och ”visitera alla fartyg”.
I Östersjön utgjorde drivminor och minfält en särskild fara. Fem ångare minsprängdes 1915 i innanhavet, däribland S/S ”Rumina”.
Tyskarnas beslut att undersöka alla fartyg kom att avgöra hennes öde, annars hade hon aldrig hamnat i det minfarliga området.
Harry Martinson var, med rätt många avbrott, till sjöss i närmre sju år. Han verkade som eldare mesta tiden och har skrivit mycket om sjölivet och havets arbetare. Där finns bland annat ett par sidor om eldare som drabbades av den ånga som frisläpptes när minor eller torpeder sprängde de stora pannorna.
När de träffas skränar ångan ut. ”Skränar! Vit, imvit, snövit, skumvit… Eldarna ligga på durkarna, hänga över lejdarna, med köttet bortkokt från lemmarna, med snövita skallar, snövita ben, renkokta av ångan…”. Den ”bolmar som om havet hade heta källor”, skriver Martinson i diktsamlingen Nomad.
Ruminas främre del försvann ju när minan bröt sönder båten och besättningen där gick genast förlorad. Men döden genom vatten kunde te sig mycket olika för dem som blev torpederade eller minsprängda.
Under första världskrigets oinskränkta u-båtskrig (som infördes i februari 1917) fick ibland manskapet på de fartyg tyskarna sänkte gå i livbåtarna.
Den torpedsprängde matrosen i Martinsons fenomenala novell ”Döden genom vatten” (i ”Verklighet till döds”) hushållade med sina krafter och höll sig vid liv i flera timmar. Det sista tyckte han sig simma i en brunn som drev i havet och försökte då ta ett språng ur den.
Sedan gav han upp och hans ”kropp … sjönk som ett lod rakt ner, tvåhundra mil från det som kallas Azorerna ifall man skall leva.”
Hur sjödramat utanför Gotland slutade juridiskt sett är oklart. GHT förutspådde en rättslig tvist. Den tyska besättningen tvingade ju ”Rumina” ur kurs och tvingade fartyget ”in på minfarligt område, ehuru ångarens last icke bestod af kontraband”. Man borde därför ”lämna ersättning såväl för fartyget som till de omkomnas familjer”.
Var och en i besättningen var krigsförsäkrad för 4000 kronor (”befälet dock till högre belopp”).
Fotnot: Uppgifterna om ”Ruminas” minsprängning och efterspelet finns på nätet. Det är Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper som lagt ut det omfattande materialet.